”Jag kommer aldrig hinna!”
Jag står och tittar på den lilla flickan i rosa dunjacka och lila gummistövlar. Hon har långt långa blont hår som är uppsatt i två ludna hårsnoddar på varsin sida om huvudet, något som hon gärna slänger med och visar upp för den som vill titta. Lite som om hon hade nya hårsnoddar eller att håret är uppsatt i en finare frisyr idag. Hela hon är en pastelldröm med ett stort barnsligt leende och blottar en stor glugg när hon skrattar. Hon är egentligen ett praktexempel på drömflickebarnet.
Inte för att jag är sugen på barn, men ni förstår vad jag menar – det här barnet är ju, som mormor säger, som en liten docka.
”Akta så du inte springer in i någon!” säger en kvinna som jag tror är hennes mamma. Hon ser inte lika glad ut. Med armarna i kors står hon lutandes mot väggen på andra sidan och tittar över alla förbipasserande. Bredvid henne har hon deras gemensamma packning; en stor grå rullväska. Även om det är en oerhört intetsägande resväska med svarta dragkedjor så osar det lyx och märkesvara utav den, vilket hon med all säkerhet är oerhört medveten om. Hela hon är medveten. Inte alls som den där barnet på andra sidan som ser hela livet som en lek.
”Åh…åh nu…nej! Aah! Så mycket folk!” säger barnet.
Vi befinner oss på tågstationen i Stockholm. Klockan är 09:45 och jag är en av dem som ska med tåget mot Göteborg om 30 minuter. Det är för kallt för att stå ute, så jag är inne i samma länga som vägen mot tunnelbanan. Det är som en liten minigalleri där nere med kaféer, Pocket Shops och liknande.
Precis som den lilla flickan känner jag att det är folk överallt, men jag kanske inte gör det med samma glädje som hon.
Det var jobbigt i Stockholm den här gången. Orkade liksom inte. För mycket folk, för tung packning, för hög volym, för långa väntetider, för kall på rummet jag hyrde över natten, för…för, för, för.
Jag är negativ nu, men jag vill inte vara det. Det är bara så svårt att styra över sina tankar ibland.
Vi pratade ekonomi, moms, budget, aktiebolag och pappersarbete hela kurstillfället den här gången. Sånt där som jag verkligen behöver lära mig och vill förstå. Men jag är rädd också. Skiträdd. Det är papper och det är siffor och det är pengar och det är moms och jag får ont i huvudet och bröstet.
Och nu, om bara några minuter ska jag sitta på ett tåg i tre timmar tillbaka mot Alingsås. Jag är rädd för att jag bara kommer att sitta och titta ut genom tågrutan, lyssna på Kent och grotta ned mig i alla negativa tankar tills jag till slut låter lika gnällig som Jocke Berg him self. Och det vill jag ju inte göra.
Det är paradox. Det här med att det känns som man står still, även när man åker buss, byter till tåg, tar sig vidare med spårvagn för att komma till tunnelbanan och slutligen få skjuts i bilen den sista biten. Ibland känner jag mig som en hyresgäst i en tågkupé, bussäte eller på passagerarsidan i bilen. Det är mitt men jag vet att när resan är slut så måste jag hoppa av och fortsätta mot något annat håll. Jag landar aldrig.
Livet ska vara en resa, men vad är meningen med att resa när man inte har något mål?
Men då tittar jag på henne istället, Pastelldrömmen.
Hon leker. Det hon kallar för lek är att hon ska ta sig från höger sida, där hon nu står och tar sats, för att försöka ta sig över till den vänstra sidan där hennes mamma står lutad mot väggen och passar resväskorna. Hon får inte springa in i någon, inte väja undan – hon ska bara rakt fram och rakt på målet som är hennes mamma.
Det vekar vara en skitkul lek. Hon skrattar ju med hela ansiktet. Så mycket att jag inte kan låta bli att le jag också.
Jag vill också ha en liten glugg, det är ju skitfint.
Plötsligt blir det folktomt i gången mellan barnet och mamman och barnet tar sats och springer allt vad hon kan mot andra sidan – och vinner!
Mål!
HÄRREGUUUD!
Det händer bara inte! Det är mål!
Och hon går segrande in i mål!
”Jah! Puuh! Jag klarade det!” säger hon och pustar ut efter vad som kanske var fyra meter. Inte dålig med tanke på att vi är vi befinner oss på Stockholms centralstation. Att springa och undvika att slå till någon på kuppen, det är inte det lättaste.
Plötsligt tittar hon mot mitt håll där jag fortfarande står och ler åt hennes lekfullhet. Våra blickar möts. Hennes ansiktsuttryck förändras och hon ser lite blyg och osäkerhet. Jag känner att jag på något vis har sprängt hennes lilla bubbla, öppnat en dörr in till hennes fantasivärld där livet är var lek.
Och då skäms jag. Det var ju inte meningen att hon skulle vakna upp och komma tillbaka till den världen där folk tittar på en om man gör något som sticker ut lite grann.
Men istället för att titta bort och låtsas som ingenting så håller jag kvar mitt leende och gör en liten, liten tumme upp som jag både hoppas att hon ska se, men ändå inte.
Får ju inte bli pinsamt här nu. Jag känner ju egentligen att jag redan har tittat lite för länge på henne, men det var ju bara för att jag tyckte att det var så skönt att se någon le så fantastiskt mycket här i stan den här tiden på morgonen. Lite utav en befrielse faktiskt.
Hon ser tummen.
På något vis känner jag det.
Det där osäkra ansiktsuttrycket försvinner, ett litet litet leende blottar gluggen.
Hon fnissar blygt, men sådär charmigt blygt som bara känns bra i magen att se på. Sedan vänder hon sig om och grottar in sig i sin mammas gråa kappa. Mamman som ni tagit upp sin iPhone för att kolla mailen. Men det verkar inte beröra flickan något nämnvärt.
I nästa sekund har hon sprungit tillbaka till höger sida igen och är redo att göra om samma sak igen: besegra normen. Göra revolution. Klara det. Bara man har ett mål.
Ett mål.
Jag tittar bort för ett slag och ser zombiesarna till främmande människor komma gående mot mig.
”Tåg 433 mot Göteborg, avgångstid 10:15 står på spår 12″ ropar de ut i högtalarna.
Det är dags att åka hem.
Och försöka lista ut vad jag vill åstadkomma i mitt liv.
Vad jag har för mål och vad jag vill rusa mot.
Puss och kram, fred och kärlek!
Med vänlig hälsning Josefine