Dag två på Metaltown. Leran har bytts ut till grönt gräs, den mulna himlen är klarblå och solen bränner på våra kroppar.
Gårdagens bittra moder natur var numera på gott humör. Nu var det festival på riktigt.
Fredagen skulle bjuda på ett utav festivalens kanske största namn,
men vi är inte riktigt där ännu. Vi börjar med att kolla in gräsfolket…
…och festivalområdet. Gummistövlarna som dagen innan hade använts flitigt utav ett hundratal besökare var långt bortom synhåll och istället hade conversen och flipflops tagit över. Bara och kräftröda överkroppar syntes lite här och var och några andra jobbade på bonnebrännan.
Andra gjorde allt för konsten. Att den här mannen inte dog svetthetsdöden är ett under, men nog såg han redigt trött ut där han satt på asfalten och pressade i solen.
Trots att det inte fanns mycket till riktiga sittplatser så var folk ganska nöjda ändå med att sitta lite varstans. På festivaler bryr man sig inte så mycket om den biten. Känner man plötsligt att man har ont i fötterna eller bara vill sitta ned en stund är det helt OK att bara stanna upp och sätta sig rätt upp och ned på marken. Inget konstigt med det.
På Nemis Camping Stage utanför festivalområdet spelade en rad olika oetablerade band. Jag träffade några bekanta ansikten från Alingsås,
som t ex Mindghost…
…och The Bjorn. Då scenen var lite ”off” och, som sagt, utanför området var det inte så mycket liv och rörelse framför scenen. Men det tycktes inte bekomma varken Mindghost eller The Bjorn. För det är en konst, att inte slås ned av den väldigt lilla skara och nästan obefintliga publiken – utan istället bara köra sitt race och ge 110%. Det lyckades både Mindghost och The Bjorn göra.
”Aha, Metaltown asså…Carcass spelar där va?”
hade min systers pojkvän frågat när jag berättade att jag skulle till festivalen.
”Carca…va?” hade jag sagt förvånat. Aldrig hört talas om detta band,
därför var jag ju tvungen att kolla in dem.
Håriga var dem.
Min systers pojkvän beskrev det som grindcore, death metal från 80-talet.
Under veckan hade jag sett flera i Göteborg ha t-shirts med bandets logga, men det var först nu här på Metaltown som jag fick reda
på vilka de verkligen var.
Kort och gott kan jag säga; det var inte min påse, men underhållande att titta på och lyssna till det väldigt, väldigt engelska mellansnacket.
Om man blundade kunde man fantisera och drömma om att det var självaste Justin Hawkins som pratade
(jag måste säga det, men jag är nog kär i den där mannen. Jag blir så tårig i ögonen när jag tittar på videos med The Darkness. Faen vad fina dem är…).
Men…det var det ju tyvärr inte.
Men äh, även om musiken inte var bäst så tyckte jag om dem – de verkade så snälla.
Höhö.
Som sig bör så var det fred och kärlek på festivalområdet. Man blir glad i magen när man ser sådana här fina par…
…och ännu gladare blir man när man ser just det här. Om det är något jag älskar är det tjejer och killar med tandställning och som verkligen VISAR det med världens största gapflabb eller skönaste allsång. Den här tjejen gav verkligen allt under spelningen med…
…Danko Jones. som för övrigt bjöd på en oerhört humoristisk show och störtskönt mellansnack. Trots att Danko himself sa ”Motherf*cker” i var och varannan mening så hade han världens bredaste smile under hela konserten (jädrar i min lilla låda sicken gigantisk mun han hade!).
Jag träffade två Boråsare där framme vid scenen under Danko; bröderna Jörgen och Richard.
- Aha, ska du plåta eller? kom Richard fram och frågade mig när jag stod och väntade på att få komma in i fotodiket.
- Nä… svarade jag ironiskt (observera att jag hade två kameror runt halsen och en väska med tre objektiv i. Svaret på frågan om jag skulle plåta var väl ganska…uppenbar!).
- Mäh…vafan?!
- Jo, jag ska plåta!
- Amäh vafan! Du bah…aha?!
Sen hängde vi ihop stora delar utav festivalen.
Så det kan gå.
Jag träffade Stefan, från gruppen City Saint, Chillihounds samt radiokollega från Radio 88. Han är fin, som ni ser.
Han har bra musiksmak också. Ännu finare.
Med solen i ryggen, svala vindar i håret och kanonbra band på scenen kunde inte andra dagen på festivalen börja så mycket bättre.
I nästa inlägg fortsätter vi med tillbakablickarna från festivalen.
Det blir bandet som kallar publiken för könsord, funktionärer som möter sina största idoler och den sena bussresan tillbaka till Göteborg.
Puss och kram, fred och kärlek!
Med vänlig hälsning Josefine