Jojomen, det är inte mer än rimligt att jag, som fått lite utav uppdraget att vara Göteborg Nonstops fotograf, rapporterar sist utav alla reportrar som var där från vårat gäng. Ehe…
men, det kan bli så. När man inte är från stan. När man bor cirkus två timmar från Göteborg och lånar en röd soffa (som dessutom fått det ökända namnet ”Porrsoffan”) någonstans i Partille.
Men, mina vänner, spelar roll om jag hade sovit på en blå soffa, delat säng med någon, åkt hem eller försvunnit spårlöst
- ni får ännu en analys kring P3 Guld Galan 2014.
Det började med förfest klockan 17:30 på Konsthallen längst upp på avenyn. Till skillnad från förra årets förfest på Pustervik var det här en mycket stor och ljus lokal. Smaken är som baken (stor och delad), men jag saknar faktiskt den där mörka miljön borta vid järntorget. Det här kändes för kalt, sterilt och en aning stelt.
Men bubblet var det inge’ fel på.
Och så fick man ju godis! Och vatten!
(observera: som jag sa tidigare att jag är Göteborg Nonstops fotograf, och kan inte ens fokusera och ställa in skärpan rätt på de små kolorna. Bedrövligt…).
Jag tog två kolor, varav en stoppade jag i fickan. Det skulle jag inte gjort…
men den storyn tar vi lite senare.
Här höll vi till! Som ni ser, det ser mörkt ut. Klädmässigt alltså.
Hur gick det med min outfit då?
Ja, jag ska vara ärlig. Jag började med en svart dräkt, men kände att ”Vafan, alla kommer att ha svart. Alla.”
- så jag körde blåa jeans (fick ligga lite på golvet för att få på mig dem. Jag köpte dem nog för tre år sedan…) och gul skjorta, för mycket hårspray i ett överstylat hår och panda-maken.
Inte snyggast på hela förfesten kanske, men jag var glad ändå.
Så gjorde man som folk gör. Försöker mingla vant med glaset i ena handen (och fingret ut) samt två kameror runt halsen. Kalle Wannerskog och Johan Jivin från Movits! visste inte heller hur de skulle göra när jag kom fram och frågade efter en bild. De var mitt uppe i någon iPhone-diskussion och höll fram sina mobiler.
”Javisst!” sa Kalle. Efter en stunds tystnad:
”Ehe…eller…hur ska vi göra? Ska vi stå såhär?”
”Va lite góa!” sa jag bah.
Titta vad góa de blev. Fantastiskt.
Nicole Sabouné med góaste fodrade jackan kom med ett par vänner.
Dessa två viktiga herrar var här också.
Älskar tröjan på mannen till höger. Olle Ljungströms design
”Fan vad skönt psycho jag är!”
Stilpoäng för det och håret.
Efter ett tags minglande och vimmlande var det dags för en kort promenad ned till Scandinavium. Dags att inta sina positioner!
Av någon anledning hamnade jag här nere, på plattformen. En säkerhetsvakt kom fram och sa ”Varsågoda – ni ska gå här!”
”Oj det va väldans…” sa jag och gick ned.
Sedan visade det sig att jag inte alls skulle vara där.
”DU får INTE vara HÄR!”
”Nähä…näej men…nä nä…”
Så, här är en förklarande bild vart man inte fick vara om man var från pressen.
Jag fick istället inta min ”riktiga plats” på läktaren och förlita mig på min telezoom. Precis som Andra Sidan påpekade i sin P3 Guld-rapport så ser man inte så jädrans mycket där ifrån. Min radiokollega från Radio 88, Annika, försökte ta bilder på sin iPhone.
Hon tog en bild. Väntade. Tittade på resultatet.
Satt tyst. Sedan tittade hon på mig.
”Där. De där vita pricken där. Det är Laleh. Eller?”
Ja, mycket riktigt. Laleh, som inledde galan väldigt pampigt med låten Stars Align från sitt senaste album Colors, var inte mycket mer än till en liten vit prick i början av galan.
Men när låten kom igång så blev det jädrar i mig drag. Laleh var fortfarande en vit, men inte en liten osynlig prick. Snygg ljusshow och mäktigt trumkomp som inledde årets P3 Guld-gala på bästa tänkbara sätt. Mäktigt!
Ingen snack om att ljusshowen var fantastiskt mäktig. Att se det hela på tv är ju en sak, men att vara där är, inte helt oväntat, liiite bättre, liiite roligare, liiite fränare.
Mina förväntnignar på Mando Diao’s framträdande var höga. Om det var bra? Ohja, men jag undrar över och förstår inte vad de vita rymddräkterna kommer ifrån och varför Gustaf Norén färgat håret kycklinggult.
Tokigt. Hoppas inte de faller mer i synth:eriet.
Linda Pira. Jag vill börja med hip hop för att kunna använda myzdräkt på galor.
Jag menar, så ofta som jag går på gala. Hello…
Förra årets stora vinnare, Linnea Henriksson, klev in på scenen med sin egendesignade (och andra musikhjälpare från i vintras) fågelklänning för att dela ut pris till Årets artist.
…som inte helt oväntat tilldelades Veronica Maggio för sitt album Handen i fickan fast jag bryr mig. Hon har varit nominerad i P3 Guld nio gånger – och tionde gången gillt kammade hon hem priset. Hurra hurra!
