Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om mina fyra dagar ute på öarna i Göteborgs södra skärgård.
Här kommer i alla fall första delen, ganska bökig till en början, som slutade fint ändå…
I senaste inlägget skrev jag om min planerade ö-tripp ut till Göteborgs Skärgård.
Tanken var att den skulle ha börjat redan måndags,
men på något sätt kändes det som att moder natur och alla världens vädergudar satte stopp för mig och min plan. Under den lilla morgonpromenaden och turen ner till bussen i Kungälv och vidare in till Göteborg gav de mig både snöblandat spöregn, storm, hagel och solsken om vartannat.
Bilden nedan förklarade mitt yttre, men också hur jag kände i mitt inre. Tänka sig, vad mycket känslor som har utspelat sig i den där busskuren vid Fars Hatt.
Så, min plan sprack ganska rejält. Istället för att följa mitt schema så tog jag tåget mot Alingsås och sedan bussen vidare hem till Sollebrunn för att hälsa på hemma i byn. Som den blöta hund jag var tog mamma min snällt hand om mig och bjöd på mat och sällskap hela eftermiddagen.
Faen vad jag älskar henne.
Jag stannade över i byn till nästa dag. Vaknade 07:30. Sen en tid tillbaka har jag haft återkommande magsmärtor tidigt på mornarna. Oftast vaknar jag av att jag har ont, alltid samma tid på morgonen, och måste då gå upp och äta något ganska snart efter att jag vaknat. Efteråt brukar det kännas mycket bättre.
Den här morgonen var inget undantag. Jag hade ont och sprang in till i badrummet. Smärtan avtog inte utan blev så stark och intensiv där inne att det svartnade för ögonen och jag började kallsvettas. Jag fick lägga på badrumsgolvet i fosterställning en stund för att orka samla energi till att resa på mig och ta mig tillbaka till sängen ingen. Svor åt mig själv att jag hade låst badrumsdörren och inte kunde ropa på hjälp. Faen vad ont det gjorde.
Till slut lyckades jag resa på mig och få upp låset, vinglade tillbaka till sängen. Mamma fick syn på mig.
”Näej men…” började hon.
”Kan. Du. Ta. Fram. En. Spann. NU.” sa jag och däckade på sängen.
Sen blev det svart.
Jag lyckades somna om i två timmar, och när jag vaknade igen kändes det som att jag hade sovit i flera dygn. Kroppen var helt lamslagen och det gick långsamt upp för mig att jag inte var i Kungälv, utan i Sollebrunn.
Magen gjorde inte längre ont, utan kändes bara mer…lättad. Väldigt tom på något vis.
Fick frukost på sängen och låg sedan kvar där tills klockan blev 10:30. Jag hade nog utan vidare legat kvar där än idag om jag bara inte hade varit en såndär morgonmänniska som känner sig stressad om jag inte är på fötter innan kl 09:00.
Vi bokade in ett läkarbesök för mig och min mage strax efter att jag hade vaknat upp ordentligt. Tänker inte vara med om den där grejen en gång till. Nu för det vara nog.
Ett par timmar och tre utrensade garderober + fem byrålådor senare (jädrar i min lilla låda vad jag spar saker…)
samt mycket nja, nio, jaoe:ande bestämde vi oss för ta oss iväg ändå, mamma och jag. Magknipen var över och vi båda ville hemskt gärna se, känna och uppleva tång, fiskmåsar och klippor.
Jag gjorde fula ostsmörgåsar med ojämna paprikaskivor på. Hittade inget plastfolie så jag klippte i vanliga frysplastpåsar och lindade in dem i (otroligt dumt gjort med tanke på att jag bara hade kunnat lägga i smörgåsarna i plastpåsen – then done! Nåja, försent att haka upp sig på det nu…). Plötsligt var vi på väg.
I bilen lyssnade vi på Sparks. Don’t Leave Me Alone With Her kan vara en av de fränaste låtarna någonsin.
Lyssnar man på den låten i rätt sällskap som förstår den snärtiga svängen och dirigentdansen man gör i refrängen kan det ibland t o m bli världens bästa låt.
Men den riktiga jävlaranamma-powern och den…resoluta pondusen (kan man säga så? Det låter häftigt i alla fall…) kom efter att Propaganda-plattan hade snurrat ett varv och vi bytte till Mustasch.
Mustasch är, och kommer alltid vara ett utav de absolut största husgudarna, vad som än händer. De har en speciell liten plats i mitt hjärta.
…
Den där Mustasch-förälskelsen (även till hederlig vanlig mansmustasch) är en lång historia. Jag skulle kunna skriva ett öppet brev till dem likt Anton gjorde här på Göteborg Nonstop för ett par dagar sedan.
Har ni inte läst hans öppna brev/krönika till/om Bruce Springsteen – gör det nu.
