Sista dagen på Sweden Rock Festival och jag vaknar upp i min blomstersäng. Trött, men ganska nöjd ändå. Försöker inte att tänka att det är sista dagen på festivalen utan istället fokusera på att…
1. Mamma är ute i köket och grejar med massa saker.
2. Jag känner mig som en tioåring.
3. Det är min födelsedag idag!
Kliver ut, går ut i köket och hittar mamma.
”Förlåt Josefine…” är det första och enda hon säger och tittar på mig med puppy-eyes, samtidigt som hon klatchar på grädde och madariner på tårtbotten. Gölliga mamma.
Även om vi är på festival så envisas mamma med att jag ska ha det så bra som möjligt, som en klassisk födelsedag med tårta, presenter och blommor i håret.
I födelsedagspresent av mamma fick jag en Aerosmith-hoodtröja och en papperslapp det stod
”Här har du en matberedare. Grattis på födelsedagen!”
BÄST.
Den dagen då mamma min inte vill hänga med till Sweden Rock längre, och jag kommer att få nå’ pissljummen folköl istället för tårta på morgonen (och burkens pant som födelsedagspresent).
- faen vad bitter jag kommer att vara.
Tog en selfie i badrummet och la ut på Instagram för att visa hur jädrans fin jag var.
JoJomen, aldrig för gammal för selfies. Jag har åtminstone inte med en fläckig badrumsspegel.
Jag har firat min födelsedag på Sweden Rock Festival 5 år. Kan faktiskt inte tänka mig ett bättre ställe att fylla år på. Man får så jädrans mycket fred och kärlek, pussar, kramar, allsång, hångel, utrop, öl, blommor och massor av annat fint av totalt okända människor – speciellt när man har såhär fin tröja på sig.
Festivaltårta med mandariner, passionsfrukt och grädde
- sedan jag var världens piggaste 22-åring på festivalområdet. Lite som när man förbereder sig inför världens utekväll och ska gardera sig med käk innan; då är stuvade makaroner eller annan gräddig pasta
- aldrig bakis, aldrig hungrig,
bara helt…perfekt.
Göteborgsbandet Horisont var ett utav de bandet jag hade sett mest fram emot att se. Även om de bor ”granne” med en, höll jag på att säga så har jag faktiskt sett dem inte mer än…en gång tror jag. 2007. Sju år sedan. Kommersen i Göteborg. Morsan fick följa med som målsman då. Graveyard och The Movements spelade där samma kväll.
Konstig kväll var det då, men också bra. Det var lite där mitt intresse för att fotografera musik blommade upp då jag lånade min systers digitalkamera och tog massor av bilder. Stackars Joakim i Graveyard som fått blixten uppkörd i nyllet mest hela tiden.
Det var alltså sju år sedan.
Sju fakking år sedan.
Be-dröv-ligt.
Bra var det även denna förmiddag på Rockklassiker Stage.
”Det är bara massa jävla hår på alla bilder!” sa någon fotograf efter att samtliga hade lämnat Horisonts fotodiket.
Hehe…
Det som drog ned hela betyget med Horisont var dock att..
…de spelade samtidigt som Monster Magnet som höll till borta vid Rock Stage. Sprang lite mellan de två olika scenerna för jag (och väldigt många andra på festivalen hörde jag) ville se båda banden så fruktansvärt mycket.
Redan kvällen innan, efter Black Sabbath hade jag bytt några ord med en skäggig snubbe som lunkade omkring för sig själv på området. Med en sansad och vänlig röst sa han:
”Det är ju rent sagt för jävligt. Hur kan de göra så? Blir så jävla förbannad. Fan…”.
Den kontrasten; söta skäggmannen som inte var längre än Dio blir flyförbannad i stillhet. Det var fint.
Monster Magnet gjorde en riktigt bra spelning (det jag hörde mellan mina ”springa mellan två fantastiska band”-rundor mellan Rock Stage och Rockklassiker vill säga då). Under mina springturer fick jag ta emot både pussar, kramar och grattisutrop från massor av fina människor som ville gratulera mig på födelsedagen och känna på mina blommor i håret.
Ett stort gäng började sjunga för mig
”If you’re going to San Francisco – be sure to wear some flowers in your hair…”
Det är då man bara vill börja lipa av finhet.
