Lördag. Tredje och sista dagen på Metaltown 2013.
Utifrån den här dagens spelschema så skulle det för min del bli lite utav en tidsresa. En tillbakablick liksom. Flera utav banden har påverkat en på flera olika plan och det handlar om både tv-spelsdramatik till brustna hjärtan.
Det första bandet jag såg när jag kom till festivalen på lördagsförmiddagen var The Sword. Precis som många andra så förknippar jag dem bl a med låten Freya i Guitar Hero.
Kommer ihåg så väl när vi köpte det där spelet
(det här blir en gigantisk parantes i Metaltown-tillbakablicken, men det är sånt ni får när ni kollar in den här bloggen. Så det så.).
Hela släkten hade åkt över till Danmark under dagen. Ombord på båten åt vi massor av mat, spenderade alldeles för mycket småmynt på spelautomaterna (”Tur i spel, otur i kärlek!” vet jag att min mamma sa till mig när det klirrade till i min vinstkassa, för under den här perioden hade min klasskompis storebror gått och kärat ner sig i mig och jag visste inte riktigt vad jag skulle ta mig till. Jobbigt läge. Men det tar vi en annan gång…). Jag hade för mycket brunt utan sol-kräm och väldigt högt håt (bildbevis finns här!). I slutet av dagen när vi anlände tillbaka till Göteborgs hamn igen åkte mamma, syster Louise, min kusin Benny och jag direkt till Bäckebol och El-giganten. Vet inte vad klockan var. Stax innan stängning i alla fall.
Vi skulle ha allt. Playstationen 2, kontroller och Guitar Hero.
Jag tror jag låg kvar i bilen och halvsov medan syrran och kusinen var inne i affären. Jag vaknade av att de smällde igen bildörren. Det första jag fick syn på var massa gröna självlysande (såg det ut som i alla fall…) plastpåsar.
- NU SKA VI SPELA! sa Louise.
Och jädrar vad de spelade den natten.
- Får jag pro…?
- NÄ! Nu har jag köpt det här! Du får vänta! sa Louie.
Jag gick och la mig den kvällen utan att ha fått röra någon utav de där plastgitarrerna.
Tragiskt.
Idag har jag spelat kanske lite för många gånger på de där gitarrerna. Syrran och jag åkte till och med upp till Uppsala för att tävla i någon Guitar Hero Championship (som för övrigt var bland det konstigaste vi varit med om).
Men, det var då det.
Nu har det gått några år sedan det där Guitar Hero-beroendet tog över våra liv.
Men, det kommer alltid att sitta i – och jag ska inte sticka under stolen med att berätta att de ryckte i mina, och många andras fingrar i publiken, under Freya.
The Sword påminner en del om Queen of the Stone age, Black Sabbath och Graveyard. Tung och hårig 70-talsdoom.
Kolla in. Nu.
Myz.
Vädret var precis lika fint som gårdagen, om inte finare. Stämningen var, så klyshigt som det kan låta, på topp. Någon vemodig stämning över att det var sista dagen på festivalen hade inte dykt upp ännu.
Banden spelade, fansen röjde, thaibambamamman stekte kyckling till thailådorna, besökarna låg och sov på asfalten och fåglarna flög.
Ännu en vanlig syn i fotodiket; säkerhetsvakter med pokerface. Det kanske inte hör till vanligheterna att man väljer att plåta vakter istället för bandet som står på scenen och som flera hundratals fan skriker efter.
Men,
alla funktionärer och vakter på, bakom och framför scenen är ju en viktig och stor del av festivalen för att det ska funka.
De förtjänar lite uppmärksamhet.
Det enda som skiljer dem åt är att…
de står på varsin sida om kravellstaketet.
Nästan i alla fall. Ett okänd fanskap lät sig inte distraheras av Jakob som jobbade som säkerhetsvakt under festivalen.
Jag skrev lite om han och hans möte med Slipknot-sångaren. Läs det inlägget här.
Matutbudet var klassisk festivalmat. Langos, hamburgare, korv, falafel, thai och…pannkakor. På ett ungefär.
Extreme Food hade ett matstånd längst in på området. Jag hörde talas om deras matutbud första gången under årets Sweden Rock när Magnus Uggla provsmakade ätbara insekter live i P4. I samma veva fick jag ett mms från min syster som hade fått smaka på sin pojkväns ”Blair’s Habanero chips”.
- Det finns choklad rövhål också! hade hon skrivit i samma sms.
Så, är du sugen på att provasmaka rövhål med chokladsmak, syrsor, bajskaffe och liknande
- kolla in deras hemsida, eller besök butiken i Göteborg.
