Tjoflöjt! Sveriges nationaldag firades även på Sweden Rock. Himlen var blå och solen var gul. Flaggor vajade i vinden, nationalsången sjöngs lite här om var i olika camps (om det inte var Grotesco’s ”Bögarnas fel” förstås. Förmodligen en av de mest populära låtarna att spela och sjunga allsång till här borta…).
Som sagt, det gråa vädret var förbi och äntligen fick vi lite sommarvärme. Jag var redo att möta området på min superhjälte-outfit och Ralf-trosorna på (för fullständig bild av denna fantastiska outfit, vänta till slutet av detta inlägg!).
Glenn var där också.
Ännu en gång kändes det skönt att ha lite nära ”göteborgssläktingar” på festivalen.
Bland de absolut första banden att lira på fredagen hade vi Thundermother som körde igång klockan 11:45 på Rockklassiker Stage. Det är andra gången jag ser detta Stockholms-band. Första gången var på Metaltown förra året då jag även då var ”festivalkorre” för Göteborg Nonstop. Ni kan kolla in det inlägget här!
Glada tjejer som får dricka kanelwhisky! Tjoflöjt!
Jag upptäckte några minuter för sent att Nationaldagsfirandet ägde rum på Rock Stage en bit ifrån Rockklassiker-scenen. Lagom till att jag började gå dit upptäckte jag att jag gick mot strömmen och mötte massor av folk som gick därifrån.
Hörde i efterhand av några som varit där att det inte varit så lyckat då folket inte hade tagit i för kung och fosterland i allsången av nationalsången.
Hade varit annat om jag varit där asså. Jädrar i min låda…
Jag vet inte huruvida sonen var intresserad av fotografpappans bilder från Thundermother-spelningen. Måste ha varit en viktig Wordfeud-match på gång i smarfånen.
Talisman spelade på Rock Stage samma förmiddag. Ett svenskt band som hade sin storhetstid under 90-talet.
Strax innan de satte igång sin spelning hade Mattias Lindeblad ett hyllningstal till gruppens föredetta basist, frontfigur och låtskrivare Marcel Jacobs som gick bort 2009, endast 45 år gammal. I och med Marcels bortgång upplöstes gruppen.
Nu var det alltså dags igen här på Sweden Rock.
Tror att Marcel Jacob hade varit mer än nöjd med denna tribute-spelning till honom Talisman.
Senare var det dags att bege sig mot de större scenerna på festivalen. Ett utav dagens kanske mest uppskattade band skulle spela på Festival Stage.
På vägen dit träffade jag en och annan duo och trio och ville bli fotograferade, som exempelvis dessa två. De påpekade att jag hade ett klistermärke kvar på ena linsen på mina väldigt färska och nyinköpta solglasögon. Skulle inte ha förvånat mig om även prislappen hade suttit kvar där bak.
”Du har fina läppar!” sa den ena utav dem.
”Tack tack! Vad kommer ni från?” frågade jag.
”Malmö!”
”Aha, men det är inte så jädrans långt härifrån vah?”
”Nja… Det är som om man skulle lägga ihop…375 stycken av dina läppar i en enda kedja ungefär.”
Hopp.
”Öööh!” skrålade den ena herren på bilden när jag passerade dem utanför öl-tältet.
”Åååh!” sa jag och klappade på hans mage.
Han blev först lite ställd, men förstod sedan att det var t-shirten jag fokuserade på. Sedan drog han till sig sin ena kompis och ställde upp på en Frank Zappa-fotografering.
Fint!
Sedan var det dags för bandet med de absolut snyggaste fansen.
Aldrig skådat så många vackra bananhomosapiens i hela mitt liv. Och speciellt inte längst fram på Sweden Rock Festivals absolut största scen.
Ronny Svensson kommer ut på scenen:
”Vad vackra ni är, era fantastiska bananer!” säger han och publikens jubel vill aldrig ta slut. Speciellt inte när fotografen Stefan kommer ut på scenen han också förevigar detta ögonblick med en fantastisk publikbild på Ronny och världens vackraste folkmassa framför Festival Stage.
”Är Stefan nöjd?” frågar Ronny efter fotograferingen, och Stefan nickar gör tummen upp.
