Jag kan inte riktigt förstå att det bara är fyra kurstillfällen kvar i Stockholm.
Tio gånger jag åkt, tur och retur, fram och tillbaka mellan Sollebrunn och Stockholm – Stockholm och Sollebrunn.
Och nu börjar jag närma mig slutet på det här äventyret.
Poängtera Det HÄR äventyret. Det betyder ju knappast att det här är slutet på alla äventyr, snarare att det börjar ännu mer nu.
Det vill jag tro och hoppas på i alla fall.
Kameran följer alltid med mig när jag åker bort. Någon gång har jag väl lämnat kvar den i byn när jag känt att jag inte haft motivationen, orken och känslan till att fotografera (då kan det vara bra att låta den vila istället för att krysta fram någonting – sällan det blir bra då).
Tänkte att vi skulle kolla lite på hur det såg ut de första gångerna jag var i stan. Det är blandade bilder från både min kamera och instagramflöde.
Första kurstifället och första gången jag åkte till Stockholm på egen hand var jag både jätteglad och jättenervös. Åkte överdrivet tidigt på morgonen (klockan 06:30 eller något sånt tror jag). Det skét sig ganska rejält första gången då jag fick skjuts in till Alingsås och tåget blev stoppade av blåljus och ambulanspersonal på grund av en stor bilolycka strax innan vi kom in i stan.
På något vis lyckades vi komma ur den långa bilkön och ta en genväg, en smal, smal grusväg in i skogen och sedan ta oss ut på motorvägen igen och vidare mot tågstationen.
Jag hann med tåget, tack vare att SJ var försenat med två minuter.
Älskar SJ. Älskar förseningar.
Väl framme i Stockholm, när jag klev av på perrongen med min lite för tunga packning i en Chicquita-resväska min syster hade vunnit på ICA i Sollebrunn för sisådär tio år sedan så kändes allt som på film. Till tonerna av den här låten och kände mig helt euforisk. Helt ny miljö, stad, människor.
Jag är i Stockholm.
För fäen.
Eftersom det var första gången på egen hand i stan så vill jag bo någonstans som låg nära och bra i förhållande till Centralstationen.
Central Hotel låg 200 meter från stationen och kostade egentligen lite för mycket för min pengapung,
men jag försökte inte tänka på det utan istället bara njuta, fokusera och ta in allt som hände runt omkring mig och, framförallt,
på kursen.
Nu för tiden får jag hälsa på hos vänner och bekanta och låna deras soffor. Det är jag evigt tacksam för!
Jag var inte så mycket på hotellet faktiskt. Jag var framme i Stockholm någon gång strax efter 10:00 och incheckningen på hotellet skulle vara först vid klockan 15:00, kursen började 17:00 och jag var alldeles för nervig, sprallig och kunde inte direkt lägga mig och sova som jag kanske borde ha gjort.
Så, för det mesta gick jag runt och…
…hängde här.
Alla vägar leder inte till Rom, de leder till Plattan. Oavsett om jag ville det eller inte så hamnade jag här på Veronica Maggios hood. Blev stammis på kulturbiblioteket och hängde mest i avdelningen för konst, fotografi och design. Tittade på bilder i franska modeböcker, läste senaste Fotosidan och skrev dagbok.
Jag instagrammar nästan alltid därifrån. Det har blivit lite utav grej.
”Aha, nu är jag här igen…” typ. För det är så, jag hamnar alltid där – oavsett om jag vill inte.
Skulle inte förvåna mig om jag någon gång skulle söka mig dit och faktiskt komma vilse på vägen.
Gamla Stan är, so far, min favorithållplats. Inte helt otippat kanske. Till och med lite klyschigt kanske. Det går ju inte att undgå de fantastiska gamla husen i orange, gult och rött, alla de små pittoreska gatorna med boutiquer på sju kvadratmeter.
Varje gång jag är i Stockholm försöker jag hinna med en tur där, bara gå omkring och titta på allt.
Ingen tvekan om att det finns mycket att fotografera.
Ibland är det skönt att ha några mänskliga GPS:er som kan stan. Jocke har jag redan skrivit om i somras då vi träffades på Sweden Rock Festival. Ni kan läsa om det här.
Fast man lär sig ganska mycket av att utforska på egen hand. Man får gå fel, man får ta så kallade smarta genvägar som inte alls är särskilt smarta egentligen, man får gå runt i cirklar och man får fråga om hjälp. Det är OK att vara turist här.
Jag vet inte hur många gånger jag frågat
”Går den här mot Centralstationen?” och pekat mot en ”tub” som jag trott varit rätt. Jag vet heller inte hur många gånger jag haft fel och de snällt fått visa mig vart jag ska gå. Nedför trappan, uppförtrappan, andra sidan, höger, vänster om…
Men det har gått bra.
Jag borde kanske utforska utelivet i Stockholm mer. Jag har varit ute på krogen en enda gång och då var jag på…
wait for it, wait for it, wait for it…
…Bishops Arms.
Exotiskt.
ESB’n var god i alla fall.
Den godaste jag druckit i Stockholm,
också den enda…
En annan gång var jag hemma och hälsade på hos Ander Tengner. Han lagade god mat och hade hela sitt hem fullt av antika möbler och diabilder på Aerosmith och Alice Cooper (”finhetsdöden” som man säger).
Han hade en katt också. Det första jag sa när jag fick syn på henne var
”Men oj vad tjock hon är!”
Sedan ville hon inte komma fram och gosa med mig förrän minuterna innan jag skulle åka hem.
Hade dåligt samvete varje gång jag såg henne.
Här är Anders. Han står som en liten busig pojke och tittar in på en snubbes gård där han höll på att packa en gammal amazon med grejer.
”Får man komma in och titta på den eller?”
”Är du turist eller?” frågade han, den där mannen. Lät som han var tagen ur en Kenta och Stoffe-film med sin överdrivna stockholmska. Jag vet att de pratar sådär, men det var nästan lite för mycket att jag var nära att börja skratta. Men han var snäll och ställde upp när jag frågade om jag fick ta en bild på honom.
Det här var bara en liten del utav vad jag varit med om.
Som sagt, jag har ett par turer kvar till Stockholm innan kursen är slut.
Sakta men säkert ska jag börja rensa, slänga och sortera mitt bildarkiv. Det är mycket. Jättemycket.
Och jag har så mycket jag vill visa…
…så mer kommer det att bli.
Men inte nu! Det tar vi senare.
Puss och kram, fred och kärlek!
Med vänlig hälsning Josefine.