Och publiken ställde sig upp och dansade fuldans mitt i sändning. Förvisso varade det hela i 20 sekunder. Men det var välbehövligt att få sträcka på sig (speciellt i mina jeans. Tänker inte ha jeans som man tvingas ligga ned för att komma i nästa gång…).
Uppträdande band artister under galan var Laleh (bra start!), Mando Diao (disco-sväng!), Elliphant (oooh!), Style of Eye (…intressant), Daniel Adams Ray (jag satt mest och funderade över hans röda rymdkrigardräkt och den vita armén)…
Nonono (årets mest spelade låt på P3!), Linda Pira (hip to the hop!), Seinabo Sey (fantastiskt vackert!!!), Panda da Panda (vafaen var det för nåt?).
Bland prisutdelarna hittade bland annat vi Kodjo Akolor (programledare för galan också, naturligtvis), Sarah Dawn Finer och Emma Knyckare (som här fått syn på mig och min kamera…kanske?).
De delade ut pris till Håkan Hellström. Håkan, som inte helt oväntat kammade hem pris för både årets låt samt Guldmicken. Inget snack om saken, kan var värd det till 110%.
Annars då? Vann verkligen rätt artist, band och låt?
Om man utgår från min ”önskelista” och aningar så gissade och önskade jag jäkligt bra om jag får säga det själv.
Jag tycker absolut att det var rätt artister som tog emot priserna.
Rätt som det var så presenterade sista akten; Elliphant avslutade storslaget.
Snyggaste: Kodjo Akolor i slimmad svart balettdräkt. För ett slag blev jag kär på nytt. Fantastiskt.
Kvällens ”…jag fattar inte?”: Lilla Namos tacktal. Tuff tjej, men hennes tacktal för priset som Årets Nykomling gjorde både mig, och många kring mig konfunderade. Hon tar fram ett litet papper som hon berättar är hennes tacktal, skrivet i taxin påväg hit. Hon börjar läsa: ”Jag har inte hunnit måla naglarna, men det gör inget…”. Grejen är att hon står och håller upp det här pappret och blottar sina blodröda, långa lösnaglar. En kille i publiken ropar det jag själv skulle vilja fråga henne: ”Men du har ju målade röda naglar!”.
Bästa uppträdande: Mando Diao levererade, men förlorade lite poäng på rymddräkterna. Positiv överraskning var när Seinabo Sey glittrade mest utav alla på scenen. Fantastisk röst och pampigt uppträdande. Wow!
En som borde fått specialpris: Björn Olsson. Fantastisk låtskrivare. Jag önskar att mitt liv var som en Björn Olsson-låt (var tvungen att haffa honom på efterfesten sedan. ”Duh!”, varpå han tittade förvånat på mig ”Förlåt, men jag måste bara säga…du är skitbra!”, ”Jaha…oj. Ja, tack.”, ”Alltså…ja, du är skitbra. Jag ville bara säga det!”, sedan skiljdes vi åt. Men nu har jag sagt det, det kändes bra.
And naow då? täntke vi. NOT.
Nu var det ju dags för efterfest på Elite Park!
Så likt pilgrimsfärden vandrade vi uppför gatan och tillbaka mot avenyn. Inne på Park snurrade den gigantiska discokulan kring Göteborgs motsvarighet på Stockholms bögring på t-terminalen.
Jason Timbuktu med vän. Jag har nog aldrig i hela mitt liv skådat ett sådant snett leende som Jasons.
Imponerande, Jason. Imponerande.
Sen är han ganska kort. Fast söt-kort. På ett fint sätt.
Det är fint.
Och så fick han mig att känna mig lite lång också
En annan grymt snygg duo: Ms. Henrik och H. M Hammarin.
Hammarin agerade gästredaktör på Göteborg Nonstop under P3 Guld Galan. Under veckan publicerar vi hans summering av galan. Tills dess, kolla in hans vansinne-videoblogg. På egen risk alltså.
På övervåningen bjöds det på buffé: lax, pulled pork, rostade grönsaker, bröd…
Nom nom!
Efterfesten pågick till ”sent”, som det stod på schemat. Själv blev jag inte särskilt långvarig på festen. Kramar, pussar, mat, toabesök, framtidsplaneringsnack…
sedan däckade jag i en soffa i Partille.
Och just det,
kommer ni ihåg den där dumle-kolan jag skrev om tidigare i det här inlägget?
Jo, såhär var det…
Jag fick ju två dumlekolor på gårdagens förfest till P3 Guld; en åt jag, den andra stoppade jag i bakfickan.
Jag glömde helt och hållet av den där dumlekolan. När förfesten var över och vi gick vidare till Scandinavium låg den tryggt mot stjärten. Sen blev den mosad mot min plats på läktaren. Först efter galan, efter ca 2 timmars sittande kände jag den där bak. Ljummen och kladdig.
Vågade inte titta på min byxrumpa ifall jag hade en brun fläck där bak (som skulle kunna förväxlas med både det ena och det andra…), för om det skulle vara så så hade jag ändå inge annat byxalternativ med mig.
Kanske bidrog jag till någon snackis under efterfesten. Sollebrunnaren med bruna fläcken.
En feskekörka-wannabe men ingen är perfekt…
Tack P3 Guld för iår! Hoppas att vi ses nästa år igen!
Puss och kram, fred och kärlek!
Med vänlig hälsning Josefine