Bengans hade ett stånd precis vid entrén. Där inne pågick det signeringar med flera olika band som medverkade på festivalen.
Kön var ofta väldigt lång och jag gick dit för att kolla in vad för fans som stod och väntade så tålmodigt i solen.
…och det är när man får syn på sånt här, unga fans som gråter och nästintill hyperventilerar när de får träffa sina största idoler. Den här tjejen fick nästan mig att börja gråta. Det var så fint att se. Jag kände igen mig så väldigt mycket i hennes situation. Att först stå jättelänge i kö och vänta. Genomlida minuter som känns som timmar och sedan sakta, sakta men säkert ta myrsteg framåt. Man anar bandet där framme vid singeringsbordet men vågar inte titta för länge eller stirra på dem, då är man ju bara jobbig. Man viker ner blicken så fort man blir upptäckt. Tittar istället ned i det där skivkonvolutet som man redan bläddrat i sjuttiotolv gånger. Alla de där gångerna man läst och analyserat texterna, tacktalen och studerat bilderna på samtliga bandmedlemmarna i. Nu var det ju viktigt att välja vart bandet skulle singera, så att det inte skulle bli krångligt framme vid bordet.
”Do you want me to sign here?”
”Eh…”
”Or here?”
”…aaah…”
”Or where do you want me to sign?!”
”EEEEEEEH?!”
När den här tjejen kom fram till sina idoler, Amaranthe fick hon en kram av sångerskan Elise Ryd. Hon blev helröd i ansiktet, tårarna sprutade hon kramade krampaktikt om Elise. Det var så fint. Samtliga i bandet och flera i den långa kön bakom henne log och såg ut att bli lite rörda dem också av hela situationen.
Efteråt la hennes pappa armen om henne och de gick gemensamt från signeringstältet. Hon kunde inte sluta titta på skivan som hon just fått bandets alla spritpennor-kråkor på.
Återigen; älskar vi inte fans?
Jag tycker det där med headbanging är ganska intressant.
När man köat i flera timmar framför kravellstaketet i väntan på att äntligen få se ”sitt band”, och när det väl är dags så ”bangar” man.
Jag kanske är skittråkig som inte fattat den grejen, men vill man inte kolla på bandet? Vill man inte följa varje move, rörelse och ögonblick på scenen? Man måste ju se när basisten ramlar baklänges på förstärkarsladden, när sångaren petar i näsan i samma sekund som kameran framför honom kickar igång och det hela visas på storbildsskärmarna och när skogsturken kommer fram och frågar:
- Vem var det? Vem var det som kasta?
(favorit i repris, han var ju ganska kul när han kom faktiskt!)
Jag lät lill-gammal där, ja.
Nä, fan. Förlåt. Headbanga och banga hur ni vill.
I don’t care, blanda inte in mig i någon moshpit bara – jag är för veklig för det.
Hardcore Superstar är ett band som också är väldigt mycket barndom för mig.
Det var mamma som försökte få mig och min syster att börja lyssna på dem efter att deras debutsingel Liberation spelats flitigt i programmet Voxpop någonstans i början på 2000 (eller i slutet av 90-talet. Jo. Möjligt…). Allt var blått, bubbligt och väldigt…fult. Lite för korta luggar, lite för korta tröjor och lite för mycket läppenna. Programledare var Josefine Sundström.
Jag fastnade inte lika hårt för dem som mamma och Louie. Jag tyckte sångaren Jocke Berg såg läskig ut i sitt glittersmink i den där Liberation-videon. Han såg ut som Marylin Manson. Panik. Mentalsjuk. Tvångströja. Hej kom och hjälp mig. Jag är knappt sju år och vågar inte kolla på Voxpop. Kolla bara.
Så, därför var det inte jag som var det största fanet i familjen. Jag var för rädd. Det var mer mamma och Louie som gick på konserter stup i kvarten med bandet i Göteborg. Mormor fick vara barnvakt åt mig de kvällarna. Minns att jag fick snickra en fågelholk tillsammans med morfar och sedan sitta i köket och måla den med mormor.
Tiden, minnen…
Men, jag minns första spelningen med bandet. Det var föresten min allra första konsert någonsin.
Det var på Okej-dagen på Liseberg.
Sju år var jag. Håkan Hellström hade precis släppt Känn ingen sorg för mig Göteborg.
Syrran försökte ta sig längst fram, tror banne mig hon lyckades kanske bra med det för att bara ha varit nio-tio år. Jag själv stod kvar lite längre bak med mamma.
