Så,
nu är det alltså dags för det absolut sista inlägget om den här Sweden Rock-trippen.
Sista för I ÅR alltså.
Ska inte tacka, hylla och hurra för mycket såhär ibörjan av inlägget, det gör vi i slutet när en kort summering om festivalen kommer.
Eftermiddagen, den 7 juni, min födelsedag såg ut som sådan…
Jag gick för det mesta själv inne på festivalområdet. Eller, ehe, jag och 29 999 andra människor då. Fast vad jag mer menar är att jag inte gick armkrok (inte så många gånger i alla fall) med någon, utan var lite här och där, hit och dit, pratade med den och den, han och hon och så vidare. Det kan vara ganska skönt ibland.
När jag promenerar på området i jakt efter någonting att äta hör jag plötsligt massor av ”Öööh”:ande. Det är ju förvisso det man hör allra mest på festivaler, just ”ÖH!” alltså, men nu var det mer som att någon eller några ropade på mig. Såg mig omkring, hit och dit – ingenting. ”Öööh”:et blev högre. Då tittade jag upp och hittade de här två.
”Ralf! Ralf mellan benen!” ropade dem. Jag visade rumpan med Mustasch-loggan på. De ropade ännu högre och bad mig komma upp.
Jag tror knappt vi presenterade oss själva för varandra, men vi stod och pratade en stund. De fick för övrigt nomineringen för bästa kamratskap-klädsel. Två olikheter, men så fantastiskt fina tillsammans. Häj häj!
Hade tidigare under dagen stött på Danne McKenzie, före detta trummis i Mustasch. Han sa att jag skulle komma förbi Rockklassiker-tältet senare på kvällen för att kolla in hans senaste projekt han och några grabbar höll på med. Lite avskalad countryrock skulle man kunna säga att det var. Om det var ett nytt band permanent eller om det bara var ett liten ”kul grej” för just den här kvällen på Sweden Rock vet jag inte, men det var ganska skönt att komma in någonstans där det var svalt, lagom mycket folk, en enkel liten bar och… väldigt avskalat.
Men det dröjde inte länge förrän jag fortsatte vidare mot större scener.
Det var en så perfekt ljummen sommarkväll och allt eftersom solen gick ned så kände man att hela festivalen började närma sig sitt slut. Men det var inga jobbiga känslor i det hela, snarare ganska…fina. Lite vemodigt förstås, det är det ju alltid när något så fint tar slut.
På bilden ovan är Anders Tegner mitt uppe i att ta sitt livs första selfie. Vad passar inte bättre än att ta den på Sweden Rock Festival liksom?
Jag stod och dansade till Ted Nugent tillsammans med Anders senare på kvällen och frågade just om den där bilden. Resultatet? Ja, det får ni se längre ned i det här inlägget.
Anders var på plats på Festival Stage för att presentera festivalens absolut största idol, nämligen Billy Idol.
Om det är någon människa jag verkligen beundrar – så är det banne mig Billy Idol. Jag har en Idol-trio.
1. Ralf Gyllenhammar (det kanske inte kommer som någon direkt nyhet…), 2. Håkan Hellström (ja, jag gillar honom. På ett icke hysteriskt fan-vis, utan mer att han är sig själv så jädrans mycket – DET är det finASTE!) och 3. Billy Idol.
Varför Billy? Ja, det undrar faen jag med ibland. Jag menar...
Det är så fruktansvärt mycket 80-tal och jag tycker att det är skitläskigt egentligen. Han är grymt medveten om alla sina poser och sitt mimspråk med ankläpp, plutmun och hela köret. Det är nitar och läder, öppna skjortor som blottar en vältränad brunbränd kropp och massor av bling-bling överallt. Ett platinablonderat hår som står rakt upp och har varit överstylat i över 30 år.
Men allt det där, det är så fruktansvärt mycket Billy Idol.
Han står för varenda liten rörelse och gör det med glimten i ögat. Driver nästan med sig själv.
En utav fotograferna i diket berättade efteråt hur Billy hade blivit lite väl flörtig med en blond och storbystad brud i den främre raden i publiken.
Jag blir inte förvånad, och det är klart att jag inte tycker att allt Billy vidrör, rör och säger är det med briljanta.
Det är nog den där jädra pondusen, jävlaranamma- och ”I’m a powerhouse!”-känslan som han har som jag känner att DÄR vill jag också va. Det DÄR vill jag också ha.
Om jag själv står på en konsert så vet jag att jag kan bli riktigt irriterad om två stycken framför mig väljer att hångla bort allt som händer på scenen. Den här gången stod jag ju inte i publiken utan i diket, men jag hoppas innerligt inte att några retade upp sig på dessa två för det var något med dem som fick mig att tänka att de var världens sötaste par. De stod och kramades, pussades och sjöng med i låtarna mellan pussarna. Fick inte med det på bild, men det räckte gott och väl såhär för jag vet ju själv hur jädrans söta de var. Gölli-göll.
Alltså…mannen.
