Min instagram-resa,
från Kungälv, vidare till Göteborg, genom Alingsås och slutligen i Sollebrunn – och tillbaka.
Det kände som en filmscen, när jag vaknade upp den där söndagsmorgonen här på mitt rum på Nordiska. Påsklov är ett faktum. Ögon tunga som bly och en halv lamslagen kropp. Kände mig lite halvt lullig, men absolut inge gullig efter lördagens hemmafest hos några nya bekantskaper till mig. Vänners vänner and so on you know. Det var väl ingen heavy råsuparnatta direkt, men räckte för att jag inte skulle känna mig som Törnrosa morgonen därpå, istället kände jag:
”Mamma…Louise…jag vill åka hem!”.
Jag vill ha ett påskägg och vara liten en stund igen.
Tog mig upp ur sängen och tvättade rent ögonbajset ur ögonen. Gårdagens smink satt kvar (och på örongottet såg jag senare…) och jag gnuggade hela mitt ansikte i tvål så att mina ögon blev helt röda. Som tagen ur en skräckfilm. Satte mig sedan vid skrivbordet och slängde iväg två sms till mamma och syrran. Jösses vad familjekramsugen jag var. ”Jag vill komma heeem…” skrev jag till Louise.
Det gick en stund, men jag fick inget svar.
”HALLÅ?! REAGERA DÅ FÖR F%#€N!”
skrev jag inte tillbaka.
Skickade istället ett likadant till mamma.
Inget svar.
45 minuter senare fick jag svar nästan samtidigt från dem båda:
”Jamen gör det dååå gullegull!”
Så, jag gjorde det. Saknade dem så förbannat mycket faktiskt, av någon anledning (kanske kände det något med mig när jag ramlade och skrapade upp knät några dagar tidigare. Kanske har min mentala ålder sjunkit ned till fyra-fem år?). Jag röjde undan det värsta i mitt rum (dvs knökade in alla anteckningsblock, böcker, pennor, väskor och bös i garderoben, byrå- och skrivbordslådan där det fanns någon form av utrymme), packade packsäcken och rymde sedan iväg till Sollebrunn.
Jag tycker om att åka, vara på väg någonstans och…vara passagerare. Jag får bestämma musiken, fotografera, instagramma, peka, titta på saker, bestämma värmen och fläkten, sova, tjöta och…bara åka med. Hur jag är att ha med som passagerare är en annan femma, men det hör inte till bildtextens mening. Så, om någon bilförare där ute saknar sällskap så är jag alltid redo med min ryggsäck på perrongen i Filip och Fredrik-style: ”Får vi följa med?”. Vart du vill, så fort du kan..
Hemma i byn igen blev jag bjuden på god mat, hade filmvisningar i den orangea soffan, kelade med katterna och drack stora baljor med riktigt kaffe (känns som guds gåva efter att ha druckit snabbkaffe en tid). Vädret var fantastiskt fint alla dagar och jag promenerade gamla stigar jag inte gått på länge. Som den här ovan t ex, det var över ett halvår sen jag gick den här grusvägen. Den är fin. Den är så pampig, som en öppningslåt i en gigantisk musikal. Man blir en dirigent, sträcker ut armarna och omfamnar vägen, skogen och himlen för ett slag. Hallelujah, jag älskar våren.
Många utav mina vänner från staden har fått bilden att Sollebrunn är en väldigt, väldigt, väldigt liten by med sisådär två-tre kilometer från varje hus och att det inte finns mycket mer än en lanthandel där. Ladugårdar, åkrar och skog mest överallt, och absolut ingen asfalt. Det är inte riktigt så. Faktum är att Sollebrunn är t o m skyltat till från Göteborg. Himla fint.
Asfalt har vi och det är inte två kilometer till närmast granne, snarare 200 meter (som för övrigt är min moster som har den här fina hästen – häj häj!).
Annat onödigt men oh så intressant om min hemby…
Det bor ca 2 000 människor i Sollebrunn, varav en av dem är Olle Ljungström.
Om man söker efter #Sollebrunn på Instagram hittar man 122 bilder (yes, jag är en av dem som taggat byn!).
Sollebrunnsflickorna är omnämnda i Göteborgs Universitetets kurslitteratur.
På mornarna vaknade jag för det mesta såhär. Bibbi är ledsen. Hennes bror Toby blev påkörd för ett par veckor sedan och hon fattar inte varför hon inte längre har någon att leka, mysa och kela med i sin egen storlek. Stackarn. Hon går bara runt med tom blick, pratar lite och tittar oförstående på en. Då får man göra allt i sin makt för att göra henne på bättre humör, som att leka Dramatic Chipmunk på morgonen…
Mina vänner på Instagram börjar bli tröttna på mina müslifrullar. Det har till och med blivit en snackis på fester.
”Du och din j(#%”/vla frulle…”
”Alltså Josefine, varenda j()/#&vla dag har du någon bild på någon jävla müsli. Lägg av för h&€%”=lvete!”
Bara för det är jag ännu mer noga kring upplägget och valet av tillbehör, porslin och liknande.
Jag älskar frukost.
På onsdagseftermiddagen satt jag på pendeln till Göteborg, eller ”Nu ska jag hem!”. Jo, så sa jag till Marie-Louise och Louise, två gamla klasskamrater från grundskolan som jag träffade bara några minuter innan tåget lämnade Alingsås. Kändes både fint och lite lustigt att höra vad de gjorde nu för tiden. Jobb, flytt, pojkvänner… Det var ju inte längesen vi beklagade oss över den där fucking Newton som snackade tyngdlagar och skit som kom på frågan varje NO-prov i 9an. Eller spanskaläraren som vi försökte övertala att söka till Idol (faen vad nära det var att vi lyckades!).
Den tiden är förbi, den i Sollebrunn och Alingsås. Nog för att det var skönt att komma hem till byn några dagar nu på lovet, och att Alingsås har världens godaste sushihak – men jag tänker inte bo där. Det är inte meningen att jag ska dit. Inte nu i alla fall. Inte på ett bra tag, och den tiden som är ”om ett bra tag” – den behöver jag ändå inte fokusera på nu.
Djupt det blev där.
Sakta men säkert började jag närma mig Kungälv och Nordiska igen. Den här utsikten man får med Grön Express är fantastisk…
…precis som från skolan, längst upp på Fontinbacken. Varje morgon ser jag Bohus Fästning. Vinter-, vår- och snart sommarskrud.
Och sist, men inte minst – uppleva, se, känna, höra och vara i det här sena kvällar. Anton och jag tog en sen tripp ner till Aröd för att uppleva havet en vårkväll. Kastade macka, lyssnade på vågorna, pekade ut hus vi ville bo i och hur bra sommaren 2013 kommer att bli.
Just nu ser dagen ut såhär. Tillbaka i Kungälv och skolan igen, och jädrar vad mycket tillbaka i skolan jag var imorse!
Några minuter i 07 knackar det på dörren. Trodde jag drömde ett bra tag, men efter ett tag blir jag medvetande och hör hur knackningarna blir otåligare och någon som ropar ”Hallå?!”.
Ops.
Vinglar fram till garderoben och slänger på mig en nopprig pippimyströja för att inte blotta mig alltför mycket och låser upp dörren. Vaktmästaren i de rosa snickarbrallorna och en ung kille ska ta ett rumfuktmätareprov. Hopp… Nåja, jag kom ju upp i tid (lite för mycket i tid, jag ska ju vars uppe till sena natta idag!). Nu är de borta, klockan är 09 och dricker snabbkaffe. Nu kör vi igång med laga display-dagen.
Puss och kram, fred och kärlek!
Mvh Josefine