Vi fortsätter där vi halvt slutade; i Bombus melodiösa hårdrock på Blood Stage.
Utan tvekan vad nog dessa göteborgare ett utav torsdagens allra bästa band. Ösigt och rått, men ändå melodiöst och pampigt.
Grymt. Tack för det!
Bara någon vecka innan Metaltown skulle dra igång träffade jag en vän till mig, Anton Strömblad.
Han är en riktig nörd. In a good way, of course.
Han är också en av de trogna medlemmarna i Turbojugend; Turbonegros internationella fanclub. Med all säkerhet har ni sett de där klassiska jeansjackorna med båtsmanmössan-loggan på ryggen lite varstans i landet. Anton är en av dem som bär upp jackan kring Göteborg.
Anton hade bokat en endagarsbiljett till Metaltown för att få se bandet. Vi hade en liten diskussion kring den nya sångaren och vi båda var eniga om att:
- Det klart att man saknar Hank. Det kommer aldrig bli samma sak som när han var med.
Men nu stod vi där – Anton, jag och alla de andra hundratals fansen framför Blood Stage och inväntade garanterat de skönaste norrmännen på hela festivalområdet.
Det råder delade meningar om huruvida det faktiskt var just Hank som var Turbonegro. Och jag ska vara ärlig och säga att jag var oerhört skeptisk till den nya sångaren när jag såg och hörde den där korta videosnutten som Fredrik Strage presentera i Nyhetsmorgon för ett par månader sedan.
Det var som en kopia av Hank, fast ändå fel.
Men allt eftersom bandet äntrade scenen så såg jag riktigt fram emot att möta bandet och den nya sångaren. När han slutligen dyker upp, Tony Sylvester i tight jeansskjorta, fluga, hängslen och läderkeps så börjar det…
Det kunde knappats bli en bättre inledning på spelningen. När det polissiren-liknande ljudet av gitarrslingorna i We’re gonna drop the atombomb ekar ut över området blir det genomträngande jubel och ståpäls som heter duga. Det är mäktigt och jag kan inte låta bli att skratta där jag står bland de andra fokuserade fotograferna.
Och världens fränaste Happy Tom, förstås.
Det fantastiska norsksvengelska mellansnacket var nog det skönaste jag hört. Kurt Olsson-svengelska i all ära,
men ikväll var det Happy Tom som stod för den bästa kombinationen av två språk.
Självklart ville folk föreviga detta fantastiska ögonblick med denimjackor, läderbögkepsar, rosa rouge och allsång till Fuck the world.
”OOOOOO! I GOT ERECTION!”
Jojomen, är det allsång – så är det skämmes ta mej faen allsång.
Alla var där och…alla röjde på sitt sätt.
Som ni ser fick några hjälpen på traven (HAH, tre flugor i en smäll där med hästhuvuden på Göteborgs Galoppbana och…
äh, förlåt.) och och hade kompisar som skötte headbangingen åt en.
Fint att man har varandra på festivaler.
”You know Sweden. I really do love you.
From here (pekar på sitt huvud),
here (pekar på sitt hjärta)
and…here(håller sig om…framstjärten)!”
Publiken vrålar.
”And tonight I wanna f*ck you. Every single one of you.
And I’m gonna do it. You, you, you and you!
Tonight I wanna f*ck the world!”
Och jublet tycks aldrig vilja ta slut.
Turbonegro bjöd på en minst sagt humoristisk show. Jag tror jag skrattade mer än jag klappade händerna. Och, även det inte längre än Hank som är sångare så är musiken fruktansvärt bra och fick på något sätt nytt liv igen. En tankeställare liksom; varför lyssnar jag inte på Turbonegro längre?
Efter spelningen pratar jag med Anton, denna inbitna turbonörd.
- Vad tyckte du om spelningen?
- Tja, vad ska man säga – det var inte den bästa spelningen jag sett – men det var riktigt roligt!
Han berättade att trummisen i bandet hade kommit på fanclubens Turbo-förfest och träffat alla fansen. Fantastiskt, mer sånt tycker jag!
Senare samma eftermiddag klev det där bandet upp som egentligen inte skulle ha varit där.
(föreställ er det här bandet i den där reklam om hjärtsjukdomarna, med ledsam Paul McCartney-bekymmerhet i ögonen och med svag röst säga: ”Jag skulle egentligen inte ha varit här…”.
Nä, förlåt…okej.).
Då Lemmy är allvarligt sjuk beslutade Motörhead för att ställa in hela sommarturnén, där inräknat Metaltown. På väldigt kort varsel hoppade de föredetta göteborgsbandet Mustasch in och räddade situationen. Samtliga medlemmar bar Motörhead-tröjor och drack deras vin uppe på scenen.
Mannen, myten, vraket ( Ralf Gyllenhammar hurrade för sprit, hejade på IFK och hade allsång med publiken.
Som sig bör.
Han pratar stockholmska och berättar att han sen en tid tillbaka bor i Sveriges huvudstad. Publiken bu:ar. För en stund skulle man kunna tro att man satt på konversation-soundtracket (om det finns sådant?) från filmen G som i Gemenskap i bakgrunden när Ralf säger:
- Vadå’rah? Va erre me de’ra?