Jag vet inte varför, men det var något med dessa mansvalpar som fick mig att stanna upp. De stod alldeles uppställda och redo.
Jag hade inga frågor till dem.
Danger Danger på Festival Stage.
Alltså…jag vet inte vad jag ska säga. Jag finner inte ord.
Men den här killen fann ju i alla fall en fruktansvärt spontan och omedveten ”aah!”-pose (observera hans kompis i bakgrunden som höjer armarna likt i ett ”Vafan håller du på med?! Flytta på dig!”-utrop).
Det är knappt jag vill kommentera den här spelningen, Danger Danger’s musik, tatueringarna, kläderna.
Tänker inte ens länka till något med detta bandet för det är inte ens dåligt att det blir roligt.
Om vi gör det kort, för jag tycker det är skittråkigt att skriva om saker jag inte tycker om – därför gör vi det fort och smärtfritt.
Det här var den sämsta skiten jag någonsin sett och hört i hela mitt liv.
Så, nu har jag varit elak nog.
Gick därför ganska snabbt bort till Rock Stage och inväntade Foghat.
Efteråt la jag mig i gräset. Det är en fin grej på festivalen; man kan lägga sig precis var som helst om man bara blir trött. Ganska uppenbart att man inte gör det vid några svarta staket där många få för sig att pissa, men i gräset går det bra. Den orangea Städpatrullen (jojomen, de heter så. De har störtsköna västar med sin logotype på…) städa överallt och hela tiden.
Råkade halvt somna där i solen. Ingen lång stund, men två vakter kom och kollade till mig och frågade om jag var okej. Jag svarade med peace-tecken, att jag levde.
När de sedan gick därifrån utan att ha sett min t-shirt och gratulerat mig kastade jag sten på dem.
Nej, det gjorde jag inte.
Pain of Salvation spelade på Rockklassiker scenen. Jämfört med Danger Danger var det här ju rena holy god lordness i bra:het
(herregud vad bitter jag låter…).
Samma eftermiddag framför 4Sound Stage hade det börjat samlat sig folk inför vad som, i alla fall jag hört, kan ha varit det mest efterlängtade på festivalen. Efter att skickat ut en utfrågan på Facebook några veckor tidigare ang. vilka band man absolut måste se på årets festival fick jag ganska snabbt från flera håll och kanter svaret:
Five Horse Johnson!
Och jojomen, jag tog till mig deras tips och kollade in denna grupp från Ohio.
”De har tagit bluesen ett steg längre!” berättade några snubbar för mig innan giget.
”No doubt about that!” tänkte jag en stund senare när jag stod i fotodiket och lyssnade på dem.
Mycket riktigt, det här är en grupp som tagit bluesen ett steg längre. Det är riktigt tungt och rått med skränigt munspel och distade gitarrer, med som sagt så har det fortfarande väldigt mycket klassisk blues i sig. Dansa eller headbanga, går bra vilket som.
”Kan ni inte flytta på er nu?!” sa några i publiken till vakterna som stod med oss fotografer i diket.
”När fotograferna har gått så går vi också.” sa vakten lungt.
”UT MED FOTOGRAFERNA! WÖÖÖÖÖH!” ropade delar i publiken. Jag vände mig om och mötte blicken på dem.
Han till vänster gör väl något Messhugah-försök att se farlig ut. Går sådär.
Within Temptation hade ett utav de kanske mest avancerade scenbygge på Rock Stage. Enorm Melodifestival-trappa (alltså, ni vet sådanadär breda man alltid har i…Melodifestivalen, ehe?), jättestora bildskärmar som visade eldlågor och bandets video till låten Paradise (What about us?) de gjorde tillsammans med den föredetta Nightwish-sångerskan Tarja Turunen. Dessutom hade de massor av eld- och rökeffekter längs scenkanten.
”Det kändes liiite sådär att fotografera rakt upp under hennes kjol…”
sa en fotograf när vi efteråt pratade om hur sångerskan Sharon den Andel hade stått ytterst på scenen och dansat framför publiken och oss fotografer. Eftersom det är såpass hög scen så är det lätt hänt att man får till lite osmickrande ibland.
Nästa och sista inlägget om den här festivalen kommer i eftermiddag.
Då får ni reda på vad som faktiskt var det absolut bästa
och vilka som var de absolut sämsta.
Puss och kram, fred och kärlek!
Med vänlig hälsning Josefine.