* Det är näst sista kvällen på festivalen och Black Sabbath har just klivit av scenen. Jag har köpt oss varsin öl och öppnar plånboken för att betala. Han hånskrattar åt bilden jag har inuti den och frågar om det är Håkan Hellström. Det är inte Håkan, det föreställer en kvinna i 40-50årsåldern med långt, tjockt och vågigt brunt hår och stora glasögon. Hon ler på bilden. Det är en fin profilbild.
När jag säger att det är en utav mina bästa vänner och att hon är död skrattar han inte längre.
* Way Out West 2013. Goat spelade på festivalens minsta scen inne i tältet och jag var pressfotograf för Göteborg Nonstop, men jag kände att jag knappt kunde ta några bilder för mina ögon var alldeles tårfyllda. Det var bland det absolut bästa jag någonsin sett och hört live.
* Jag hade ätstörningar. En dag var det lättare att äta utav middagen och efterätten som serverades.
”Vad bra du äter!” sa både mamma och Louise vid matbordet.
Inombords pågick ett världskrig. Hjärnspöken, det goda mot det onda. Jag var bra som åt och kämpade mot sjukdomen, men jag var också dum som tillät mig själv äta och bli ”tjock”.
* När han inte ville ses mer för att hans X kunde få reda på det.
* När jag försöker övertala en kollega på jobbet att hon kan bli och göra precis vad som helst i livet,
varpå hon hånskrattar och klappar till mig på låret:
”Det är då inte så lätt här i livet, lilla gumman…”.
* När jag var färdig med kursen Att arbeta som fotograf i Stockholm och jag lämnade huvudstaden för sista gången till tonerna av:
”…men Stockholm blir aldrig min stad.”
* Jag överraskade min dåvarande pojkvän med att gå upp lite tidigare en morgon för att smyga iväg och köpa frallor, juice, olika sorters smörgåspålägg, youghurt och jordgubbar till frukost. När jag kom tillbaka igen och packade upp alla varor tittade han på allt jag hade köpt och sa efter en stunds tystnad:
”Åh…men, har du inte köpt någon grädde? Jag kan inte äta jordgubbar bara sådär…”
sedan gick han till badrummet.
* En utav mina närmsta vänner skickar ett sms och berättar hur dåligt han mår just nu.
”Jag vill bara säga det för att jag vet att du förstår…” skriver han i slutet av meddelandet.
Vill göra och säga så mycket, men känner mig helt handikappad.
* När Ralf Gyllenhammar kramar om mig och greppar tag om mina beniga axlar. Han stönar bekymrat.
”Varför är du sjuk?” frågar han.
”Jag vet inte… Det är…dumt.” svarar jag och skäms.
”Ja, det är det. Lägg av med det! Ta hand om dig!” säger han innan vi skiljs åt. De ska spela på en efterfest som jag är för liten för att få komma in på då det är 20-årsgräns och jag är bara 16 år.
* Jag gjorde slut med en kille och han kunde inte sluta gråta. Det var då jag förstod att jag verkligen hade betytt något för honom. På riktigt.
Puss och kram, fred och kärlek!
Med vänlig hälsning Josefine.