Goder morgon du härliga torsdag!
Andra dagen på festivalen och band som Alice Cooper, Alter Bridge och Rob Zombie skulle inta de olika scenerna på området. I det här inlägget berättar jag om vad som hände på förmiddagen, när ett utav de bästa göteborgsbanden spelade på Sweden Stage, varför jag inte såg hela spelningen med Black Stone Cherry, vackra och kärleksfulla kramar mellan två män som rullade runt på marken och varför jag fick ett ”Fuck you!” straight up in the face.
Klockan 11:00 var jag på plats på festivalområdet för att kolla in ett par personliga favoriter. På bilden ovan hälsar Anders Tengner dem välkomna…
Bombus!
Kändes tryggt med ett band från sina egna hemtrakter (säger jag som inte ens bor i Göteborg. ÄN!).
Senast jag såg Bombus var för nästan exakt ett år sedan då de spelade på Metaltown (kolla det inlägget här!). Riktigt bra var det, precis som den här förmiddagen på Sweden Stage.
Den senaste tiden har Bombus varit ute i USA och turnerat tillsammans med Graveyard.
I sommar kan man bland annat se dem på Bråvalla Festivalen den 27 juni, sedan är det bland annat Tyskland, Spanien och Danmark som gäller.
Ibland önskar man att man var sådär liten och nätt igen…
…det skulle bli så mycket enklare att hitta sina festivalpolare då.
Efter Bombus spelning var jag så fruktansvärt trött (jeap, nog för att det bara var dag nummer två så var jag faktiskt rejält schleten), så jag gick faktiskt hem och sov någon timme mitt på dagen. Brukar aldrig göra det, men tvingade mig själv trots att det var flera band på området jag ville se. Samtidigt så ville man ju vara pigg till kvällen/natten då jag hade ett uppdrag för P4, men det ska jag skriva mer om senare.
Efter en stunds vila och stuvade makaroner hemma i stugan (världens bästa ”orka allting”-mat!) så återvände jag till området. Black Stone Cherry var då i full gång med sin konsert på Festival Stage, en spelning som jag i efterhand fick höra var helt fantastisk. Lyckades i alla fall få höra och se fem låtar och blev imponerad. Plötsligt blev denna gruppen så mycket mer än bara ett Guitar Hero-band för mig.
Tackar för det.
Crystal Caravan från Umeå (som jag mer kallar Halv åtta hos mig-bandet då sångaren Niklas Gustafsson medverkade i just det matlagningsprogrammet för sisådär fyra år sedan, det var första gången jag hörde talas om Crystal Caravan) gjorde en spelning på Rockklassiker-scenen. Mycket uppskattad bland publiken. Inte mindre än tre gånger fick jag svara på frågan av nyfikna människor:
”Vilka är det här? Det var ju grymt!”.
Så, kanske får vi höra mer av detta band på de större scenerna i framtiden…
Anade att någon var taggad inför kvällens absoluta höjdpunkt…
Det var fler än jag som var trött den här dagen. De allra flesta hade landat sen tisdagskväll eller tidig onsdagmorgon och kört stenhårt med förfestandet. Förvisso hade jag tagit det ganska lungt, som ni kan läsa om i första inlägget i den här festivalrapporten, men sprungit mer mellan de olika scenerna och fokuserat på fotograferingen. Men, det är ju världens roligaste grej att få dokumentera en sånhär festival. Som ni ser ovan.
Inte alltid så himla lätt att få gosa ifred här…
…men det gör ingenting. Man är vänner ändå.
Fast det finns ju sådana som inte är lika mycket fredliga och kärleksfulla. Ibland kan den där bakfyllan ställa till det för en (och för andra i närheten). Speciellt när man köper kaffe, i hopp om att det ska lindra något och få en på bättre humör. Extra jobbigt blir det när man spiller ut halva koppen på sig själv också. Då svär man och blir skitförbannad.
Sedan ska det vara lite synd om en för en stund. Man blåser på det och försöker ta ned smärtan med att suga upp kaffet så att det blir fula sugmärken på händerna.
Och sedan blir man skitirriterad på att det står en liten tjej som inte ens hunnit fylla 22 år (men snart!) och fotograferar alltihopa.
När den där halva koppen med kaffe är slut går man och köper en till öl för att man är så sur på att man spiller ut allt kaffe hela tiden,
och så gör man så, samma visa om och om igen, varannan kaffe, varannan öl, ”MÄH! Kaffe – det är ju varmt för f’n!”, under hela festivalen tills handen nästan frät sönder och kroppen är ekande tom vatten.
Jag vet inte om han gjorde så, men de gånger jag stötte på honom på området var det ungefär samma grej varje gång. Jag kan nästan göra en hel fondvägg med bilder på honom när han pekar just ”Fuck you!” åt mig.
Men det vill jag inte ha.
Häpp!
Då har jag hellre bilder på kvällens huvudperson denna torsdagskväll, både på Festival Stage och i presstältet.
För DÄR inne var det minsann ingen som pekade FUCK YOU till en.
Speciellt inte under den presskonferensen som ägde rum på eftermiddagen.
Vem det var med får ni se i nästa inlägg…
Puss och kram, fred och kärlek!
Med vänlig hälsning Josefine.