I förra blogginlägget skrev jag lite kort om att det hade varit kul att göra en liten tillbakablick över hur man sett ut i sitt liv.
När det kommer till den biten har jag pendlat ganska rejält vad det gäller hårfärger, frisyrer, stilar, kroppsform och faen hans moster. Jag har provat på det mesta.
Här kommer ett par favoriter.
Det är lika kul varje gång att visa den här bilden.
Jag tror det var på en kompis åtta års kalas. Jag hade precis kommit från tandläkaren och smakade banansalva i hela käften.
Tröjan var min absoluta favorit, köpt på Cassels. Fast den var i sånt där ”svettmaterial” och kunde bara användas en gång innan man var tvungen att tvätta den igen. Bedrövligt. Den satt som ett korvskinn över min mulliga kropp.
Men, jag var glad ändå som ni ser. Lite skevt och sne leende, men ändå.
Min kompis föräldrar tog kort på alla gäster. Vid dagens slut fick alla varsitt A4 med alla porträtt samt gruppbild. Det tyckte jag var jättehäftigt; att kunna skriva ut direkt sådär från datorn, och få massa häftiga Word-effekter i dokumentet. Sånt ville jag också göra!
Här var jag lite äldre. 13 eller 14 tror jag. Jag hade precis upptäckt brun utan sol-krämen och idomin, men också vad hårspray kan göra med håret. Min syster var först med den där frillan av oss i familjen, jag kom ett par år efter. Mamma fick göra ordningen den på oss. Våffla, tupera, spraya, tupera lite till och spraya mer igen och igen.
Den andra killen på bilden är min skånska ”bror” som inte är min bror. Vi började chatta på ett musikforum som hette Jamma för flera år sedan. Tobias heter han och är just nu borta i England och lever lite för dagen. Han är fräck. På de sex-sju åren vi känt varandra har vi träffats…tre gånger, tror jag. Peacemaker var vårat band. Jodå, band hade vi – trots att vi aldrig repade eller hade några låtar. Men det var ju fräckt att kunna säga att man hade ett band.
2007. Peace & Love festivalen i Borlänge. Jag var 15 år. Min andra festival i hela mitt liv. Bara ett par veckor tidigare hade vi varit på Sweden Rock Festival (min ALLRA första festival!). Den här bilden hittade jag på Peace & Love’s hemsida.
Vilka som spelar?
Höh, Mustasch förstås. Hon brevid mig hette Cissi. Vi sågs på flera Mustasch-konserter andra år efter den här spelningen.
För övrigt var det här den absolut bästa konserten jag varit på. Som ni ser, jag är så fruktansvärt glad och helt inne i musiken. Jag håller i ena änden av en halsduk (syster Louie höll i andra) med Mustasch-loggan på som vi gjort med textilfärg strax innan vi åkte ner till festivalen. I mitten av spelningen pekade sångaren Ralf Gyllenhammar på mig och min syster:
- Kan jag få den sen?
- Jaaaa! vrålade vi till svar.
slutet av spelningen hoppade han ner från scenen och tar den från oss, för att sedan klättra tillbaka och hålla upp den framför den jublande publiken. Efteråt fick vi varsin puss.
Det var fint.
Ja, vettefaen. När kan det här ha varit? 2006, 2007?
Det är jag och en utav mina dåvarande bästa kompisar Karolina. Vi delade musiksmak ett tag under högstadiet. Hon var mer inne på glamrocken som Kiss och Crashdiet (men också Aerosmith, som man kan skymta på hennes t-shirt), medan jag var för 60- och 70-tal. Här är vi påväg in till Alingsås för att kolla på ett par kompisar som spelade i ett glamsleazeband på någon fritidsgård i stan.
Långt hår hade jag ett tag. Jättelångt. Svart var det. Pandasminket fanns där också.
Det här är julafton, 2005-2006 tror jag. Ett ljusrosa Isa Dora-läppstift var min bästa vän och jag lyssnade mest på Hardcore Superstar och Backyard Babies hela dagarna.
