Jag tänkte berätta lite om min helg…
Det var nästan exakt ett år sedan jag besökte andra sidan av Göteborg för att dricka öl och dansa till Alice Coopers ”And I go OM PÄ PÄ, OM PÄ PÄ – YEAH!” (som förmodligen, troligtvis, antaligen är världens bästa låt!).
Men så, i lördags hände det äntligen igen och jag kände direkt när jag hade äntrat lokalen och fått min stämpel på vänsterhanden att;
”Faen vad jag har saknat dig, Truckstop Alaska!”.
Torsdagen – idag har jag bott i Surte och gjort fotojobb. Fruktansvärt roligt sådant, men det kan jag berätta mer om en annan gång.
Hade egentligen tänkt bara stanna en natt i stan för att sedan åka hem till byn igen, men det blev visst några fler nätter. Väskan var inte riktigt packad för det och det skönaste och finaste jag kunde välja att ha på mig för helgens spektakel var en grå collegetröja i storlek XL från Ica Maxi. En såndär tröja man köper som en ”bra att ha när man målar huset (som man gör varje vecka…) eller ute å gå”-tröja. Typ.
Men det är ju det som är lite av charmen med just Truckstop Alaska. Nog för att det är helg, lördagkväll och allt – så känner man sig ändå inte fel om man kommer i mjukiströjan och jeans.
Eller, heh, i alla fall inte jag. Men jag hade förmodligen gjort det ganska så rejält om jag hade valt att gå till något annat hippt ställe.
Den här lördagen var det Truckstopdagen och tre band spelade på scenen,
då bland annat Spiders. Tjoflöjt!
Det var riktigt kul att få se dem live igen. Även där nästan exakt ett år sedan jag såg dem senast, då på förra årets Sweden Rock Festival när jag fick äran att följa med dem under deras gig på Rockklassiker-scenen. Fantastiskt rolig och fin dag!
Ni ska se alla bilder från det giget här!
Tack ska ni ha,
det gjorde ni GÖÖRBRA!
En liten intim röka/andas/svalka/äta/dricka mer öl-paus ute på gården.
Ytterligare två band spelade på Trucken denna afton; Comus och Blood Cermony.
Måste lite pinigt säga att jag inte tog några bilder på Comus, som är ett gammalt kultband inom 60- och 70tals psychproggrocken. Lät som en blandning av Jethro Tull, Velvet Underground och H P Lovecraft, fast med mer folk/country-vibbar och…heh, som jag sa till en kompis; ”en tecknad Sagan om ringen”.
Äh, det där med att recensera och beskriva musik kanske inte är min starkaste sida, eller så är det just DET det är bara för att jag använder Sagan om ringen-referenser. Vad vet jag…
”Du måste se Blood Ceremony! De är bra!” skrev syrran till mig i ett sms när jag var som tröttast och nära på att däcka i en soffa i lokalen. Jag är bedrövlig på att vara vaken längre än till typ…klockan 22:30. Vid den tiden är jag en levande död. Vänner som man inte sett på väldigt länge kom fram:
”Heeej Josefine!”
”He…hehe…eey…”
och sedan var jag väl inte så jädrans rock’n roll-skoj att prata med mer kan jag tänka mig.
Men jag såg Blood Ceremony, som faktiskt var ganska bra. Påminde väldigt mycket om Black Sabbath. Tungt!
”HERREJÄVLAR VAD BRA DET HÄR ÄR!” sa ett gäng grabbar bakom mig under spelningen.
”OCH DEN HÄR LÅTEN! FAN ASSÅ!”
”FAN VAD BRA DET ÄÄÄÄR!”
Började skratta flera gånger bara för att de var så jädrans sköna.
Tack Truckstop!
Nästa gång ska jag inte vara så jädrans trött bah.
Då ska vi hänga hela natta. Lovar.
Puss och kram, fred och kärlek!
Med vänlig hälsning Josefine.