Som bekant så är det en speciell känsla som infinner sig när man är på festivalområdet;
att allt som sker utanför är inte aktuellt eller viktigt.
Istället hurrar, skrattar och skålar man tillsammans som ett enda stort släkt.
Uppe vid Close Up-tältet bakom den lilla backen skålade man flera gånger om och hyllade festivalen, dess band och…tja, varandra. På något vis var öltältet lite uppdelat som olika ”bandkontinenter”.
Vid ett bord hade vi Sabaton, vid ett annat Graveyard och vid det tredje Marduk.
Trots våra olika läger var alla där tillsammans.
Höjde en glaset…så höjde alla glasen.
Hey ho, let’s skål!
And the band played on…
Ghost var ett utav de banden jag hade sett fram emot att se. Första gången jag såg dem var under P3 Guld Galan tidigare iår (som ni för övrigt kan läsa om här!). Ganska otippat att se dem där, live på Scandinavium tillsammans med artister som Icona Pop, Loréen, Timbuktu mfl. Ett minst sagt intressant inslag under galan.
Just den där mystiken kring Ghost fann sig inte riktigt till sin rätta den här gången under Metaltown måste jag tyvärr säga. Att placera dem såpass tidigt på eftermiddagen funkade inte. Det här är ett band man ska se sent på kvällen och inte i dagsljus som det var fram till absolut sista låten
Jag stod bredvid min vän Thomas under en del av spelningen. Han var upprörd. Eller, förbannad skulle man kunna säga.
- Men du, ärligt talat – vad fan är det här?! sa han och pekade mot scenen ifrån där vi stod vi mixerbordet längre bak bland publiken.
- Ghost. Lite teater över det hela… svarade jag.
- Det här är ju fan sämsta skiten jag sett! Rosa fluff säger jag bara! Se till att skriva det i din blogg sedan. Fy fan!
Så, nu har jag gjort det.
Ghost var ”rosa fluff”.
Punkt slut.
Inför nästa spelning på Fire Stage stod jag som så många gånger förr utanför kravellstaktet och väntade på att få komma in innanför fotodiket. Under tiden tittade jag ut över publikhavet och fick syn på ett par killar som lyste upp. Jag var tvungen att gå fram till dem.
Kontrasten mellan deras kritvita ”jag har haft t-shirt här”- och ”jag har inte haft t-shirt här”-kroppsdelar gjorde ont att se. Jag led med dem, samtidigt som jag tyckte det var bland de fulaste och roligaste jag sett under hela Metaltown. Men, vad gör väl de? De var glada ändå.
Sedan var det dags för Sabaton. De senaste åren då de varit i ropet har man hört väldigt delade meningar huruvida de är ”f*cking brilliant” eller ”f*cking förfärliga”.
- Sabaton måste du se! hade Jocke från Sweden Rock skrivit till mig på Facebook då han visste att jag befann mig nere på festivalen.
- Amäh vafan, Sabaton? hade Richard från Danko Jones-spelniningen sagt när jag tackade för mig och lämnade han och Jörgen borta vid öltältet för att springa och fotografera.
Så, det var nu det gällde – vilken f*cking sida skulle man välja?
Det är en underdrift att säga att bandet hade scenglädje och energi. Duracellkaniner gånger fem äntrade scenen med eld och fyrverkerier. Utifrån den främre publikraden verkade det som att Sabaton var ett utav festivalens mest efterlängtade band.
Som ni ser, det var ingen hejd på dem. I slutet av konserten stod jag uppe på en kulle och såg ner på det massiva publikhavet. Oerhört mäktig syn att se så många vevande händer uppe i luften samtidigt.
Trots det…
Sabaton var ingenting för mig, men som sagt
- en enorm eloge till fanskapet där framme som röjde minst lika mycket som bandet själva. Om inte mer.
Från det här energiska, glada och ”Fy fan vad fina ni är, Metaltown!”-bandet gick jag 200 meter bort och möttes av något helt annat…
När jag var påväg till festivalenbussen som skulle gå till Metaltown lunchade jag inne i centrala Göteborg på Saluhallen.
Precis efter att jag kommit ut på gatan igen ser jag två svartrockare med 30 centimeter höga platådojor och svarta skinrockar komma gående mot mig. Jag kunde inte bara gå förbi dem och bad om att få fotografera dem. De poserade framför kamera. De var inte från Sverige och jag antog att de hade kommit till Göteborg för just Metaltown.
- Are you going to Metaltown? frågade jag på min knaggliga Kurt Olsson-svengelska.
- Metaltown? No, no, no… We’re not into that, svarade den ena på lika knagglig engelska. Vart han kom från har jag ingen aning om.
- Really?
- No. You know, we like more… Death metal. Like Marduk.
- Oh, I see. Hard stuff… svarade jag.
”Marduk. Vilka var det nu igen?” tänkte jag.
Sedan, väl på plattformen, fick jag syn i spelschemat att bandet skulle spela på Close Up-scenen.
Det var någon som hade sagt under Ghost-spelningen att jag borde gå och kolla in dem, att det kunde bli riktigt sjysta bilder.
Jag gick dit och fick väl…
tja, lite det jag förväntade mig.
Man skulle kunna säga att det här var ett praktexempel på typisk black metal. Under sina elva år som band har det här Norrköpingsgänget hunnit släppa tolv album.
Återigen stod jag och skrattade lite för mig själv under min stund i diket. Kanske är jag dum som inte förstår storheten i den här typen av musik, men…nä, jag förstår inte och vet inte om jag orkar göra det heller.
Efter tredje låten var det dags för lite trevligt mellansnack.
- *URGH URGH GROWL URGH* era j*vla f*ttor!
…och så gick jag.
Fredagens sista akt var ett av festivalens kanske allra största band, nämligen Slipknot.
Jag hade en föredetta klasskompis från Nordiska Folkhögskolan som jobbade som funktionär under Metaltown. Jakob hade åkt ända från Älmhult i Småland för att ta sig till festivalen. Från början hade han planerat att bara boka en biljett till fredagen för att se sina husgudar, Slipknot. Men när det var dags att boka var fredagsbiljetterna slut. Han tänkte om och anmälde sig, två veckor innan festivalen, som funktionär – och fick komma och jobba som säkerhetsvakt.
Jag pratade med Jakob dagen efter Slipknot-konserten.
- Nå, hur var det nu då? frågade jag. Då berättade Jabkom om THE möte backstage.
- Jag skulle hämta en tröja och förbereda mig inför kvällspasset. När jag väl står i volontärstältet och ska ta mig en kaffe så får jag syn på sångaren Corey Taylor från Slipknot. Han står bredvid mig! Då gick jag från en 21-åring grabb till en nervös liten nioårig pojke. Jag stammade fram några ord till honom. Efteråt kunde jag inte sluta skaka, sa han och skrattade. Jag skrattade nog ännu mer.
Ja, fanskap finns det gott om på den här festivalen – och det är de som gör att samtliga band på festivalen kan fortsätta spela och turnera världen över. Utan dessa musiknördar och fans vore inget utav det här möjligt. De är minst lika viktiga som artisterna och banden själva.
Jag stannade inte och såg hela Slipknot-konserten. Men utifrån kompisars recensioner så hade det tydligen varit något alldeles extra
med snö, en sittande publik och faen hans moster.
Det hade varit en syn.
Imorgon är det dags för sista delen i den här Metaltown 2013-tillbakablicken.
Mycket nöje.
Puss och kram, fred och kärlek!
Med vänlig hälsning Josefine