I skrivande stund.
Klockan är 05:05 och det är ljust utanför fönstret.
Jag blir väckt av flugornas herre + dess anhängare. Det är den 1 juni idag och sommaren är ett faktum med allt vad det innebär.
Länge ligger jag och vrider och vänder på mig i den sängen det är menat att jag ska sova i. Det går inte. Jag har för mycket tankar i huvudet och för många flugor och cirkulerar kring det. Flugornas surr och kittlande när de kryper på mina öronsnibbar, ögonlock och min näsa får mig att förlora tålamodet. För att inte tala om när de kryper och fastnar i håret på en och då börjar surrar som självaste faen.
Jag håller mig vaken med flugsmällaren bredvid mig.
Bedrövligt.
Mina tankar däremot, de stör inte lika mycket. Bara lite.
Å andra sidan är de är alla viktiga för mig just nu, för att jag ska komma fram till någon slutgiltigt resultat eller få någon sots strukturerad plan i alla mina projekt och idéer jag har över sommaren.
Jag vill ju göra så mycket i år. Börja på min bok, skriva för lokaltidningen, fotografera till utställningar, filma en mini-dokumentär, följa band, blogga, tjäna pengar… men i vilken ände börjar man och hur får man tummen ur till något INNAN det börjar brinna i knutarna?
Ibland känner jag att jag har tagit lite vatten över huvudet. Vet inte riktigt hur jag ska hinna med allt,
men samtidigt vet och vill jag att jag ska göra allt det där som jag planerat. På något sätt. No matter what it takes.
Och faktum är, oftast brukar det faktiskt lösa sig. Utan att jag ens själv hinner märka det så är jag plötsligt vid mållinjen och har klarat av det jag för någon månad sen eller två trodde var omöjligt och lipade ihjäl mig över.
Förhoppningsvis så blir det även så iår med.
Alltså, inte det där med liperiet (fast, det kommer säkert komma…).
Allt går om man bara vill och har en rejäl dos med
jävlaranammaRalfPower sig.
Om tre dagar är jag påväg ner till sommarens första riktiga anhalt; Sweden Rock Festival nere i Sölvesborg. Jag åker ned med mamma, något som i mångas ögon verkar lite konstigt.
Men, ni förstår – min mamma är inte som andra mammor. Hon är bättre.
Hon går inte runt i Canada Goose-jackor eller Hunter-gummistövlar, och har inte heller t-shirts med ylande indianhundar-tryck på eller för tighta spandexbrallor i rosa ormskinn.
Nä, i stället lånar hon min afrodiscobögkrull-peruk på Påskafton för att sedan åka och vara påskkärring hos sin kusin, men då blev jag mest…glad. Glad att min födelsedagspresent jag fick när jag blir 19 kom till användning på självaste Påskafton
Med eller utan peruk så förstår hon mig (ibland bättre än vad jag själv gör) och, det viktigaste av allt – hon fattar the grej. The grej med Sweden Rock, musiken och ”nörderiglöden” bland besökarna som jag först och främst vill åka ned för.
Det är inte det att jag är mammig och måste ha med henne när jag befinner mig 50 mil från henne under en veckas tid. Jag var från början inställd på att åka helt själv ner till Sölvesborg. Men mamma min, hon ville följa med – och självklart ska hon göra det. Det bekommer mig inte alls. Tvärtom.
Första gången jag besökte Sweden Rock var 2007. Vi åkte på min födelsedag. Jag blev 15 år och väcktes med tårta och ljus klockan 06 på morgonen då vi sagt att vi skulle åka tidigt från Sollebrunn och ned till Sölvesborg. Mamma, syster Louie, pappa och jag skulle åka tillsammans. Familjen på semester.
Jag minns festivalen med blandade känslor. Mest goda, men såhär i efterhand också en form av frustration över att jag inte nyttjade och njöt fullt ut. Jag led utav ätstörningar under den perioden och var inte i mitt livs esse. Stor del av tiden var jag en bitterfitta och isolerade mig själv från omvärlden. Varken kunde eller orkade prata särskilt mycket med någon då jag var mitt uppe i ett tredje världskrig i mitt huvud.
Men trots det, så tändes någonting inom mig där på festivalen som fick mig att vilja återkomma till festivalen året därpå. Och sedan 2010. Och 2012. Och nu, 2013.
I år är det inte tal om några ätstörningar eller isolering från omvärlden. Jag ska vara mer med än någonsin.
Och återigen, det är bland annat tack vare mamma som jag lyckades komma ur sjukdomen.
Nu när vi åker ned på tisdag så tar jag med mig så mycket mer än bara en mamma.
Jag är så glad att jag har en så nära som förstår sig på all den här skaparglädjen, lusten och idéerna man har om vad man vill skriva om, trycka för t-shirts, göra filmer om, hitta för motiv och träffa för människor. Vi är varandras bollplank, lastar av allt på varandra och kommer med egna idéer till projektet.
”Ajust det SÅ kan man ju göra också!”, ”Jaaa! Fan, det blir skitbra!” och så vidare.
Det är ju rena drömmen och jag förstår att jag har det fruktansvärt bra när det kommer till den biten.
Sen att det skiter sig på att vi båda är ganska blyga när det kommer att marknadsföra oss själva är en annan femma, men trots det så vet vi på något sätt att vi kommer att få ut alla våra verk och idéer vi haft under en längre period. När, var och hur det ska gå till – det vet vi inte, men det behöver man ibland inte heller veta. Och hur jäkla klämmkäck och klyshig jag låter nu så stå jag fast vid att…
oftast är resan till målet den roligaste biten på hela projektet.
Nu är klockan 06:00 och allt jag tänker på är tisdagen.
Jag ser fram emot att bila ner i sex timmar till Sölvesborg.
Spotify-listorna uppdateras ständigt för att få fram det ultimata festival-soundtracket,
men jag antar att mamma och jag kommer prata så mycket foto- och filmidéer i bilen att det är skitsamma vad vi spelar för något i bilstereon.
Det här ska bli så jävla roligt.
Puss och kram, fred och kärlek!
Med vänlig hälsning Josefine