Jag tänkte först börja med att skriva
”När jag skriver det här inlägget sitter jag hemma i Sollebrunn…”.
Det är ju till viss del sant, men det känns ändå på något vis fel att skriva det.
Det är precis så som Daniel sa där uppe, under den sista promenaden på Kärleksstigen med utsikt över hela Kungälv.
”Jag känner inte att jag kommer hem nu när jag for tillbaka till Västerbotten, utan att jag åker bort!”.
Igår hade vi skolavslutning på Nordiska Folkhögskolan i Kungälv, dagen innan det en fantastisk brakfest ute i sommarnatten med skratt, öl, tårar. livemusik, soffhäng, vild dans, fotoblixtar, hångel och picknickfiltar överallt. Det kändes som vi spelade in en film där, eftersom allt var så perfekt varje millisekund. Jag har aldrig förr haft så roligt på en fest. Det kunde inte ha blivit bättre.
Skolavslutningen likaså. Det blommade överallt, himlen var blå som i en tecknad barnbok och björkbladen i de mättade gröna färgerna rasslade i den lätta sommarvinden. Den innehöll ingenting utöver det vanliga egentligen. Jag menar, de var sång, rektorn höll tal, klasserna sa hej då uppe på scenen och uppträdanden från både vis-och teckenspråkklassen.
Men på något sätt så var allting… EXTRA fint.
Rektorns tal var det bästa talet jag hört (jag var tvungen att knacka på hans dörr efteråt och tacka honom!), om att han är rädd att det en dag ska komma in någon på hans kontor och avslöja honom.
”Du är bara en bluff! Du kan inte alls det här!”.
Det kändes så fantastiskt fint att höra det där, att man verkligen inte är ensam om att vara rädd för att bli avslöjad, att all bara är fejkat.
Dessutom säger ju det något oerhört mycket hur bra den här rektorn är när han under avslutningsfesten ställde sig på scenen och körde Pink Floyd’s Another Brick in the Wall.
”We don’t need no education!” och ”HEY! TEACHER! Leave the kids alone!”.
Efter avslutningslunchen möttes vår klass upp igen inne i vårt klassrum, som under den här tiden kallats för ”bunkern”. Alla grät. Lärarna grät, tjejerna grät, grabbarna snyftade men…på något sätt kunde jag inte riktigt ta in det hela att vi skulle skiljas åt. Att vi, om bar någon halvtimme skulle sära på oss och gå åt olika håll. Jag fick någon tår i ögat ibland, men det var inte mycket och några överväldigande känslor kom över mig. Jag tror att jag mest…log åt de andra.
Det var först när vi gick ut ur klassen. Jag kom lite efter de andra då jag varit vid receptionen och pratat om kvällens utcheckning från internatet. Tunga steg och halvt vinglig i de höga kilklackan i gräset tog jag mig upp för den lilla uppförsbacken till mitt hus. Plötsligt kommer en bil nedför samma backe som jag är på väg uppför.
Det var Anton, en utav de personerna som jag kommit närmast på internatet. Det blev så då vi båda är två morgonmänniskor och alltid är först till frukostbuffén. Hur bakfulla, trötta, oduchade eller allmänt griniga vi varit så har vi alltid vari på plats i matsalen varje morgon.
Nu så skulle vi inte längre äta frukost i varandras sällskap. Vi skulle åt olika håll.
När han hoppade ut ur bilen och gick fram till mig för att kramas hej då så brast det.
Det var först DÅ om jag fattade att ”Men…herregud, vi SKA sluta. Nu. Idag?!”.
”Ahmen vafan…” sa han när vi stod där och omfamnade varandra. Kanske sa han det mer för att jag snörvlade ner hela hans skjorta, eller så var det för att han också blev lite…känslig. Han hade heller inte fällt några tårar under avslutningen, men nu stod vi båda där och grät, snörvlade och lipade i varandras famnar. Och, precis som han nämnde så bor ju både han och jag i Sverige. Det är ju inte så att han for till Norge, Danmark, England, Finland eller något annat ställe borta i ingenstans som många andra utav ens klasskamrater gör. Men ändå, det här var så…stort.
Efteråt städade jag upp det sista i mitt rum och packade alla väskor. Jag ville bara härifrån så fort som möjligt.
Daniel, min klasskamrat från norr, kom förbi med en Sofiero.
”Vänta!” sa jag och sprang in på mitt rum och plockade med en pissljummen Falcon Raw från kvällen innan som inte hade gått åt.
Sedan gick vi…
sista promenaden på Kärleksstigen, som den så fint heter.
Att jag skulle träffa fantastiska människor under den här tiden på folkhögskolan var det ingen tvekan om,
men att jag skulle hitta en bror från Västerbotten var oväntat.
För jo, Daniel har verkligen blivit som en bror för mig.
Jag skulle kunna skriva så mycket om honom, Anton och alla de andra som varit involverade under det här halvåret.
Jag antar att jag är tvungen att skriva den där boken om min tid på Nordiska. Den är oförglömlig.
Image may be NSFW.
Clik here to view.
Det slår mig, att första bilden jag la upp från Nordiska Folkhögskolan på Instagram och Facebook var tagen framför den här badrumsspegeln på mitt sju kvadratmeterstora studentrum. Då var jag svarthårig och hade panda-make up mest hela tiden…. Jag var nervös, förväntansfull, glad, exalterad och ovetande om hur mycket de kommande fem månaderna skulle komma till att påverka mig på alla plan.
Det är nu jag verkligen förstår vad folk som gått på folkhögskola menar när de säger
”Det är helt fantastiskt! Du kommer aldrig att glömma det…”.
Så, här har vi då – sista och första bilden. Nu ser jag även att jag har samma tröja som mitt ankomstdatum och avskedsdag.
Den senare varianten med ljusare strån och mindre panda. Lite mer rödsprängda ögon och sönderbitna läppar efter att ha försökt att hålla tårarna tillbaka efter långa avsked de närmsta.
Nu är badrumsskåpet tömt, garderoben likaså och nu ska rummet vidare till någon annan liten student, som precis som jag och alla andra som varit med om folkhögskola, ska få uppleva något fullkomligt oförglömligt.
Vem du än är som tar över rum 46 i hus 4
- du kommer aldrig att glömma det!
Fred och kärlek, puss och kram!
Med vänlig hälsning Josefine