Häromdan gjorde jag en grej som man inte gör så ofta.
Jag hade precis kommit med Grön Express från Göteborg och hoppat av vid hållplatsen Fars Hatt i Kungälv. Klockan var snart 17:00, kvällssolen lyste och jag hade musik i hörlurarna.
Sakta men säkert började jag närma mig den fruktade ”Djävulsbacken”. Jo, den kallas så av både lärare och elever på skolan. Den är rent ut sagt för jä-v-li-g. Inte särskilt lång, men den lilla biten som är tar kål på en. Benen känns tunga som bly och jag som har både problem med andningen och dålig kondis är dödens trött när jag kommit halvvägs.
Nåja. Kanske överdrev jag en aning nu, men det gör man ju ibland i media. Har jag hört och läst.
Precis innan den där backen händer det som…aldrig händer.
Med mobilen i vänster hand, redo att byta låt på musikspelaren och min handväska i andra handen, så faller jag handlöst och bokstavligt talat pladask ner mot asfalten. Grus flyger och det blir ett litet rökmoln omkring mig.
Där ligger jag en stund, mitt på marken och rör mig inte. Förstår inte riktigt vad som hänt.
Ramlade jag precis?
Ja, och det svider som bara den både på knät och i handflatorna.
Det hela kändes så absurt att jag började flina lite.
När jag kollar bakåt ser jag någon ståltrådsliknande ring. Tydligen hade jag lyckats trassla mig in i den på något vänster. Fult.
Jag reser mig upp och borstar bort gruset från knäna. Nu ser jag att jag till och med skrapat upp och spräckt jeansen på vänstra knät. Ännu roligare. Jag menar…
sånt här gör man ju inte när man är snart 21 bast. Det kändes för en sekund som att jag var fyra år igen. Ville ropa på mamma.
”Mammaaa! Jag ramla mig! Kom och hjälp mig och borsta av gruset!”
Det är då man sms:ar samma kväll och berättar om den här barnsliga händelsen.
Så blir man glad igen och skrattar ännu mer åt händelsen.
Puss och kram, fred och kärlek!
Mvh Josefine