Våffeldagen. Det är ju Våffeldagen för sjutton. Herregud. Måste fira. Mycket, länge och stort.
*häller upp youghurt i en kaffekopp och toppar med russin*.
Så, färdigt.
Jag kommer ihåg vad jag gjorde för exakt ett år sedan. Vaknade för sent i Göteborg hemma hos en vän, så sent att frukosten uteblev och istället blev Korv Stroganoff-lunch. Det var ungefär lika varmt och vårigt som det var idag, denna 25 mars 2013. Himlen var blå och gräset torrt och beige. Nakna träd med bara några få vårknoppar här och var. Jag och min vän gick till en utsiktsplats högt uppe som jag nu inte kommer ihåg namnet på. En liten slottsliknande byggnad fanns där också. Mitt sällskap kallade det för Bögarnas Hus och pratade högt om det så att småflickorna bakom oss skulle höra och tro att han talade sanning. Vad de berättat vidare för sina vänner sedan om den där byggnaden skulle jag mer än gärna vilja veta…
”Vet ni? Den här byggnaden kallas för Bögarnas Hus!”
”Näääe?! Hur vet du deeet?!”
Våfflor åt vi också. Handlade allt på Hemköp i Vasastan. Vid matbordet senare samma eftermiddag blev jag hånade för att jag åt dem på fel sätt och inte skar ut ”våffelrutorna” sådär fint som små hjärtan. Jag smetade ut allt, sylten och grädden till en enda göra som man gör med pannkakor och drog sedan isär små bitar med mina bestick. Följde inga som helst mönster, lagar eller regler. Jag jobbar inte så. Såg ut som jag var fyra år igen. Humprf…
Den här våffeldagen åt jag inga våfflor. Jag satt på Espresso House på andra våningen i Nordstan. Kön var millång, men jag hade ingen brådska och gott om tid på mig innan mitt ärende jag hade i stan.
Jag köpte en tesort jag inte minns namnet på. Synd, för det var väldigt gott. Något av husets egna. Faen vilken ångest jag hade när jag stod där i kön och skulle välja sort. Jag har precis blivit en såndär te-människa nu och dricker det nästan oftare än kaffe. ”Te, 29:- – välj något av våra egna sorter från Sri Lanka, Robios, Svart eller Grönt…”. Bah. När det väl var min tur där framme i kassan märker jag att jag känner igen den där snubben bakom disken. Han känner mig också.
Eller, gör vi det? Känner vi varandra?
Vi har talats vid efter att han hade spelat med ett gäng polare till mig på Parken i vintras. Vi har flera gemensamma vänner och pratade den kvällen när vi hamnade vid samma bord. Inget djupt samtal och inte heller särskilt länge. Han var snäll. Mörkt vågigt hår och stora bruna ögon. Jag vet att jag påpekade hans mustasch den kvällen.
”Du har fin mustasch!” gapade jag till honom för att överrösta musiken.
”Vah?”
”DU HAR FIN MU…”
”VAD SÄGER DU?!”
”JAG SA ATT DU HAR FIN MUSTASCH!”
”…JAHAA! TACK SÅ MYCKET!”
Han vet inte vad jag heter, och…jag vet heller inte vad han heter. Känner man varandra då, eller inte?
Trots det så hälsade vi båda självsäkert och vant på varandra. Ni vet, nickar lite extra högt med hakan. Lite frän, sned mun också. Sen kom vi ju till den där biten då jag skulle bestämma mig för vad jag skulle ha.
- Tja tja! Te, tack. Det där från Sri Lanka…
Uppenbarligen var alla sorter från Sri Lanka. Såklart.
Jag fick en lista på alla sorter. Kände mig stressad över den långa kön bakom mig och valde den enda sorten som jag såg inte innehöll citron.
Sen kom vi tillbaka till det där ”vi känner varandra”-språket. Man ändrar rösten lite och liksom lägger betoningen på ett ord i början av meningen och säger sedan de sista orden väldigt snabbt .
”Viiiiiill du ha mjölk i teet?”
”Täääääänker du sitta här?”
”Viiiiiill du ha kvitto på det?”
Nog kanske man ska spara ett kvitto, kanske som ett minne över första köpet när man använde det där Mecenat-kortet. Minne från min tid som student.
Man får ju massa rabatt på olika ställen med det där kortet, som t ex Espresso House. Te för 29:-, nu jäklar skulle jag få fet rabatt tänkte jag. Men, man vet ju inte, kanske skulle det bara vara på tre spänn. Jag laddade med 25:- i näven och stoppade ner plånboken längst ned i väskan igen. ”Vore ju bah töntigt och priset skulle gå ner mindre än fyra spänn!” tänkte jag.
