Image may be NSFW.
Clik here to view.
”Efter mycket ”om” och ”men” bestämde jag mig för att inte följa med på studieresan till Färöarna. Anledningen att jag tvekade berodde inte på att jag känner mig obekväm med mina klasskamrater (herrejösses vad jag tycker om dem. Jag har redan ångest inför sommaravslutningen…), bristen på pengar, flygresan, nervositeten för att lämna hemmaplan eller något liknande. Det kändes helt enkelt bara inte rätt i magen. Jag såg inte fram emot det på samma sätt som jag kände att mina övriga klasskamrater i klassen gjorde. Det finns så många andra platser som jag hellre lägger ner tid, pengar och energi på att få se.
Jag är ingen resvan människa. Jag har varit i Danmark i en timme och varit Nordenkorrespondent på Island – men sedan tar det stopp. Jag äger inte ens ett pass och köpte förra veckan min allra första resväska. Jädrar vad häftig och självsäker jag kände mig när jag kom ut från Claes Ohlsson med min rullväska efter mig.
När sista dagen för anmälan till Färöarna kom var jag fortfarande osäker på hur jag egentligen ville göra. Klasskamrater hade försökt övertala mig att följa med, även lärararna.
”Det är klart du ska med!”, ”Men kom igen, va inte tetig nu!”, ”Vah!? Ska du INTE följa med?”, ”Vafan ska du göra istället dårah!?”.
Samma dag som deadline kom stod jag på centralstationen i Göteborg och väntade på ett tåg mot Alingsås fick jag ett samtal. Det var från min klassföreståndare och jag visste redan vad som skulle komma.
”Hur ska du göra nu då?” frågade han. Dansk brytning. Lite lätt bekymrad men samtidigt bestämd.
Bara några minuter tidigare hade jag skickat långa sms till både min mamma och syster och vräkte ur mig frustration och ångest över att inte riktigt ha bestämt mig. Nu skulle jag ha ett klart besked att lämna till min lärare.
Även om jag samma dag var väldigt nära på att ändra tankebanor och ställa in mig på att följa med på resan, så kändes det på något sätt som polletten trillade ner just där och då in that moment.
”Jag har bestämt mig för att…
*konstpaus*
”…inte följa med.”
Kort tystnad.
”Inte följa med?” upprepade min lärare i telefon.
”Yes.” svarade jag och kände plötsligt en enorm lättnad.
”Okay, bra! Då vet jag!”
Konversationen var över och därmed blev jag Hon som inte följde med till Färöarna.
Känner ni hur dramatiskt jag gör den här scenen nu?
Som om det vore ett livsavgörande moment.
Just då kändes det ju faktiskt lite så.
Om inte annat…är det kul att minnas tillbaka och skriva som om det var världens grej.
När jag skriver det här är det drygt två veckor kvar innan gänget åker. Hela klassen sitter nere i ”bunkern”, som det kallas, och pratar får, termosar, helikopterturer, valar, vindtäta jackor och annat som är nödvändigt att veta inför den kommande resan.
Jag själv är inte med.
Jag sitter på skolans bibliotek framför min lappetopp med T-rex i hörselsnäckorna och massor av papper och research-arbete omkring mig.
Utanför är gräset grönt, träden nakna och på himlen kryper sakta men säkert gråa moln över Fontin.
Jag känner mig inte ångerfull över det här valet. Snarare tvärtom. Jag är jätteglad för att jag gick på magkänslan och valde något som verkligen intresserar mig.
Så…vad intresserar mig? Och allt det här researchmaterialet, vad ska jag med det till?
Jag ska ut och resa. Inte så långt, men ändå lämna fastlandet.
Jag behöver inget pass, men ska ändå förflytta mig mellan tio olika plättar ute i havet.
Jag känner inte direkt några människor dit jag ska, eller… Mia Skäring, som Mia på Grötö, hon är ju en ”kändis” som man känner för att hon är just ”kändis”- räknas det?
Vi kan kalla mitt projekt Ö.
Typ…. ”Öh, Döh!” eller ”Döh, Öh?!”
För, om mina klasskamraterna ska till en ö så kan ju inte jag vara sämre.
Jag ska ut på öarna. Plural.
En ö-tour i Göteborgs skärgård.”
Nu har det gått två veckor sen jag skrev det där,
och nu är det dags för min egna lilla tur att starta.
Även om det inte är, som sagt, någon stor resa så är det speciellt att åka själv.
Kanske upplever jag, som man säger, den inre resan fullt ut då?
Hoho.
Jag kommer att dela med mig av mina tankar, upplevelser och möten ute på öarna. Människor jag pratar med, hav jag badar i (heh, ja…jo…), klippor jag vandrar på, ljugarbänkar jag sitter på och hönökakor jag äter.
Det kommer bli bra. Jättebra.
Dagen till ära har jag skaffat en finne i pannan. Den känns jättestor och klumpig, nästan så att det känns som den är i vägen för ena ögat. Quasimodo-style liksom.
Men…jag är glad ändå.
För jag följde magkänslan och gjorde det som kändes bäst för mig.
Puss och kram, fred och kärlek!
Mvh Josefine