Torsdagseftermiddagen bjöd på festivalveckans absolut snyggaste scenshower.
Arbetet fortsatte i fotodiket. Som jag tidigare berättat om i den här bloggen ang. att stå i fotodiket är att fotograferna är väldigt måna om varandra. Att fotobranschen är en jäkligt tuff bransch med hård konkurrens, det är ingen nyhet
- men när det kommer till att fotografera i diket på festivaler så tar man verkligen hand om varandra på ett väldigt fint sätt. Man duckar för varandra, byter snällt plats med varandra och om man råkar gå in i eller knuffa till någon av misstag ber man om ursäkt. Jag vet inte om jag bara har haft jäkligt tur att vara i ”rätt” fotodiken med världens snällaste fotografer, men det är verkligen fred och kärlek även där.
Trots att jag hade tagit en powernap mitt på dagen kände jag mig ändå väldigt trött. Det låter kanske inte så rock’n roll, men jag dricker aldrig läsk. Cola, Fanta och sånt där är inte min påse. Om jag verkligen inte måste då, och nu kände att jag behövde något uppiggande för att orka med eftermiddagen. Gick därför till ett matstånd och bad om en vanlig läsk.
”Hej! Har du en…” började jag, men blev avbruten.
”Va kommerru från?”
”Ha?” frågade jag.
”Ja, vad fotar du för?”
”Jaha, ja – jag frilansar så det är lite olika.”
”Ta kort på mig då!”
”Ja, men får jag en Fanta sen då?”
”Ja! Ta kort på mig!”
Så jag tog ett kort på killen med keps bakom kassan. Han ville se resultatet, men blev inte nöjd. Han tog av sig sin keps och kastade bak den till sin kompis som satt en bit bakom honom, ruffsade till håret och spände blicken i kameran.
*Klick!*
Han fick se resultatet igen.
”Ah, mm!” sa han och log brett. Nu var han nöjd.
Jag fick min Fanta och gick därifrån. Nöjd jag också.
Senare, när det hade börjat mörkna ute tog jag plats inne i presstältet och väntade på att kvällens huvudakt skulle äntra lokalen. Jag skulle få gå på min absolut första Sweden Rock-presskonferens (tidigare har jag varit på politiska konferenser med Nordiska Rådet på Island som varit på isländska, danska, finska och norska. Det var…inte så jättekul…), och att det var med självaste Alice Cooper gjorde ju inte saken värre. Helt otroligt!
Det känns som man känner den där mannen, Alice. När han klev in i presstältet applåderade alla högt och länge. Blev förvånad hur fort allting faktiskt gick. Så fort Alice hade satt sig tillrätta började mikrofonen genast gå runt bland alla som var där inne. Utåt sett såg jag nog väldigt lugn ut, men inombords var det världens ”herregudjagmåstekommapånågonfrågaförjagvillvetasåmycketomhonommenjustnuvetjaginteriktigtvartjagskatavägen”-känslor. Dessutom är min engelska inte den bästa utan i stil med Kurt Olsson (”Änd naow dåh?!”). Jag skulle ställt den frågan känner jag såhär i efterhand;
”Alice Cooper, whaj do jo häte soe?”.
Jag var tvungen att springa irån presskonferensen. Kände mig ganska dum när jag satt på den främre raden och lämnade frågestunden mitt framför näsan på Mr. Cooper. Mannen vars musik jag verkligen älskar,
men samtidigt så hade jag ett viktigt fotouppdrag som jag verkligen inte ville missa.
När jag klockan 21:40 sprang från ena sidan av festivalen till den andra hade jag pressfotografer både före och bakom mig som hade gjort detsamma och sprungit från presskonferensen. 21:45 skulle mannen, myten äntra Rock Stage.
Nämligen Rob Zombie, en utav de artisterna jag sett mest fram emot att få se på festivalen.
Trots att jag inte lyssnat något nämnvärt på Zombie så tycker jag på något vis att han är jäkligt intressant, och jag blev ju inte direkt mindre imponerad efter att ha sett den här spelningen med honom – för det var nog den absolut snyggaste scenshowen jag någonsin sett!
”Åh herre jäklar!” sa jag för mig själv i fotodiket. Jojomen, jag pratade nog ganska ofta med mig själv där i diket hur könstigt det än låter. Jag menar, fortfarande blir jag lika överväldigad och euforisk av att få stå där och fotografera sådana här stora band och artister. Och den här showen med Rob Zombie; fruktansvärt snygg. Hela scenbygget, mikrofonstativen, Robs kläder, hår och enorma energi. Det var som en mardröm, en snygg mardröm.
Rob vet liksom vilka knappar han ska trycka på. Om jag skulle beskriva hans musik så är det ordet ”mardröm” jag vill använda mig av. Inte för att det är så fasansfullt dåligt, utan för att det hela både känns och låter som det gör i ens mardrömmar. Om Alice Cooper är skräckrockaren number one så är Zombie en modern version av honom. Det kommer ju inte så någon chock att han även är filmproducent, manusförfattare och regissör och bland annat regisserat skräckfilmen House of 1000 Corpses.
Festivalens absolut häftigaste show! Ingen tvekan om det alls. Tack Rob Zombie!
Festivalmat, tjoflöjt! Eftersom jag bodde i en stuga med ett fullt utrustat kök (och en mamma som är grym på att laga stuvade makaroner när man kommer hem och är trött och hungrig) så käkade jag inte så jädrans mycket på området de första dagarna. Jag gick hem mitt på dagen, käkade middag och återvände sedan på eftermiddagen. Den här kvällen skulle jag dock vara vaken fram till 02:45 (något som är länge för att vara mig) då P4 hade hört av sig till mig. Programmet Vaken i P3 och P4 ville göra en telefonintervju med mig direkt efter Alice Coopers gig på Festival Stage för att få en uppdatering om festivalen och en kort recension om Mr. Coopers konsert.