Ännu mer utbuande.
Det hade ryktas om att en hemlig trummande gäst skulle dyka upp under Mustasch spelning.
Inombords bönade och bad jag om att det skulle vara the one and only Mats Dojan Hansson, originaltrummisen
i bandet som hoppade av 2009, bara ett år efter att originalgitarristen Hannes Hansson gjort samma sak.
Men, nä. Det blev inte så.
Inte helt oväntat dök istället Mikkey Dee från Motörhead upp och intog sin självklara position bakom trummorna.
Tillsammans gjorde bandet och Mikkey Ace of Spades, men de hann inte långt förrän Ralf avbröt dem.
- Vänta, vänta, vänta, vänta, vänta!
Det blir tyst och alla tittar oförstående på honom.
– Fortare eller?!
Det kanske gick lite väl fort? Ralf tappar texten ett par gånger, eller så var det bara konstpaus?
- Det här är fan pinsamt! sa Patrik, min fotografkollega på Alingsås Tidning som jag stod bredvid under konserten.
Alla tyckte då inte att det var pinsamt. Under en dryckespaus innan kvällens senare spelningar tjuvlyssnade jag på ett grabbgäng som diskuterade dagens om varit.
- Mustasch leverade fan i mig! sa den första, varpå de andra tre i konversationen ”Mmm”:ade till svar.
- Asså så jävla bra! sa de andra.
- Mm, fan asså, sa den tredje varpå den fjärde och sista i gänget säger:
- Jösses amalia…
Sedan blir det tyst.
Bra recensioner.
Mörkret kom, men festivalen fortsatte. Näst ut var Clutch, ett band vars logga jag sett överallt mest hela tiden, men också ett band jag faktiskt aldrig riktigt har lyssnat på. Jag hade ingen som helst aning om hur de lät. Patrik, som jag visste var en stor fantast av bandet suckade djup när jag frågade om deras sound.
- Har du INTE hört dem?! Herregud… du ska få se, nu jävlar… sa han innan vi gemensamt styrde stegen mot fotodiket.
And bang! There was Clutch.
Hårdrock med lite funk-inslag och störtsköna trummor som automatisk fick en att gunga fram och tillbaka med hela kroppen. Koklocke-band skulle jag vilja säga också. Överraskande bra faktiskt.
Något som publiken också tyckte. Utifrån den tjocka massan människor framme vid kravallstaketet var Clutch nog ett av de mest uppskattade banden under torsdagen.
Det är ju inte alltid så vanligt att fotografer plåtar varandra i en sånhär situation, och kanske är jag dum i huvudet att jag lägger upp en sånhär bild men. Det är såhär det går till och har sett ut stora delar utav den här sommaren, först Sweden Rock och nu Metaltown.
Och jag älskar’t.
Många tror att det är väldigt konkurrens mellan fotografer, och självklart är det så – men under dikesfotograferingar jobbar man ihop på något sätt. Trots att alla är ute efter exakt samma sak, att få till Bilden med stort B så är alla väldigt måna om varandra. Hukar sig för den andre när den vill ta ett kort ur en speciell vinkel, ber om ursäkt om man råkar knuffa till någon och diskuterar banden och artisterna som spelar.
Det gillar jag.
Clutch var det näst sista bandet ut för den här kvällen. Klockan 00:00 skulle kanske världens bästa band ta över Blood Stage.
Trots att jag sett dem närmare 15 gånger live så kände jag mig väldigt ledsam när jag kollade på klockan och insåg att jag inte skulle hinna med spårvagnen om jag såg hela deras spelning, utan det blev bara fotografering under de tre första låtarna.
Graveyard. Tänka sig, att de skulle gå från den där fotbollsklubbstugan i Majvallen 2007 till att spela på både Sweden Rock, Ullevi och Metaltown ett par år senare. Det är fantastiskt.
Och Rickard är tillbaka igen. Strax efter att bandet släppt senaste albumet Lights Out tog han ett break, men nu var han på fötter igen.
Bara någon vecka innan Metaltown hade jag råkat springa in i honom på Centralstationen när jag skyndade till tåget i Göteborg. Jämfört med bara något halvår sedan så har det hänt mycket med han, åt det positiva hållet. Han såg både piggare och gladare ut den här gången.
Det kändes bra i magen.
Vad mammig jag lät där nu…
Äh.
Mindre bra kändes det att behöva lämna spelningen efter tre låtar. Till tonerna av Slow Motion Countdown (min favoritlåt, oj oj oj…) blev jag tvungen att lämna festivalområdet och bege mig bort mot bussen.
Det är inte lätt att vara, precis som dessa ovan, ett fan.
Fanskap.
Den kvällen vred jag om nycklarna till lägenheten kl 01:30, drack två glas mjölk och dog sedan på sängen.
Imorgon var en ny dag…
…och det tar vi i nästa inlägg!
Puss och kram, fred och kärlek!
Med vänlig hälsning Josefine