Det är julaftonskväll och jag sitter ensam hemma, skräddarställning i den oranga divansoffan i vardagsrummet och lyssnar på tv:n med ena örat och mina inre tankar med det andra.
Det där lät ju pretantiöst, ”mina inre tankar” – men det fungerar så när man (jag) skriver. Jag läser orden högt för mig i huvudet , med min röst och mina tonartshöjningar samtidigt som jag skriver ner dem på tangentbordet, även om jag märker efteråt att jag ibland skrivit göörkönstigt och jättefel, men det är nog lite som jag är privat också; att jag har så mycket tankar på gång samtidigt att jag ibland har svårt att välja vilken mening jag har i huvudet som jag ska skriva ned i dokumentet också. Jag skriver lite som jag pratar alltså.
Fast ibland är det bara så enkelt att jag faktiskt skriver ”fel svenska”.
Lite för snabbt, lite för slarvigt och lite för…ogenomtänkt kanske.
En kompis, en utav mina bästa kompisar faktiskt, sa till mig en gång:
”När du skriver så ser jag inte bara en text, utan jag hör dig verkligen säga allt det där! Det är så mycket du!”.
Då blir man glad i magen.
Denna julafton kände jag för att jag ville skriva.
Jag vill börja skriva mer överhuvudtaget.
Inte bara idag, utan alla dagar…
Det blev en väldigt enkel lugn jul hemma i Sollebrunn. Bara mamma, systern och jag. Lite influensa, mycket Tommy Körberg, ännu mer mat och några fler katter kring fötterna mellan fram- och avdukningarna av porsinet och julbuffén. Vi träffas inte jätteofta sådär, alla tre tillsammans – så det var fint att sitta och småprata sådär bara.
Nu har mamma åkt till jobbet och Louie ”…has left the building” hon också.
Jag har inte tagit en enda bild ikväll. Kameran har legat orörd i sin bag, hängandes på ena köksstolen. Det är inte det att jag inte tycker att den här julen har varit fin nog att dokumentera eller att jag inte vill.
Det har bara inte… blivit så. Vilket jag nu, såhär på kvällskvisten och ett par timmar efter allt det där som så många gått och förberett och längtat efter, är ganska tråkigt.
Jag tror jag har blivit lite ”arbetskadad”, fast tvärtom. Emma Svensson pratade också om det på den kursen jag gick i Stockholm, att hon tar inte upp kameran om det verkligen är något superviktigt och speciellt som måste dokumenteras. Det är en sån procedur att ta fram kameran och ställa in rätt inställningar och börja greja med den. Jag har blivit lite för mycket sån på senare tid.
Så var det inte förr.
Och tittar jag tillbaka på hur det var förr så märker jag ju…att det var ju roligare förr. Eller, det kanske det inte var egentligen – men jag har det på bild åtminstone. Och det är ju fortfarande kul att kolla på de där ”onödiga bilderna” idag. Att dokumentera allting; allting ifrån busshållplatsen i Sävedalen utanför radion där kvartetskrogen lyser på med sina neonlamporna säsong efter säsong,
gatumusikanten utanför Kompassen som är så jädrans bra och som man önskar att
”Faen, kan ingen upptäcka honom snart och ge ut en skiva med’na?!”
eller den svettiga ostfrallan som jag tog med mig hemifrån och plockat upp igen efter ett par timmar; tillplattad, kletig och nästintill mosad – men som just där och då, när man plockar upp den efter en lång tripp i stan, är det absolut godaste som finns.
Jojomen, allting sådant fotograferade jag och skrev någonting om. Vissa grejer kanske inte var så passande, som t ex min uppsvullna blåa tå jag skadat efter att ha fått en pinne rakt genom den efter en photosession. Jag fotograferade tån uppifrån och märkte först efteråt, när jag lagt upp bilden på min dåvarande blogg, att mina tånaglar var allt annat än manikyr-behandlade…
(ungefär här skulle jag kunna länka en bild på min tå, men jag väljer att inte göra det. Risken är att jag förlorar de trogna läsarna jag redan har här på Göteborg Nonstop…).
Well,
jag kanske inte kommer börja ta kort på mina tår igen – men jag ska försöka dokumentera mer 2014. Det är sånt som är roligt att kolla tillbaka på igen om ett litet tag, oavsett om det handlar om en enkel radiosändning på Radio 88 eller en spelning på Pustervik.
Att börja fotografera mer igen kommer att bli ett nyårslöfte för mig.
Att starta eget är en annan. Papperna till Skatteverket är inskickade.
Skitläskigt och göörroligt på samma gång.
Så, få tummen ur överlag kanske man kan säga. Tummen ur med allt.
De senaste kvällarna har jag suttit uppe lite för länge på kvällarna och riggat upp och ned mina nya studioblixtar från Elinchrom. Då är det skönt att vara ensam. Då får man svära lite om det inte fungerar och dansa segerdans när man löst ett problem. Jag håller alltså som bäst på att lära mig inställningarna, hur man riggar upp dem snabbast och packar ned det smidigast i de tillhörande fotoväskorna. För varje gång blir jag mer och mer ”Vafan tänkte jag när jag köpte dem här? Jag fattar ju inte ett skit!” men också
”Faen, det här kan ju bli riktigt bra. Det är på riktigt nu!”.
Tids nog lär jag mig.
Hoppas jag.
Nu är klockan snart 23:00 och julklapspapper ligger överallt och det är mängder av disk ute i köket.
På TV:n visar de ”Love Actually”. Det är nog en av de få filmerna jag sett flest gånger. Och, ni som känner mig – jag ser max två filmer per år. Och den här har jag nog sett…fem-sex gånger?
Det är myzig på sitt engelska vis.
Jag tänker fortsätta sitta här och vara förkyld (fortfarande) och myzig.
Jag får det.
För det är jul.
Jag diskar imorgon.
Puss och kram, fred och kärlek!
Med vänlig hälsning Josefine.