Vi fotografer får som bekant bara stå och plåta i diket under de tre första låtarna, så när den turen var över var jag fast beslutsam om att jag skulle knö mig in i publikhavet och dansa och sjunga med under hela Billys spelning. Sakta men säkert tog jag mig framåt och snart var jag så nära att jag kunde ta på Bil…nä. Inte riktigt. Men på scenen i alla fall.
Där framme riggade jag på min telezoom på kameran och försökte ta ytterliggare några bilder på Billy.
”Jag vill ha din kamera nu.” säger en snubbe bakom mig. Jag tittar på honom och svarar att jag förstår honom, och nickar åt hans iPhone.
Jag tar några bilder till och sedan säger han igen:
”Jag vill ha de där bilderna. Jag vill gifta mig med dig – så kan vi ha dem i vårat gemensamma fotoalbum!”.
Okej, svarar jag och när Billy Idol drar igång med sin klassiker White Wedding bestämmer vi snabbt att det blir våran bröllopslåt.
Jag tror han hette Stefan, men jag är inte säker. Vi tänkte gå och gifta oss uppe vid entrén till festivalområdet, men vi båda backade ur (efter att ha haft både svensexa och möhippa i publikhavet) och blev lite skrajsna för varandra.
Det var nog lika bra. Det lät som han pratade skånska också. Kommer ju aldrig funka då liksom…
Min föredetta blivande man, hans kompisar och jag skiljdes åt. De skulle dricka öl, jag skulle vidare för att fotografera Ted Nugent som spelade på Rock Stage några hundra meter bort.
Trots att solen hade gått ned och flera hade tagit på sig tjockare tröjor och köpt Sweden Rock-filtar för att hålla värmen var jag helt genomsvettig av allt dansande och sjungande till Billy. När jag av en slump fick syn på min spegelbild efter spelningen såg jag att jag hade blodstänk på ena kinden. Såg sedan ned på min högerhand där jag lyckats ”spräcka upp” ett nagelband och därmed blodat ner hela mig. Såg helt sjuk ut. Vakterna i till Ted Nugents fotodike måste trott att jag var helt galen.
För övrigt är det inte lite bad ass av Ted att kunna stå på scenen efter att ha nyligen opererat båda sina knän.
Helt crazy den där människan.
När min tid i Ted’s fotodike var över gick jag och ställde mig ganska långt bak. Stod där med min självlysande väst, min födelsedag-tshirt och Ralf trosor och tittade på allt och alla omkring mig. Hittade Anders som stod alldeles ensam några meter ifrån mig. Smög upp intill honom och då kom han loss rejält och visade hur briljant han var på att spela luftgitarr till alla Teds hits.
”Åh, den här!”, ”Den här låten!” och ”ÅH! Här!”.
Och, tja, ni vet den där selfien Anders tog uppe på Festival Stage som jag skrev om förut…
”Anders, hur gick det med den där selfien egentligen?”
”Sjukt misslyckad!” sa han och började gapskratta.
”Jag fick bara med scenkanten…” berättade han.
Såg då min chans att för en gång skull lära honom någonting och tog därför denna kjempeglada selfie.
Trots sin gynighet, visst blev den vacker?
Efter en stund var Anders tvungen att gå och förbereda sig inför kvällens absolut sista arbete på Festival Stage. Volbeat skulle headline:a denna kväll och tanken var att Anders, tillsammans med de andra konferenciererna avsluta och tacka alla för en fantastisk festival. Gjorde ett sista försök att få honom att få publiken att sjunga ”Ja må du leva!” för mig, men han bara log och sa
”Du har ju i alla fall fått ett grattis av mig…”.
Jo, tjena – och av tio tusen till – men festivalområdet rymmer 33 000 – det var alltså inte nog!
Jag gick för att förbereda mig jag också. I vänta på Volbeat stod jag och pratade med ett gäng andra fotografer om hur festivalen hade varit. Plötsligt kommer Ronny Svensson från backstageområdet.
”Ronny, skulle inte du…prata nu?” frågar en fotograf från Expressen.
Ronny förklarar att Volbeat vägrar låta dem prata innan deras spelning. Alla medverkande band och artister blir alltid tillfrågade om det är OK att konferenciererna presenterar dem innan de går på scenen. De allra flesta banden och artisterna hade gått med på det, men inte den här kvällen. Volbeat satte stopp för det planerade avslutningstalet.
Varför? Vet inte.
”Danskar!” sa en fotograf längre bort som hade lyssnat på vad Ronny berättat.
Det hela fick mig att tappa lusten totalt att fotografera bandet. Dessutom gjorde jag världens bad ass-grej och gick efter en halv låt. Vakterna in till fotodiket tittade minst sagt förvånat på mig när jag kom ut så snabbt igen.
Skit samma, kände jag. De förtjänar inte att uppmärksammas (förutom deras dåliga attityd då…).
Och DÄR lämnade jag festivalområdet. För gott. För i år.
Jag såg mycket mer nöje, fred och kärlek att fotografera vimmlet och minglet bland alla merch- och matstånd utanför entrén. Trots att det var sista kvällen så skrattade, sjöng och skrålade folk mer än någonsin. Jag mötte upp mamma min där också. Hon hade gått ned för att fotografera folk hon också.
