Det känns som det enda jag skriver om numera på den här Göteborgsbloggen handlar om Stockholm.
Det har väl sin naturliga orsak. Huvudstaden tar upp mycket utav mina tankar just nu. Allt i från hur jag ska få tag på tågbiljetter till bästa pris, vart jag ska bo, vad vi ska få lära oss på kursen, vad jag ska äta till hur jag ska packa, vilka objektiv ska jag ha med mig, ska min dator få följa med mig, vilken utav alla måsten ska jag jobba med på tåget dit, ska jag spela wordfeud, vilken spelningslista ska jag ha…
och sånt där.
Även om jag bara är där borta i huvudstaden måndag till tisdag så känner jag att de tar mycket på en. Mitt bildarkiv på datorn innehåller i stort sett bara mappar i stil med ”Stockholm 1″, ”Stockholm Anders”, ”Stockholm 14″, ”Stockholm, kompis2″, ”StockholmB” och så vidare.
Ju fler gånger jag besöker huvudstaden, desto lugnare känner jag mig. Att åka tåg i fyra timmar är ingen avstånd längre. Känns nästan som att jag kan vinka av morsan i dörren.
”Mamma! Jag drar nu!”,
”Okey! Vi ses imorgon!”
och så är jag 50 mil hemifrån. Det känns inte så. Därför glömmer jag ofta av att höra av mig till mam när jag är på plats. Att jag lever och att jag inte blivit påhoppad av några…olämpliga människor.
När jag åker tåg. Jag sätter mig ner, skriver på lappetoppen, lyssnar på någon skiva eller två på Spotify (tackar Spotify, utan dig hade jag inte haft någon kraft eller ork eller lust till att ta mig någonstans överhuvudtaget). Nästa gång jag tittar upp är det dags att gå av.
De första gångerna kände jag att jag på något vis försökte anpassa mig till den där storstadshetsen. Jag menar, jag gick snabbt även om jag var i supergod tid. Mötte inga blickar. Tunnelseende liksom. Jättekonstigt och jättedumt.
Det är först nu, efter sisådär fem-sex gånger som jag verkligen känner att…
”Näe, jag behöver inte springa. Näe, jag behöver inte ha något mål när jag strosar på de där okända gatorna.”.
Jag säger inte att alla Stockholmare är likadan med den där stressen och hetsen på tunnelbanestationen eller ute på gatorna,
men nog är det en stress. Och man känner sig lite utanför om man går långsamt mot tunnelbanan, som att man inte riktigt har där att göra. Inte på det sättet att de stöter bort mig, inte alls – men mer att…jag har inte bråttom, jag är inte stressad – då ska jag inte vara där.
Att jag är en lullig och gullig liten figur som tjuren Ferdinand som bara går där och luktar på Pressbyråns kanelbulledoft.
Ibland får jag någon knuff. Inte med flit. Det är någon dam som försöker springa i sina lite för höga klackar som smäller till min högra axel med sin handväska och en annan herre med portföljen som har blicken fäst långt bort i fjärran och ser ingenting annat än just sitt mål.
Jag har fortfarande inte riktigt förstått det där systemet kring vilken sida man ska stå på i rulltrapporna. Ni vet, när man bara vill stå och vänta på att få komma upp, eller om man vill springa rush-rush. När jag tror att jag står på rätt sida visar det sig ganska ofta att det är fel.
Så…jag tar ganska ofta trapporna.
Inte för att jag är livrädd för att göra fel ännu en gång, utan mer att där är det inte en kotte som går. Man kan visualisera om att man är Jesus som går på vattnet och folket kring mig är de enorma vågorna som bereder en väg för mig. Då känner man sig jäkligt bad ass.
Speciellt om man lyssnar på den här låten också. Då ska man gå jäkligt långsamt. Självsäkert som bara den. Spänner blicken i något långt bortom fjärran som alla kring en tänker ”Vad sjutton tittar hon på?” och ser sig om, men det är inget där. Jag tittar inte på något. Jag ser. Jag ser bara framåt. Lite I don’t know where I’m going but I know I’m on my way, liksom.
Tungt.
(heh…kom igen, lite kul är det ju faktiskt…).
En dag så kanske jag lär mig det där med Stockholm och dess takt. Det är lite som att lyssna på en ny musikstil. Att få en dödsmetall-skiva i julklapp när man tidigare bara lyssnat på Norah Jones (som vi kan se som min hemby Sollebrunn i det här fallet) och känt sig stentuff när man gått över till lite mer tuffis-style som Sweet (i detta fall Göteborg) med glam och glittret i ögonvrån. Och, som sagt, plötsligt få något med Cannibal Corpse.
Men precis som med olika musikstilar så vänjer man sig efter ett tag. Rätt som det är så känner man att
”Faen, rätt sjyst asså. Fyra av fem Kenta…”
(fast det där med att jag skulle börja lyssna på Cannibal Corpse vettefaen alltså…).
Så, frågar du mig idag kommer jag inte att flytta till Stockholm. Icke!
Men om något år eller två så kanske jag får för mig att Stockholm är för litet för mig och att jag vill se mer utav vad världen har att ett erbjuda.
Och hör sen då, då kanske jag till och med börjat lyssna på…
*dramatic chipmunk-musik!*
…90-tal på heltid!
Puss och kram, fred och kärlek!
Med vänlig hälsning Josefine