Åh jaaa! Världens gladaste stund, nästan. 2008. Terminkonserten i Bjärkehallen i Sollebrunn. Varje termin får man under en konsert visa vad man lärt sig under den gångna terminen. Jag spelade trummor i två-tre låtar (faen vad jag saknar att spela trummor!).
Klänningen köpte vi på Kappahls barnavdelning för 200:-. Jag har den fortfarande ibland, det går att komma ner i den minsann.
När jag dök upp strax innan spelningen sa min musiklärare till mig
- Man kan inte spela trummor i KLÄNNING!
Att det gick, och oj vad det gick.
Faen vad skoj det var.
Skolavslutningen i 9an och här kommer de älskade gula byxorna och den blåa skjortan fram.
Världens bästa outfit som har fått varit med om det mesta. Jag står tillsammans med mina dåvarande bästa vänner,
från vänster: Louise, Marie-Louise, Karolina och Elin.
Tiden, minnen…
Vrålförkyld var jag också, men lika glad för det.
Sommarlovet efter 9an. Jag hade fått beskedet att jag hade kommit in på Medieprogrammet på Alströmergymnasiet i Alingsås och var överlycklig. Äntligen skulle jag få göra det jag tyckte allra mest om; fotografera och skriva, Och oj vad bra och skoj det var! Jag vill nästan göra om det.
Första bilden är från, heh, en Mustasch-konsert på Liseberg. För övrigt Hannes Hansson sista spelning med bandet. Det var ledsamt, men en fantastiskt fin kväll. Där träffade jag också Joacim som skulle komma till att bli min pojkvän bara någon månad senare.
På andra bilden ser ni oss tillsammans. Även om vi bara var tillsammans i tre månader så var det faktiskt bland de finaste tre månaderna jag varit med om. Idag är vi goda vänner och träffas fortfarande ibland. Det känns bra.
Om jag fick önska en grej, så skulle jag önska att jag hade den här hårfärgen igen. Guldbrunblont. Faen vad fint det var.
Här är jag musikquiz-ledare under en introtävling på världens konstigaste och mest intressanta festival i Uddebo. Ni ser ju bara hur kul vi hade det. Gandalf (med ”YOU SHALL NOT PAAASS!”-posen), Erica, Stubbe och en annan främmande deltagare.
Åh, det var roligt. Vi måste göra om det igen, tycker ni inte?
Här går jag andra året på gymnasiet. Mitt hår var väldigt orange då. Väldigt orange. Men…
jag var ju göörnöjd ändå, för jag fick komma och hälsa på Christer- redaktionen på Sveriges Radio.
Morgan Larsson är inte bara lång, han är oerhört artig, snäll och rolig också.
Störtskönt gäng.
Myz.
Sista året på gymnasiet ville mamma klippa mitt hår. När hon förklarade för mig lät det jättebra, så jag sa
- Kör hårt!
När det var klart började jag storgråta och tyckte att mitt hår var totalförstört. Det var kort där uppe, men ändå hade man bevarat längden på något konstigt vis.
När jag tänker tillbaka på det så tycker jag synd om mamma som fick se min besvikelse. Och håret, tja - nu tycker jag att det var ganska fränt. Jag önskade att jag vågade ha kort hår. Men, jag är lite för tramsig. Anser själv att jag inte passar i det. ”Nä, jag har för runt ansikte…”, ”Jag ser så barnslig ut i det.” ”Näää…”.
Fast, jag skulle vilja.
Det här var också sista året på gymnasiet. Jag var ganska stressad ett bra tag då jag skrev intensivt för Alingsås Tidnings ungdomsidor, sände radio i Partille, gick i skolan varje dag, gick på spelningar och fotograferade band och…tja.
Att gå utan kajalen gick inte för sig. Den skulle på varje dag, och oftast såg jag ut såhär när jag kom hem från skolan.
Ja, jag säger då det.
Tänk vad mycket bilder på en som ligger ute på nätet. Gamla bloggar, Bilddagboken, Facebook, Tumblr, Flickr…
Och mer lär det bli,
för jag tänker fortsätta skriva och lägga upp onödiga, men oh så intressanta blogginlägg för Göteborg Nonstop tills någon säger såhär.
Puss och kram, fred och kärlek!
Med vänlig hälsning Josefine