Anteckningar från ett RFT-dokument, 16 september 2013.
Nu.
Nu känner jag att jag börjar vakna. Det känns konstigt när man väl börjar tänka på det, hur det faktiskt känns när man sakta men säkert får tillbaka medvetandet. Man tänker och känner att huvudet få konturer och form där det ligger på kudden (eller på nattduksbordet eller på golvet, medan kroppen ligger kvar i sängen. Jodå, det har hänt många gånger…) och hur kroppens former ser ut i profil där man ligger nedsjunken i madrassen på sidan.
Känns obehagligt att se sig själv från någon annans ögon just i denna stund. Nog för att det är oerhört bekvämt i denna stund, men det är för min egen del. Ser inte alls som de gör på film i en avslappnad ”nästan suga på tumme”-pose med händerna ihopknäppta liggandes på sidan och perfekta höftkonturer i motljus. Näej, så ligger inte jag. Jag ligger på mage med ena benet utanför sängen och med täcket på bredden. Jag känner att munnen är öppen och kudden lite fuktig utav nattdreggel.
När jag öppnar ögonen ser jag gardinen lyfta från golvet. Det är vinden som gör det. Fönstret har visst stått uppe i natt utan att jag har märkt det. Det är först nu, när jag ser att det står öppet utan någon spärr och känner hur kroppen sakta men säkert börjar vakna till liv på riktigt som jag känner att rummet är iskallt. Jag önskar att jag kunde blunda och komma tillbaka till det där sovande stadiet igen, då när jag lämnade min köttkostym kvar i sängen och jag själv var någon annanstans. Det där stadiet då det inte fanns någon kyla eller medvetande (allra helst skulle jag ha legat i den där ”nästan suga på tumme”-posen med händerna ihop liggandes på sidan och perfekta höftkonturer i motljus också. Inte med halvöppen mun och nerdregglad kudde).
Även om jag vet att jag är själv på rummet så tittar jag ändå mot den ena sidan av sängen för att se om det är någon som vaknar upp tillsammans med mig idag. Men det är det inte. Det är jag. Bara jag. Och vinden i gardinen. Hela stunden är som en Björn Olsson-låt och jag skulle vilja spara den för alltid (det kanske är därför jag väljer att skriva ned allt det här senare). Speciellt från den där plattan när en kille, kanske Björn själv, ligger utslagen på en obäddad säng med en bebis sovandes på honom. Den är fin. Finast. Både omslaget och innehållet. Jag skulle vilja att hela mitt liv var som en Björn Olsson-skiva.
Jag känner fortfarande att det är kallt, men jag ligger ändå kvar i sängen. Jag vrider det tjocka duntäcket tätare om mig och kryper ihop i fosterställning med blicken mot gardinen. Jag drunknar nästan i det där täcket. Det måste vara en fin död, tänker jag. Drunka i något så mjukt och ljust.
Men jag vill inte dö. Inte nu.
Dum tanke kanske, varför tänker jag på det nu?
Men, det är ändå intressant. Döden, vad är det? Ingen vet och så få vågar prata om den. Det blir alltid sådär avsnoppat om det kommer på tal. ”Sånt ska man inte prata om”. Ibland blir man skrattad åt om man skulle ta upp det. ”Hah, varför tänker du på döden?”. Jobbigast är när det blir tyst.
”Mmm…” och sedan ingenting mer med det. Man känner sig nästan lite dum och vill ursäkta sig.
Därför kan jag inte låta bli att tänka på det nu där jag ligger och om jag skulle ligga här på rummet och helt plötsligt bara somna in. Blir det svart? Spelas hela det gångna livet upp för en i en ultrasnabb flashback-film framför ens ögon eller är det bara tack och hej? Går man mot ljuset? Det har jag hört många gånger att man gör. Sugs upp liksom. Jätteljust. Starkt som faen. Moving up to higher ground.
Man kan se sig själv därifrån också. Titta ned på sig själv liksom. Först tänker jag att det vore läskigt, men vid närmare eftertanke så tror jag inte det. Jag tror att när man väl är ”där” så är ingenting längre märkvärdigt.
