På onsdag åker jag in till Göteborg och övernattar i stan fram till på söndag.
Stadsfestivalen Metaltown går av stapeln på torsdag och jag kommer vara på plats alla dagar för att skriva, fotografera, filma, träffa människor och lyssna på musik.
När det kommer till banden så ser jag mest fram emot att se Graveyard, Bombus och Witchcraft.
Även Danzig, kan bli kul.
Slipknot har jag lovat vänner till mig att jag ska se (…kan ju bli…skoj.).
Turbonegro också, trots att jag är skeptisk till den nya sångaren.
Motörhead hade jag sett fram emot, men de har tyvärr blivit tvungna att ställa. Läs mer här.
Mina vänner i Mindghost förstås.
Ghost blir ju intressant att plåta, ja.
Och Pentagram för bövelen – ja!
Hardcore Superstar är ju barndomsbandet.
…jo.
Några band ska jag väl se.
En vecka innan festivalen gjorde jag en statusuppdatering på Facebook ang. boende under min vecka på festivalen. Då jag bor i Sollebrunn, sju mil från Göteborg, så hade det blivit ett himla åkande fram och tillbaka mellan byn och stan.
Ännu en gång blev jag påmind om hur många fantastiska och snälla människor jag har omkring mig. Det ramlade in PM och kommentarer bara några sekunder efter att jag hade klickat iväg det.
Av alla dem som erbjöd sovplats så beslutade jag mig för att bo över hos en som jag aldrig träffat.
Men, jag känner henne. Och hon känner mig.
Vi är goda vänner, utan att ens ha träffats i det verkliga livet.
Visst är det intressant?
Helgalet, kanske ni tycker och tänker nu.
Men, jag tror med all säkerhet att ni känt så själva också någon gång;
känslan av att man känt en person hela sitt liv utan att man ens har träffats, live and alive liksom.
Det känns bara så rätt.
Självklart förstår jag att man inte ska sova över hos främlingar hit och dit, men det här är en annan sak.
- Du har väl öronproppar när du står och plåtar i diket? frågade hon mig när vi pratade i telefon häromdan.
”Hon” är en dam i 60 års åldern som lägger upp häftiga bilder på Instagram hela dagarna och har studerat fotografi på Göteborgs Universitet. Precis som jag gör nu så sprang hon runt på massor av spelningar och konserter kors och tvärs över hela stan och stod i diket, plåtade, intervjuade, skrev om bl a Kiss, Motörhead mfl. Helt ideellt.
Men hon älskade det så mycket och fick uppleva så fantastiskt mycket saker.
- Fast nu har man ju blivit lite bortskämd med det där, att inte få stå längst fram på alla spelningar varje gång alltså.
Hur vi började prata är en konstig och lite komplicerad historia. Samtidigt fin och tänkvärd, på något vis.
Well. Den historien kanske kommer den upp en annan gång i den här bloggen.
Fler tankar och funderingar kring Metaltown.
Jag har besökt festivalen 1,5 gång. Första gången stod jag på bron tillsammans med några grundskolekompisar och deras pojkvänner. Jag hade med mig en Mustasch-flagga då bandet skulle spela samma dag på festivalen. De kunde ha sina pojkvänner, all min kärlek den här aftonen skulle gå till Mustasch.
Vi stod där på bron och vajade fram och tillbaka med den vita flaggan med bandets logga på. Vädret var perfekt och det blåste sådär lagom så att flaggan vevade vackert i vinden. Hur bra den syntes från festivalområdet vet jag inte, men kul hade vi det och fick posera flertal gånger framför andra åskådares kameror uppe på bron.
Andra gången var första ”riktiga” gången inne på området. Det var också första gången jag hade fotopass och fick stå i diket. Jag plåtade band som Bullet for My Valentine, In Flames och Dark Tranquillity och kommer ihåg känslan av att få vara en utav ”Dem med stort D” i diket. Det kändes så overkligt att gå runt i en självlysande väst som skrek FOTO. Jag hade precis blivit 18 år och kommer ihåg att jag nästan svepte en hel öl vid backstage-baren innan jag skulle ut och plåta In Flames. Jag var så jädrans nervös.
Sedan stod jag under hela In Flames-spelningen och var kissenödig.
Nu är jag inte längre nervös inför att stå i diket och sveper heller aldrig någon öl.
Jag vill fokusera på att få bra bilder, fånga ögonblick, hitta originalen och ta in små detaljer från spelningen och festival- och konsertområdet.
Jag ville kunna svara på frågan alla ställer sig efteråt:
- VEM VARRE?! VEM VARRE SOM KASTA?!
I år är det också väldigt många band jag vill hinna att se,
så det kommer bli väldigt mycket springande där på Galoppbanan (höhö…höh) för min del.
Jag är mest nervös över att hitta dit, men som tur är så går det bussar kontinuerligt till och från festivalområdet en liten bit från Centralstationen. Om det är någon Metaltown-besökare som läser det här inlägget och inte har någon aning om hur man tar sig till festivalen, kolla här.
Annars så…
ska det nog gå riktigt bra. Jag är taggad, PÅ, laddad, glad och förväntansfull.
Nu hoppas jag bara på att moder natur är med oss och ger oss behagligt väder.
Om hon skiter i det så…
får vi vara glada ändå.
Puss och kram, fred och kärlek
Med vänlig hälsning Josefine.