För tio poäng: Vart är vi på väg?
Vi åker från Bergslagsgatan, vidare över Göta Älvsbron och sedan förbi träd, träd, träd (vi ser inte skogen för alla träd), träd, en kulle och sedan några fler träd.
För nio poäng.
Passagerare har packat med sig tält och gossedjur.
För åtta poäng.
Busschauffören spelar Michael Jacksons Man in the Mirror på hög volym.
För sju poäng.
Snacket som går bland passagerarna handlar om Rush och
”Vi måste se han Mastasch ikväll!” (läs Mustasch, men vill man vara lite amerikanskt frän så slänger man in det där a:et och ut med u:et).
För se… nä, nu ger vi oss.
Vi är på väg till Metaltown.
Förstår ni väl?
Metaltown anordnas på Göteborg Galopp på Hisingen, ca 30 minuter med buss från Göteborg.
Festivalbussar går kontinuerligt till och från festivalen hela tiden. Man har hört om tidigare år
att det brast ganska rejält i schemat och planeringen när det kom till just de här bussarna.
Som tur var slapp jag uppleva någon form av komplikation vad det gäller transport under festivalen.
Dessutom samarbetade Metaltown med två taxibolag i Göteborg och erbjöd därmed 20% rabatt på km-priset till och från festivalen.
Inte dåligt.
Vädermässigt var det ingen vidare rock’n roll-start för Metaltown. Eller…så kanske det var just det
det var? Regn, lera, blåst och kyla fick samtliga besökare att spänna sig och bli en aning inåtvända.
Många vägrade också lerfestivalen och körde sitt race. Som sig bör på festival såg man både det ena och det andra när det kommer till utstyrslar.
Silvertejp ”ända från tåååårna” och upp till knäna, var populärt. Några besökare hade inte insett
att Converse faktiskt inte funkar i alla lägen, och verkligen inte på dagens Mudtown. De som hade gjort det försökte
rädda sina fötter med icakassar, soppåsar och, som sagt, silvertejp.
Andra körde sommartider all in. Det kändes tungt att se den där tjejen med ballerinaskor
och hotpants sakta men säkert drunkna i leran utanför bajamajorna.
Inte…skoj.
Meeen…!
Vad gör väl lite regn?
Nä, vi var glada ändå. Den här vara början på festivalen och allting var möjligt.
Thundermother fick äran att inleda hela festivalen på Blood Stage. Ett band som fått mycket lovande ord av Airbournes frontman
Joel O’Keeffe. ”Det finns tre fantastiska band i världen: Bullet, Airbourne och Thundermother!”.
Oj det var väldans.
Thundermother är gäng brudar som lirar väldigt riffbaserad och AC/DC-inspirerad partyrock.
Publiken röjde på sina olika sätt och vis. Kramades, dansade, pussades, slog varandra och…tja,
gosade? Lite nyp i kinden som farmor-mys?
Hjälpte varandra med att fixa ditt mustaschen. Det är viktigt att ha looken.
Mustasch-mannen fotograferade jag även under Sweden Rock Festival. Kolla in här!
Jojomen, det var flera festivalbesökare jag kände igen från andra festivaler och tidigare år på Metaltown.
Ganska fantastiskt ändå.
Gitarristen levererade med att springa överallt, hit och dit, överallt och ingenstans mest hela tiden. När hon var tillbaka uppe på scenen igen efter att ha sprungit ett maraton ett par gånger om nere i publikhavet andades hon tungt och fick fram några ansträngda ord om att hon måste börja träna mer. Började direkt tänka på den där killen som har astma och sitter i rullstol i tv-serien Malcolm ett geni i familjen. Det lät skojigt.
Ett utav Göteborgs stoltheter; Bombus, ett band som är superaktuella och släppet nytt album i slutet av augusti.
Förra året var de förband åt sina numera festivalkollegor Danko Jones och The Sword. Det är melodiös hårdrock som påminner både om Mustasch, Motörhead och High on Fire. Tungt, rått och…jäkligt bra.
Första gången jag såg Bombus hade de en spelning tillsammans med Free Fall och Graveyard på Storan i Göteborg
i slutet av 2011. Det var en fin, men kall som faen, decemberafton i stan.
Jag hade urininfektion och hade druckit tranbärsjuice mest hela tiden dagarna innan. Vi hade även en kattunge i hemmet som vi ville bli av med (vad som hände med den kom jag faktiskt inte ihåg…) och drack öl på Bishops Arms för första gången MEN definitivt inte den sista. Sedan dess har jag besökt puben flertal gånger, men Bombus blev det inget mer av. Tills nu, här på Metaltown.
Tiden, minnen…
Som sig bör. Det är en syn må ni tro – att se så jädrans många händer i luften. Man brukar ju ana ett peace-tecken eller knuten näve i luften också, men man jobbar inte så under Metaltown. Det är det här som gäller. Om något annat sker får du mördarblicken och ett par läppar som mimar
”The game is on…”.
Eller så är det bara jag som fantiserar ihop filmscener.
Så, nu har vi fått ta del av inledningen på Metaltown-helgen. Man skulle kunna säga att det är som första singelsläppet eller EP:n innan det efterlängtade albumet kommer, ungefär.
I nästa inlägg får ni se vad det här störtsköna fanskapet röjer till.
Jag älskar nördar. Fans.
De är fantastiska, som ni ser.
Håll till godo! Det kommer mera!
Tills dess…
Puss och kram, fred och kärlek!
Med vänlig hälsning Josefine Larsson