”The rats will be kings instead of us…”
blev sista meningen Ralf Gyllenhammar hann få ur sig precis innan vi stängde av motorn vid parkeringen och såg ut över hamnen. Färjan över skulle gå om ungefär en kvart och vi lunkade sakta men säkert fram till vattnet och tittade ut. Det blåste ganska rejält, men det var ändå inte kallt. Eftermiddagssolen lyste brandgul och det var tomt på folk ute på kullerstensgatorna.
Här ovan ser vi världens bästa mamma Anette. Puss på’rey!
Vi gick långsamt mot färjan. Längs gatan studerade vi strukturer, väggar, staket, brevlådor, gatuskyltar med olika havsnamn som Sillgatan och Fiskaregatan. Kommer ihåg när vi var tvungna att byta vår adress där hemma där vi bor i Sollebrunn. Länge hade vi haft Oxhagen. Tyckte jag var jättefint och lite idylliskt. Men, sen visade det sig att det skulle bli Erskavägen 53. Göörtrist.
I Kungälv bor jag på Olof Palmes väg. Av alla tre namnen tycker jag fortfarande att Oxhagen är det fränaste.
Sill- eller Fiskaregatan hade också varit fräckt. Men då skulle man ju ha bott här också, vid havet.
Mamma och jag brukade åka ut på övergivna och ödehus-bilturer i Sollebrunn. Det finns massor av näst intill förfallna ladugårdar ute i byn om man vågar sig in på de där småvägarna där man vanligtvis inte kör. Man får våga och testa sig fram, även om man inte vet någonting alls vart vägen leder eller vem som bor där inne. Det är just det som är det spännande med att bara åka ut. Överlag så tycker jag inte att man ska planera så mycket i minsta detalj när man är ute och åker eller reser. Det kan förstöra så mycket andra småsaker på vägen som man egentligen kanske skulle ha varit mer intresserad utav.
Marstrand har så fina klippor att klättra och gå på. Senast jag besökte ön var jag nog runt 10 år tror jag. Då var det inte alls så här blåsigt och stormig som det var den här eftermiddagen i maj. Kommer ihåg att det var mamma, Louie och jag som bilade runt i Göteborgs Skärgård. Vi tog in på hotellet nere vid hamnen fastän vi egentligen inte hade råd och åt Pringles-chips till frukost.
Det var roliga minnen.
Det var kul att se ett så stormigt hav med sådana stora vågor. Säkerligen har jag varit med om det förr, men inte på det här sättet och med uppdrag att fotografera det hela. Allra helst skulle man ju suttit just där nere bland de blöta stenarna i någon våtdräkt och verkligen vara I vågorna. Det hade varit kul.
Det var Valborgsmässoafton när vi var på Marstrand. Ännu hade festen inte kommit igång ordentligt. Några barnfamiljer åkte med samma färja över till ön samtidigt som oss med blomsterarrangemang och vinflaskor i famnarna. Några möttes av släkt och vänner på andra sidan.
”Näej men heeeej! Guuud vad kul att ni är här!” ropades det. Kindpussar och kramar. Som på film ungefär.
Alltså, inte till oss då. Mamma och jag fortsatte vidare mot vattnet med våra kameror och tjocka vinterjackor för att inta blåsa bort.
Efter en stund kom de omtalade ostsmörgåsarna i plastpåsarna fram.
Är inte det intressant, hur jäkla gott en svettig ostfralla, gärna en som legat klämp längst ner i väskan och blivit helt mörbultad – kan vara när man varit ute och gått långe eller hållt igång på något sätt. Just här, där och då var den i alla fall helt fenomenal. Nästan så att man frågade sig själv:
”Varför äter inte jag svettiga ostfrallor varje dag?”
En typisk vy över skärgården, men fin är den allt.
Efter att jag hade kommit hem och berättat om min Marstrand-tur berättade en utav mina vänner att Mia Skäringer bor där
(hum…himla mycket Mia har det blivit på den här bloggen det senaste, men…jag gillar henne. Hoppas hon inte tar illa upp att bli omnämnd i flera olika varianter och situationer.), men senaste skvallret säger att hon bor på fastlandet och har lämnat öarna. Brännö var också ett alternativ där hon tydligen skulle ha bott.
Ja, säg det. Någon Mia såg jag inte på Marstrand den här gången i alla fall.
Ärligt talat, inte någon alls nästan. Det var oerhört folktomt. Valborg och allt ju…
När klockan började närma sig 20:00 bestämde vi oss för att vara nöjda med dagens tur till Marstrand.
Nu hade det börjats höra lite folk som välkomnade våren med kling i glas från balkongerna. Mamma och jag firade med återigen Mustasch i bilstereon på väg till ICA Maxi i Kungälv.
Och DÄR var ö-turnén igång.
Nästa del gör jag en snabbvisit på Styrsö med dyra mozarellasmörgåsar och vilsna promenader i skogen
samt skärgårdens mest fårtäta ö.
Fred och kärlek, puss och kram!
Mvh Josefine