”…då är han en idiot som inte é någonting å ha.”
(Fisk i en skål, Stefan Sundström)
Idag fick jag en käftsmäll från ingenstans.
Psykiskt.
Plötsligt kändes det som att allt det man länge velat göra och drömt om var omöjligt.
Att det jag gjort hittills varit på skoj och att någon snart kommer att avslöja att jag faktiskt är en ”bluff”.
Jag tvivlade på allt jag håller på med. Det är på inte riktigt. Det är inte bra. Det bara är…”nåt jag tycker är lite skojigt”.
Jag kan inte det, jag vet inte hur man gör det, jag kommer aldrig klara det…
och så vidare.
Och så lipade jag lite.
La mig sedan på soffan och tittade en fotobok med bilder av Torbjörn Calvero, Sveriges kanske allra första riktiga rockfotograf.
Inspirerande, men fotografi- och journalistdrömmarna kändes fortfarande långt borta.
Mamma kom och satte sig på soffkanten. Kved om att hon hade ont i magen.
Nu var vi båda bröli.
Så började vi prata.
Diskutera.
Fantisera.
Planera.
”Ja, men då gör vi så!”
Vi kom på världens bästa idé och allt kändes plötsligt lite bättre.
Nu är jag glad igen. Det var skönt att få gråta ut lite. Jag tror man behöver göra det oftare.
Om man går och håller inne på sina känslor (”Får inte gråta, får inte gråta, får inte gråta!”) ligger det och gror i bröstet. Klumpen bara växer och växer, och när det till slut inte går att hålla inne det längre så exploderar det. Känslor svämmar fullständigt över och det tycks inte finnas någon hejd på det hela.
Jag har gråtit väldigt mycket i mitt liv. Väldigt mycket. Men, oftast är det många men korta och intensiva cry-moments.
Jag är mega-bröli i två minuter, sedan är jag färdig.
”And now dåh?!”.
Men samtidigt är jag en jäkligt glad människa som ser positivt på saker och ting. Det kan nog vara för att…så fort jag får jobbiga känslor inombords, då släpper jag ut dem genom tårkanalerna.
Bort med dem. Jag orkar inte med dem.
Så är det borta sedan – och jag kan gå vidare!
Bara för det,
tänker jag avsluta det här inlägget med en positiv touch.
Imorgon, kl 10:00 till 11:00 är jag sommarpratare i Radio 88. Jag kommer att prata tuttar, ätstörningar, festivaler och skilsmässor och spela musik från mina barndomsomrar. Det blir allt i från Nordman och Monica Zetterlund till Aerosmith och Deep Purple.
Ratta i Radio 88 på FM-bandet eller lyssna på webbradion här.
Jaaa!
Om man är, hur svårt den än kan vara ibland, positiv som fan
så går allting bra. Det är okej att ligga som en very emotional kid på soffan som bilden ovan illustrerar
en liten stund. Men inte för länge. Det är jäkligt tråkigt.
Det är mycket roligare att vara glad.
Puss och kram, fred och kärlek!
Med vänlig hälsning Josefine