Hardcore hängde med i flera år. Sakta men säkert blev det jag som tog över den där fan-rollen av oss i familjen och gick på signeringar och spelningar i stan. 2005-2006 tror jag dock att det tog slut. De hade blivit för mycket sleaze och glam för min smak.
Men nu stod jag där på Metaltown och fick se bandet igen.
Om jag ska vara helt ärlig så tycker jag att deras senaste plattor är bedrövliga,
däremot håller de tidiga (Bad Sneakers and a Pina Colada samt Thank You) fortfarande och ibland händer det att jag spelar låtar som Have You Been Around och Shame när jag ute och spisar plattor.
Förutom det vanliga manuset (”Hello Metaltown!”, ”Mår ni bra? Jag sa: MÅR NI BRA?!”, ”Fan vad fina ni är!”, ”Vi älskar er!”) så gjorde Jocke Berg en sköning med att plocka upp två glada, fnittriga fans uppe på scenen för att utbringa en skål för Göteborg och metallstaden.
- Och vad heter ni då? försökte sångaren fråga och lugna ner de två spralliga tjejerna som hoppade omkring som två duracellkaniner.
- Hihi, haha! Jag….thihi…heter…tihihi…Joh….aa…nn….a! säger en av tjejerna och skrattar halvt ihjäl sig. Jocke Berg är inte sen på att haka på.
- TIHIHIHIHI! Å GUD VAD ROLIGT DET VA DÅ DAH JAH! HIHIHI!
Och det dansades, sjöngs och skålades som bara den där uppe. En utav tjejerna var tydligen en professionell dansare och svängde på höfterna som om hon aldrig gjort något annat. Något som fick Jocke Berg att hamna lite i skymundan och den andra tjejen att fnittra ännu mer hysteriskt.
Mycket underhållande att se på.
Alla fick inte komma upp på scenen.
Då kan man se lite ledsen ut…
Så, Hardcore Superstar bjöd upp fans på scenen, skålade, slängde ut kärleksförklaringar i var och varannan mening till publiken och gjorde, hör och häpna, någon aukustisk myz-version av Nationalteaterns Barn av vår tid.
Vad jag tyckte om Hardcore Superstars version?
Jag vill inte säga något om det.
Jag…
nä, jag vill inte säga något
mer än att jag fortfarande var i chock när jag tog plats framför Meshuggah på Blood Stage en liten stund senare samma eftermiddag..
Meshuggah, som betyder ”galen” på hebreiska bildades redan 1987 i Umeå. Sen dess har de släppt nio album med sin progressive metall.
Jag kommer ihåg när jag gjorde en photosession med ett band i Trollhättan för ett par månader sedan. Det var musiktävlingen UKM och jag arbetade som fotograf under en intensiv dag, från morgon till sen kväll då jag plåtade både promotion- och livebilder (ni kan kolla in några utav dem här!). Ett band hade dragit in i ett cykelförråd för att få lite variation på bilderna och inte bara mot en simpel tegelvägg.
- Vänta! Killar! Vi måste köra Meshuggah-minen! sa en utav bandmedlemmarna.
– Meshu…ha? frågade jag och förstod ingenting.
Men det gjorde inte så mycket. Bandet ställde upp sig och gjorde…någon min som jag fick bevittna flera gånger om under konserten. Det var ju ingen charmig min direkt, men visst – det var rock’n roll. Det såg ut någonting såhär ungefär.
Efter spelningen fick jag ett sms utav Jakob som hade stått i diket som säkerhetsvakt under konserten.
”Insåg att Meshuggah lika gärna skulle kunna ha en hund som sångare. Jag skulle inte hört någon skillnad.”
Well, Jakob är ju djurvän och allt det där – så jag vet inte om han älskade det, eller…tvärtom.
Alla orkade inte röja lika hårt. Det är tur att man har vänner…
…och kärlek som kan ta hand om en när man känner sig lite trött.
På tal om det, att ha vänner, nära och kära…
Trots att jag åkte ensam till Metaltown, bodde själv och transporterade mig till och från festivalen (för det mesta) på egen hand så kände jag mig aldrig ensam. Antingen träffade jag klasskompisar, arbetskollegor eller människor man fotograferat under andra festivaler…
..eller så stötte man ihop med helt nya okända människor som man hängde med om kvällarna. Sista dagen firade jag festivalen med en öl. Tyckte jag var värd det efter att ha tagit närmare 2 000 bilder under dessa dagar. I säng 03 om kvällarna och upp kl 08 för att redigera bilder och skriva. Men, jädrar vad skoj det har varit.