”Han är nöjd!” ropar Ronny i mikrofonen och publiken jublar ännu mer.
”STEFAN!” *klapp klapp klapp!* ”STEFAN!” *klapp klapp klapp!* ”STEFAN!”
Måste ha varit fotograf-Stefans absolut lyckligaste ögonblick i karriären.
Kolla in bilden här!
Det elektriska bananbandet. Det blir ju knappast mer rock’n roll än såhär. Speciellt inte när publiken är med på varenda takt och ton och dansar felfritt till alla de klassiska banan-låtarna.
”Undrar vad alla de stora utländska banden tänker om svensk musik efter att ha sett det här!” säger en fotografkollega till mig i diket.
Trots det kan vi fotografer inte heller låta bli att dansa och sjunga med i låtarna. Helt fantastiskt.
Himla fint ögonblick i Sweden Rocks historia måste jag säga.
Efter Electric Banana Band var det flera som sökte sig till Rock Stage för att kolla in Joe Bonamassa, en snubbe som sagts vara lite utav den moderna bluesrockens superstjärna. Man blir knappast förvånad när hans egna förebilder är bland andra Eric Clapton och Jeff Beck.
Blues var ordet. Riktigt skönt att bara stå rätt upp och ned och bara sluta ögonen för en stund och lyssna till samtidigt som solen brände.
Kände man sig ensam kunde man alltid hitta någon att krama om…
…och när man inte kände för det längre var det bara att gå sin väg.
Jag var tvungen att springa ifrån Joe’s spelning lite tidigare då jag hade en intervju bokad. Men det var inte jag som skulle intervjua någon, utan någon skulle intervjua mig! För tredje gången under den här festivalen dessutom. Fruktansvärt roligt.
Nu handlade det om Tony Irving i P4. Tillsammans med sin sidekick Linnea Wikblad sände han live och direkt på Sweden Rock och intervjuade olika personer om kläder och stil, att vara ett riktigt stort fan och liknande. Jag själv skulle agera ”festivalexperten”, en riktigt hedrande titel måste jag säga.
På bilden ovan sitter jag i deras lilla husvagn precis bakom ”intervjubordet” och väntar på min tur. Killen till höger är ett stort Black Sabbath-fan och Tony frågar ut honom om hur det är att vara ett stor fan och varför Black Sabbath är så fantastiska.
Här stod vi alltså. Det är inte jag på bilden här, utan en annan tjej som älskar Thåström och om att prata kläder och stil, men jag stod på samma plats som henne och pratade om varför Sweden Rock Festival är en så fantastisk fin festival och varför man väljer att åka hit år efter år. Sedan fick jag ju lite…heh, andra frågor också. Tony undrade exempelvis om det är sant att alla hårdrockskillar har piercing i pungen.
”Eh…alltså…” började jag.
”KOM IGEN! Du har varit här sex gånger nu, det är ditt sjätte år på festivalen – du om någon måste veta!”
”Jamen jag har ju inte sett några pungkulor här?!” svarade jag.
Tony kanske blev lite besviken på min ”o-rockighet”, att jag varken hade tatueringar, piercingar, någon hårdrocks-pojkvän (eller pojkvän överhuvudtaget) eller sov i tält
- eller så kanske det var just det som var intressant?
Vill ni höra hela intervjun med mig, där jag pratar mer om pungkulor, tatueringar, drakar och ”here comes the hell of the dragons attack!”-image så kan ni lyssna på programmet här. Spola fram 38 minuter in på klippet så hittar ni mig.
Efter första intervju-delen spelas en låt, sedan kommer jag tillbaka in i studion och pratar om mina fantastiska Mustasch-trosor/hotpants.
”DU HAR EN MAN MELLAN BENEN – HUR HAR DU TÄNKT?!” frågade Tony med sin fantastiska engelska brytning när han fick syn på min klädsel,
men uppenbarligen gick det hem. Kolla bara in den fina bilden Sveriges Radios fotograf tog på oss nedan!
Tony fick dessutom en singerad t-shirt av mig, som ett minne från Sweden Rock.
DET är inte många som har!
Nästa inlägg – världens gladaste Royal Republic, festivalens absolut snyggaste frisyr, WASP och Black Sabbath.
Puss och kram, fred och kärlek!
Med vänlig hälsning Josefine.