30 spänn för en toast – världens bästa nattamat. Alla lägen.
Inne i presstältet var det fler fotografer och journalister som var trötta. Hade jag haft min datamaskin med mig in hade jag suttit och jobbat med alla de hundratals bilderna jag tagit under de tre dagarna jag redan varit på festivalen, men eftersom min laddarsladd hade gått sönder (brytits av på mitten, blättanblä!) kunde jag bara använda datorn för att ladda in bilderna från minneskortet korta stunder.
Så istället satt jag och laddade telefonen, rensade mina två kameror på bilder. Det blev runt 500 + 300 bilder varje dag från varje kamera, men är man på Sweden Rock så är det inget konstigt.
Klockan 23:30 gick han på Festival Stage. Good old Alice Cooper. Och han började på absolut tänkbara bästa sätt
- med Hello Hooray! Grät nästan en liten lyckotår när han gled ut på scenen och hurrade för Sweden Rock.
Loving every second, every moment, every scream…
Alice hade en väldigt bra setlist för kvällen. Han har ju varit igång sedan 67 så självklart finns det ju en himla massa låtar att välja på. Kanske inte några direkt dunderöverraskningar, men det kanske man inte kan begära riktigt heller.
Som en kille på presskonferensen hade frågat, om han skulle köra någon låt från DaDa-plattan från 1983. En riktigt obskyr platta, men som ändå innehåller en och annan fantastisk låt.
Alice svarade då att han hemskt gärna hade gjort det, men om han skulle välja att spela exempelvis Former Lee Warner så hade det inte det funkat.
”And the crowd would be going like this!” *ser ut som en fågelholk och klappar händerna väldigt långsamt och slappt*.
Men, man vet aldrig. Ander Tengner hade tidigare samma dag berättat för mig att när han såg Alice för ett par år sedan att han då körde Clones (?!) från den något ännu mer obskyra plattan Flush the Fashion från 1980
(förväntar mig inte att alla ni ska förstå vad jag pratar om, men de som är fans till Alice Cooper förstår vilken stor grej det är att köra Clones. Harregödd!).
Å andra sidan fick jag reda på ganska nyligen att Alice aldrig kört några låtar från DaDa-plattan…
SÅ DET KANSKE ÄR DAGS NU?!
DET ska sägas, att lite överraskade allt Alice när han ”flörtade med döden” och drev lite med rockgudarna som gått över till andra sidan. Precis som varje gång Alice Cooper gör en spelning så halshugger de ju honom (ingen big deal, så är det bah). Alice dör och så är det med det – precis som väldigt, väldigt många legendariska rockstjärnor, så som någon sorts hyllning till dessa gör Alice ett mycket uppskattat och coolt medley av The Beatles – Revolution, Jimi Hendrix – Foxey Lady, The Doors – Break on through (to the other side) och The Who – My Generation för att hedra John Lennon, Jimi, Jim Morrison och Keith Moon samtidigt gravstenar med deras namn år levnadsår radas upp uppe på scenen. Snyggt!
“Vaktar du gitarren åt din pojkvän eller?” är en fråga som Alice Coopers gitarrist Orianthi har fått många gånger när hon stått ute backstage och väntat på att få inta scenen. Inte alltid lätt att vara kvinnlig gitarrist med andra ord.
Jag såg Orianthi första gången när hon spelade med Alice Cooper på Liseberg 2012. Redan då reagerade jag på att hon var jäkligt duktig, och det var hon även denna kväll på Festival Stage. Man blir glad. Riktigt glad.
Alice kastar ut diamanthalsband i låten Dirty Diamonds och spänds fast i tvångströja i Ballad of Dwight Fry (som för övrigt kan vara hans absolut bästa låt. Jag skrek, tjöt och hoppade så högt att folk framför mig kollade bakåt och undrade var som hände. ”DEN ÄR SÅ BRA!” förklarade jag och jag fick tummen upp till svar).
Good old Alice, jag älskar dig!
Några timmar senare kryper jag ned i min flower power-säng i vår stuga. Väldigt trött. Några sekunder innan den här bilden togs pekade jag ”Fuck you!” och var skitirriterad över att mamma skulle fotografera mig när jag försökte vara klar i huvudet under intervjun i Vaken i P4 (förlåt mamma!).
Trots det, att jag var trött och lite väl rebell utav mig mot mamma min så tror jag att det gick ganska bra med snacket i P4. Vi pratade om Sweden Rock, hur festivalen varit och är, och förstås om Alice Cooper.
”Ja, shit – den där mannen är ju typ 70 bast och kör fortfarande stenhårt och låter nästan precis likadan som han gjorde när de startade 67.” sa jag när programledaren Henrik Olsson frågade om den gamle Alice fortfarande orkade med att lira rock’n roll.
”Han är faktiskt 66 kollade vi upp här…” sa hans programledarekollega som jag tyvärr glömt av namnet på.
”Aha, amäh dåså – då är han ju typ ungdom!” svarade jag.
Vi pratade i några minuter till och de avrundade hela intervjun med att spela Poison.
Sedan var det tack och hej, god natt, sov gott och tralla-lala-la…
Nästa dagen var det min tur att bli intervjuad av Tony Irving live and alive direkt på festivalområdet,
men det tar vi i nästa inlägg.
Puss och kram, fred och kärlek!
Med vänlig hälsning Josefine.