Men, som sagt
- man behöver aldrig vara rädd för att känna sig ensam på festival. Det är inte farligt att köpa endast en biljett till sig själv och dra iväg. Tvärtom. Det är jäkligt coolt och kul. Man kör allt i sin egna takt, kollar in de banden man själv känner för, äter när man blir hungrig, tar en öl eller två om man är sugen på det och går hem när man tycker det är tråkigt. Och känner man sig ensam så är det ingen som tittar snett på dig om du startar en konversation om något onödigt men oh så intressant.
Så det så.
Festivalmodet varierade.
Svarta t-shirts var väl…ganska poppis, om man säger så.
Motörhead speciellt. Eller sådana där Death metal-band med så komplicerade typsnitt och loggor att man knappt kan läsa vad det står.
Men jojomen, nog fanns det ett par kontorsnissar med slips och pressveck på byxorna. Likaså några receptionistdamer i vita högklackade skor och sjal kring halsen. Om det var några som stack ut bland alla de där höga punkfrillorna, sprayfärgade skinnjackor och piercingar så var det nog ”kontorsmänniskorna”.
Kvällen kom och solen började gå ner. Folk kramades och delade på cigaretter och öl. I bakgrunden spelades ”When a hero comes along, with the strength to carry on…” och…
Nä. Men det kunde ha gjort det, med tanke på att de hade spelat Modern Talking vid matstånden alla de andra dagarna under festivalen,
samt avslutat torsdagens Mustasch-spelningen med att sätta på Whitney Hustons ”I Will Always Love You” på högsta volym (aldrig förr har jag hört sådan allsång på en festival…).
Från öltältet uppe vid Close Up-stage såg vi solen gå ned bakom träden,
sedan var det dags för ett utav de sista banden under festivalen, också det bandet jag sett allra mest fram emot att få se live and alive…
…nämligen Witchcraft. Jag fastnade direkt för deras psykedeliska, riffiga och tunga 70-talsgung. Det låter väldigt Queen of the Stone age, Black Sabbath, Mustasch och Graveyard över det hela, om man skulle sammanfatta det på ett ungefär. Jag vet att band inte vill höra att de låter som något annat, men för att ni ska förstå på ett ungefär hur det låter så beskriver jag det så.
Om man skulle vara djup, lite svår och kanske jobba professionellt som musik- och konsertrecensent så skulle man kunna beskriva Witchcraft med lite hjälp från filmens värld. Mer känslor måste till också.
Kanske som en mardröm (eller Unreal Tournament-spelet när de ska sno flaggor från varandra) med kungliga riddare i en Sagan om Ringen-värld, fast skitigare och lite mer action-scener. Ibland är du en krigare, kämpare och vinnare – för att i nästa stund va en liten träl på stengolvet.
Typ.
Nä.
Jag ska nog inte bli en professionell recensent.
Hur jag än skulle beskriva Witchcraft och deras insats under Metaltown så skulle alla vi som var där och då vara eniga om en sak
- att det var jäkligt bra. Så bra att jag till och med missade att ställa mig i diket under Korn som var lite utav festivalens största namn.
Men…äh.
Witchcraft är mer min påse. Mycket mer min påse. Världens bästa påse.
Kväll började gå mot natt och ungefär här packade jag ned kameran i väskan. Jag fastnade inne i Close Up-tältet under hela Witchcrafts spelning och ännu senare på Pentagram, festivalens absolut sista band.
Jojomen, vi gick lite mot ljuset där inne skulle man kunna säga. Utanför tältet plockades öl-tält, bajamajor, scenbyggen och kravellstaket ner i snabb takt av alla funktionärer och vakter medan vi, de sista festivalbesökarna sökte sig mot tältet och lyssnade till de allra sista tonerna från det allra sista bandet på den allra sista dagen på årets allra sista Metaltown.
Självklart uppstår det alltid något slags vemod när festivaler tar slut.
Men, det här var definitivt inte samma ”sorg” som man hade efter Sweden Rock Festival (ni kan läsa om det här!).
Nu gick man ifrån Metaltown med ett leende på läpparna. Nöjd, gó och glad. Festivalen var bättre än väntad med fantastiskt många bra bandbokningar
Så,
tack Metaltown, fansen, banden, funktionärerna och alla inblandade i årets Metaltown. Applåd, eloge, kramar, pussar, fred och kärlek till er.
Den här festivalsommaren har börjat oerhört bra,
låt den fortsätta så.
Med eller utan ”expertrecensioner” ang. konserter och band-stilar.
Puss och kram, fred och kärlek!
Med vänlig hälsning Josefine