”Jag var tjugoett
när jag lämnade Götet…”
Om några timmar åker jag till Stockholm för allra sista gången.
För iår alltså.
Kursen att Arbeta som fotograf tar idag slut. I 14 veckor har jag varje måndag pendlat från Sollebrunn vidare till huvudstaden, och lika många tisdagar har jag återvänt. Vaknar upp på någon madrass på golvet, en 1800-talssäng direkt tagen ur en skräckfilm, längst ut på hörnet utav en dubbelsäng, på någon soffa eller i ett hotellrum och hört morgonrushen utanför fönstret
- för att ett par timmar senare landa hemma i byn igen där den värsta trafiken är kattungarna som leker tafatt mellan köket och vardagsrummet.
Det är två helt olika världar och jag har fått vara med om båda.
”Livet blir mer spännande när man vågar mer!”
säger bloggerskan Sandra Beijer i en intervju.
Jo, det är sant. För bara ett halvår sedan trodde jag aldrig att jag skulle spendera massor av tid i Stockholm. Att jag skulle sitta på ett tåg, samla massa SJ-poäng på något kort och får gratis kaffe, vinka av någon på tågperrongen, sova på den där båten som pryder omslaget på den här boken, stöta på 2013′s version av Kenta och Stoffe på tågstationen och bli helt paff av deras dialekt (”De finns på riktigt! De pratar verkligen sådär!”), bli hånad för att jag inte kollat på porrfilm, titta på en Quentin Tarantino-film och skratta lite för mycket när de skar av ett öra för att det hela var så bisarrt, titta på dia-bilder på Aerosmith från 80-talet, storsa omkring på Gamla Stans kullerstens gator klockan 08:20 en söndagsmorgon, få en puss, träffa världens snällaste kurskamrater, ha coolaste kursledaren någonsin och…
att överhuvudtaget göra det.
För flera utav er som läser så kanske det inte är en sån big grej. Men för mig, som inte ens äger ett pass, så har det varit en spännande tid. Lite jobbig emellanåt, men mest kul förstås.
Som jag skrivit om i ett tidigare blogginlägg så känner jag efter varje tripp jag gör till huvudstaden att det här är inte min stad.
Jag är inte redo för Stockholm, och Stockholm är inte redo för mig.
Det är som att vi har dejtat ett tag, men att det inte riktigt känns rätt. Ingen utav oss har egentligen gjort något fel. Vi har betett oss ”som man ska” mot varandra. Givit och tagit, bjudit till och tackat – men vi är lite för olika varandra. Pratar inte samma språk. Lite hackigt liksom. Trevar oss fram. Inte så självklart någonting, men vi har heller inte varit osams någon gång. Det är bara inte Vi.
Vi kanske mognar på varsitt håll och hittar varandra någon dag, men den dagen är inte idag.
”Take a chance cause you might grow…”
Efter den här kursen så ska jag ta med mig alla mina anteckningar, bilder, kunskaper och kontakter vidare mot 2014. Jag ska starta ett litet företag och komma igång med allt det där som man bara pratat om. Nu vill jag ut och visa upp mig och mina grejer. Det hade varit så roligt. Att få göra det mer, och på riktigt.
Det är inte bara kunskaper inom branschen man fått med sig hem, utan också om sig själv och vad man står för. Vem är jag som fotograf? Vad vill jag fotografera? Vill jag ens fotografera? Det kanske är något annat i branschen jag vill nå? Hur agerar jag mot en sånhär människa och varför då?
Jag ser nu flera tydliga vägar där jag tidigare bara sett små skogsstigar med massor av barr och löv på. Nu är det hundratals stora motorvägar. Jag har körkortet i min hand och sitter i min fina bil, nu handlar det bara om att nyttja det hela och veta vart jag vill åka.
Några timmar senare…
Just nu ligger jag på ett vandrarhem på Södermalm och pustar ut efter vår absolut sista träff i Att arbeta som fotograf-kursen. Vi gick igenom våra portfolios som vi skulle redovisa idag (jag kommer att länka min här, var så säkra på det…), gav varandra feedback, konstruktiv kritik för våra jobb. Det känns fantastiskt att ha sådana bollplank. Om jag bodde i Stockholm hade jag bildat ett kollektiv med samtliga i kursen.
Efter kursen gick vi till restaurangen Landet och käkade middag. The last supper.
Fred, kärlek och kramar i överflöd. Det var en fin avslutning på en ännu finare kurs.
Imorgon är det tisdag och då är det jag som är den som sitter på tåget hem till Alingsås igen, tittar ut genom fönsterrutan och lyssnar på den här låten om och om och om och om igen…
”Uhu, det känns så konstigt att det är slut nu…” sa jag i dörren påväg ut mot restaurangen, varpå min kurskamrat Malin var snabb på att svara:
”Det här är inte slutet. Det är ju nu det börjar…”.
Så, mina vänner, vad det än är, hur det än ska gå till och med vem den än är
- låt det börja NU!
Jättetack Emma Svensson, du är fantastiskt inspirerande och en stor förebild. Tack!
Puss och kram, fred och kärlek!
Med vänlig hälsning Josefine.