Hon fotograferade mig också. Hon bad mig ställa mig intill en gigantisk låtsas-glass som stod intill ett mjukglass-stånd. Jag började ”slicka” lite på den samtidigt som jag kramade om den och blundade sådär njutningsfullt (inget sexuellt, jag menar – det är en glass och det är ju gott!). Där stod jag en stund och poserade. När jag öppnade ögonen igen för att se om hon var klar så var hon helt borta! När jag släppte glassen såg jag henne några meter bort. Där hade jag alltså stått och slickat på en jäkla låtsasglass hur länge som helst framför massa okända människor.
”HALLÅ?!”
”Vaaaa?” sa mamma och tittade oförstående på mig.
Skrattade så mycket att jag hade ont i magen efteråt.
Tuffisgrabbarna fick syn på mig och min fotoväst (som jag dumt nog glömde att lämna tillbaka samma kväll. Var väl för arg på Volbeat I guess…) och tog tag i mig. De ville att jag skulle fotografera dem. Visst visst, svarade jag och klickade av. De var mycket ivriga efteråt att få reda på vart bilderna skulle publicerad (then they would be like ”almost famous” you know!), så jag gav dem ett visitkort.
Så, pojkar – här är ni! Förhoppningsvis har nu våra 5 000 Göteborg Nonstop-lajkare på Facebook kollat in er. Tjoflöjt!
Nattamat av alla de slag längs hela allén mot sista campingsplatsen. Nomnom…
Snart skulle alla läger och camps med fyndiga rock’n roll-namn vara borta och gone forever. Redan den här kvällen såg man flera som valt att börja packa ihop sig (eller bara slå sönder allt) och förbereda sig för att åka iväg. Vi gjorde det 2012; lämnade festivalen mitt i natten, sisådär klockan 01:30 eller så.
Ingé bra grej. Var hemma i Sollebrunn 05:30. Bah…
Klockan 01:30 gick vi och la oss i våra turistsängar för sista gången för det här festivalåret på Sweden Rock…
Kändes lite…konstigt. Tomt.
Ännu mer konstigt och ännu mer tomt var det att vakna upp dagen efter.
Vad ska jag se för band idag då?
Inga.
Vilka tider har jag att passa?
Inga.
Vilka ska jag hälsa på idag då?
Inga.
Idag ska vi åka hem.
Pizzadegen jäste fint i solen…
Det var fler än jag som hade tagit mig ned mot det stängda festivalområdet för att betrakta nedmonteringen av scenbygget. Vemod i luften. Det var tyst, stilla och skillnaden mellan de fyra festivaldagarna var enorm. Inga spelade längre någon musik och folk pratade knappt med varandra, och om de pratade med varandra var det tjaffs. Eller dusch-snack.
”Vad är det första du ska göra när du kommer hem nu då?” frågade en kille sin kompis som gick framför mig.
”DUSCHA!”
”Ah, som fan. Länge.”
”Mmm. Och borsta tänderna. Flera gånger.”
”Ja. Och byta kalsonger.”
”…va? Har du inte…?”
”Jo men…inte så värst många gånger.”
Myz.
Sedan var det dags för även oss att lämna Sölvesborg för den här gången. Vi städade undan våra saker, packade bilen och rullade ut på motorvägen. Förbi alla åkrar, vindkraftverk och vallmo-blommor (som för övrigt är världens vackraste blommor). Nu väntade en dryg sex timmar lång bilresa hem till Sollebrunn igen.
Obligatorisk glass på hemresan. Köpte en Expressen och läste om Håkan Hellströms fantastiska spelning som hade ägt rum på Ullevi och recensionen om Billy Idol från Festival Stage kvällen innan (hur fäen kunde Billy bara få tre getingar?! Bedrövligt!).
Orkade inte säga så mycket i bilen. Visste heller inte vad jag skulle säga – trots att det hände så fruktansvärt mycket på festivalen. Både fina, vackra, roliga, romantiska saker, men också en del könstiga och tråkiga saker. Men de roliga sakerna vägde naturligtvis upp de dåliga.
Och nu, idag, några veckor senare så kommer jag knappt ihåg vad det nu var som var dåligt
- så så jädrans dåligt kan de ju inte ha varit.
Jag menar, det var ju ändå Sweden Rock Festival.
Skulle vilja avsluta festivalrapporten med ett klassisk rockstjärne-pose och typical klyscha från Festivalscenen:
Tack som fan Sweden Rock! Ni är underbara! Vackra som fan! Vi älskar er! WHOOOHOOOOO!
Som jag sagt tidigare år; har du inte varit där så kan du inte förstå hur fantastisk festival det är. Blir tårögd bara jag tänker på det.
Och som jag lovade i förra inlägget, att skriva en kort resumé om vad som varit bäst respektive sämst så blir det såhär…
Det bästa: När det började.
Det sämsta: När det tog slut.
Puss och kram, fred och kärlek!
Med vänlig hälsning Josefine.