”Då blir det 26:-!” svarade killen i kassan jag kände men ändå inte kände.
Älskar studentrabatter.
Jag tog min temugg och letade efter någonstans att sitta på det överfulla caféet. Det är för mycket tevatten i pappersmuggen och jag spiller på mig själv. Bränner mig på fingrarna jag håller om muggen men försöker hålla god min och koncentrera mig på att istället hitta en plats. Känner mig som kronprinsessan Victoria som får hålla god min timme efter timme under ”vink vink”-sessioner från slottet och på fina middagar, så god att hon får kramp i käken i slutet av varje dag.
Jag sätter mig på en högre barliknande stol och tar fram min kalender. Skriver sånt som jag borde ta tag i och mål för mig själv den kommande veckan. Allt i från att städa mitt rum och tvätta till att fotografera tjugo människor på gatan och blogga. Vissa saker hittar jag på, sånt som egentligen inte är så viktigt men jag gillar att det står att jag har saker att göra. Som att tvätta – inte behöver jag skriva upp det som en viktig grej att komma ihåg, jag ser ju själv att min tvätthög växer som en finne på fredagsmorgonen och som blir mer öm ju närmare kvällen och den där efterlängtade utekvällen kommer. Typ.
Efter en stund tröttnat jag och tar istället fram anteckingsblocket jag fick av min syster i julklapp. Det där dyra som kostade närmare 170:-, men är så fruktansvärt vacker i något sorts indisktbohemgudaguldmönster. Påminner väldigt mycket om Alphonse Muchas konst.
Jag gillar att skriva dagbok. Gillar att skriva överhuvudtaget. Sen är det en annan femma hur bra det jag skriver är, men…jag är glad ändå.
Att sitta och skriva personliga anteckningar offentligt tycker jag är både jobbigt och kul. Man skriver ju mer på sitt egna, kanske ibland lite väl slarviga språk och faktiskt antecknar det som man har i huvudet just då. Det händer ju någonting omkring en hela tiden. Liv och rörelse Det gillar jag. Men, samtidigt känner jag att jag inte vill att alla ska se. Någon kanske går förbi och sneglar ned på vad man skrivit – det gillar jag inte. Därför skriver jag så slarvigt och krokigt som möjligt så att bara jag kan tyda det som står.
Så, jag sitter där och ser mig omkring. Letar efter inspiration, något som får mig att stanna med blicken och bli intresserad. Det jag fastnar för är bland annat killen två stolar ifrån mig, vars huvud är för litet för hans kroppsstorlek. Han har massor av shoppingpåsar i händerna, bland annat från Elgiganten. Som ett litet barn kan han knappt sätta sig ner ordentligt på sin plats innan han fipplar med innehållet i påsen. Ser ut som en iPad. Han sliter upp plasten kring förpackningen, kastar det åt sidan och låter det falla mot golvet. Försiktigt, med endast långfingret och pekfingret på varje hand lyfter han försiktigt upp locket till sin Apple-produkt och lägger det åt sidan. Betraktar innehållet. Det tindrar i hans ögon. Fan, det är här var ett stort moment för honom, och jag fick vara med om det. Fantastiskt. Skulle gett honom en kram. Omfamnat honom och sagt ”Grattis, det här var du värd!”.
Nu är klockan 20:17. Det är som sagt Våffeldagen. Jag har inte ätit några våfflor. Inte heller besökt Bögarnas hus eller bestigit ett högt berg med utsikt över Göteborg med en nära vän.
Men…nästan. Väldigt nästan.
Bögarnas hus i det här fallet var Nordiska Folkhögskolan, berget var Fontin som hade utsikt över hela Kungälv. Försökte muntra upp min bästa vän på internatet, vars humör inte var det bästa den här kvällen. Vi satt där på berget och kollade på halva solnedgången. Pratade om framtiden med jobb och studier, den där klassfesten på skolan i lördags som spårade ur på vissa plan och om man skulle överleva eller inte om man hoppade från Bohus Fästning.
Nu sitter vi i varsitt hus, sisådär femtio meter ifrån varandra. Måndagkväll. Sista veckan innan påsklovet börjar. Nu är klockan 20:17. Det är som sagt Våffeldagen och…
Steven Tyler fyller 65 år.
Det måste vi fira!
Hämtar mer youghurt.
