Det är inte längre två veckor, inte heller en vecka eller ens ett par dagar kvar
- det handlar om timmar nu. Ett par fjuttiga timmar som jag strax ska sova bort. Det kommer gå så fort.
Eller så är det just DET det inte kommer att göra.
Det är stor sannolikhet i att jag likt ett litet barn natten till julafton eller födelsedagen kommer att ligga vaken inatt och vrinda och vända på mig i sängen, få för mig att vara toanödig eller törstig i gryningen och då måste gå upp en helt orimlig tid som verkligen är helt absurd att gå upp vid.
Jag går upp för trappan till övervåningen och mot badrummet. Morsan kommer då att vakna hon också eftersom dörren till toaletten är alldeles intill hennes sovrum.
”Varför är du uppe nu?!” kommer hon att fråga nyvaket.
”Jag…måste ju gå på toa…” kommer jag att svara med osäkerhet i rösten, för jag är ju inte alls toanödig och jag vet att mamma också vet att jag inte är det.
”Mhm…” ska hon svara och vända på sig irriterat om i sängen medan jag går in på toan med huvudet sänkt för att sedan där inne kämpa med att få ut en liten kissedroppe bara för att, men allt som kommer är ett litet ljudmikroskopiskt ”plupp”.
Sedan ska jag dra på mig pyjamasbyxorna och ställa mig och spegla mig en stund. Väntar med att spola. Återigen, det ska ju verka som att jag faktiskt var kissenödig.
Jag har utslag på hakan och kinderna. Finnar eller plitor som aldrig vill ge med sig utan som bara byter plats med varandra. När den ena har försvunnit så dyker det upp någon en annanstans. Ser ständigt ut som jag har ovårdad hud eller fast i puberteten med dålig hy och allt vad det innebär (bra på så sätt att busschauförerna och tågvärdarna alltid tar mig som ”Ungdom” och inte ”Vuxen” när jag pendlar mellan Sollebrunn, Alingsås och Göteborg. Tjänar sisådär 20-30 spänn på det varje gång…). Sätter upp håret i en toffs.
Varför då?
Klockan är 04:40 och ingen kommer tänka att man passar bättre i uppsatt än utsläppt hår, men på något vis känns det ändå bättre med hästsvansen. Känns som det passar ansiktsformen bättre. Jag har komplex för mitt runda ansikte och barnsliga kinder. Jag känner att jag alltid har haft det komplexet och kommer nog dras med det ett bra tag till,
om jag inte bara bestämmer mig för att skita i det och istället bara va lite gó.
Ungefär i den sekunden kommer jag att komma på mig, hur töntig det egentligen är att haka upp sig på ett par kinder. Hur töntigt det är att tänka på dem när jag om bara några timmar kommer visa upp dem för sisådär 20-30 000 okända personer från hela Europa och inte faen kommer de att stanna upp och titta på mina kinder och låta de påverka hela deras dag där nere på det där gröna området i södraste Sverige. Det där gröna området där solen alltid lyser, där det alltid är varmt, där vallmon alltid är som finast och där inga kinder varken är för stora eller för små. De är alldeles perfekta.
Sedan ska jag le framför spegeln. Tönt-le överdrivet mycket. Ta ett sånt där farmor-grepp om ena kinden och dra lite extra i det bara för att det är roligt. För att kinderna är så mycket jag. Samtidigt som jag hatar när folk säger någonting om dem, något om mina ”runda gulliga kinder”, så känner jag att det är så jädrans mycket ”jag” och kommer alltid att vara så jädrans mycket ”jag”.
Spolar till slut på toa, tvättar händerna och går sedan ut ur badrummet. Går förbi mamma som ligger kvar i sängen fast med ryggen vänd mot mig. Trots det så tittar jag mot hennes håll och ler jag stort och brett. Hon ser mig inte såklart. Kanske har hon redan somnat om.
Jag går nedför trappan igen och vidare in i mitt rum. Lägger mig i sängen och stirrar upp i taket.
Om några timmar kommer det att vara ”okej” att gå upp på riktigt. Jag kommer ligga vaken tills dess, och när det väl är dags att gå upp kommer det tåras i ögonen för att jag är så trött, och då kommer jag få höra det på hela bilresa ned till Sölvesborg att jag borde ha sovit istället för att ha legat vaken.
”Jaa…jag vet…” kommer jag att svara samtidigt som mitt huvud åker upp och ned i passagerarsätet då jag gång på gång är på väg att somna.
Det är mycket möjligt att det går till just exakt sådär om några timmar när Dagen med stort D är kommen. Dagen jag tar min gigantiska avlånga resväska jag packat i över en vecka nu och varit så jädrans väderoptimistiskt att jag packat ned sju par färgglada shorts i regnbågens alla färger och åker ned till Sölvesborg och Sweden Rock Festival.
Mina kinder följer med dem också. Vi ska stå där i fotodiket och även om jag är en av de där pressfotograferna som vanligtvis jobbar med det stela pokerfacet så kommer jag med all säkerhet att le sådär överdrivet klämmekäckt mot både Alice Cooper och Billy Idol
- för att det är så jädrans fantastiskt och fint att jag får vara där och göra det jag verkligen älskar.
Nu är klockan snart 23:00 och jag ska försöka sova på riktigt.
Imorgon åker vi.
Med mig, förutom kamera, kinder och för många shorts
ska jag ta med mig den finaste komplimangen jag någonsin fått:
”Du är som Håkan Hellström på en nyponrosbädd.
Du är inte sådär jättebra på någon speciell grej, förutom att vara just precis som DU verkligen är!”
Puss och kram, fred och kärlek!
Med vänlig hälsning Josefine.