Jag är inte på något som helst vis sjuk eller så. Jag kan både gå och stå normalt, äta och dricka, springa och hoppa. Nog för att jag är lite oelastisk och inte kapabel ännu att sitta i den perfekta skräddarställningen någon längre stund som jag skulle vilja, och har problem med min andning på grund av något medfött fel som läkare inte kunnat konstatera vad det är… men annars är det bra!
Döden skrämmer mig inte, men jag är heller inte så fixerad av den. Den finns där, det vet vi alla. Men mycket mer än så vet vi inte, därför är det intressant att tänka kring den. Inget konstigt.
Sådär kan jag ligga i länge och tänka. Jag kommer kanske inte fram till något, men jag ”öppnar dörrar i mina tankar” som jag inte rört handtaget på tidigare. Många gånger går man igenom samma tankar, samma dörrar – ibland tänker jag något jag inte tänkt på tidigare för att bara ”prova på” hur det känns i huvudet. Känns det inte rätt, att jag t ex skulle återfödas omedelbums till…tja, vad vet jag – någon utav mina kompisars barn, så tänker jag inte vidare på det spåret. Lite som om jag öppnar en ny dörr, ”okej, det där funkade inte i mina tankebanor!”, stänger den och går vidare.
Tillbaka till verkligheten.
Jag är inte död nu. Jag ligger ju här i sängen som ett litet foster och stirrar tomt framför mig.
Lägger märke till ljuset.
Det är det där ute också. Utanför fönstret. Ett sådant starkt ljus att jag har svårt att identifiera vad det egentligen är där ute.
Jag hör mycket. Allt på samma gång. Det är centrumhets. Klackar mot asfalt och inbromsningar för rödljus. Någon kanske fastnar med klacken i kullerstenen och ramlar. Aj. Gör ont. Bussar som kör iväg och människor som rusar till jobbet. Alltid rusar, hur god i tid de än är så är det alltid det där springande över asfalten och övergångsstället.
Och vad gör jag då?
Jag ligger i fosterställning med världens tjockaste duntäcke omkring mig och tänker på döden och ljus, ja.
Plötsligt börjar mobilen vibrera. Den ligger på heltäckningsmattan nedanför sängen och jag tar det som en pik att jag ska ”vakna upp från de döda”. Och att jag måste stänga fönstret.
Det är alarmet. Klockan är 06:30 och jag fick för mig att jag skulle vara bland de första att käka frukost nere i matsalen. Jag sover på ett hotell som egentligen kostar för mycket, men som jag ändå bestämt mig för att jag kan unna mig själv när jag är i Stockholm för allra första gången på egen hand.
Sträcker mig ned mot golvet där mobilen ligger och stänger av den. Ligger med halva kroppen utanför sängen nu och likt en mask drar jag mig neråt mot heltäckningsmattan tills hela jag till slut ligger på golvet.
Skrattar till.
”Hah, här ligger jag, ja!” och tänker att det vore roligt att återigen se mig själv uppifrån nu.
Sedan reser jag mig upp från golvet och går mot ljuset. Rättar till mina trosor och pyjamasshorts som åkt på sniskan. Ställer mig framför fönstret och för gardinen åt sidan och tittar ner. Centrumhetsen jag hade föreställt mig tidigare är mycket riktigt där. Jag bor ganska högt upp. Vilken våning vet jag inte, men jag ser ut över Centralstationen och andra skyskrapor till hotell och kontor. Allt är så stort. Men jag känner mig inte liten i allt det här. Tvärtom. Jag mår bra. Köttkostymen har fyllts på med ny energi efter att ha fått sova i en konstig ställning och halvöppen mun, istället för den där ”nästan suga på tumme”-posen med händerna ihop liggandes på sidan och perfekta höftkonturer i motljus.
Att vakna upp själv i en stad jag precis bekantat mig med. Jag ser allt med mina egna ögon och tar in allt på mitt eget vis. Det är fint.
Det bästa är att det här är bara början…
…men det konstigaste är att det första jag gör när jag kommit hit är att tänka på döden?
Eller, döden är ju ingen konstig grej sa jag ju.
Det är ju en del av livet som vi alla ska gå igenom. Någon gång.
Varför är det då så känsligt att prata om det?
Puss och kram, fred och kärlek!
Med vänlig hälsning Josefine.