I skrivande stund sitter jag halvt i skräddarställning i soffan och äter frukost. Nyhetsmorgon på TV:n (”Madonna har suttit och messat inne på en biograf. INTE okej!”), en precis påbörjad sms-konversation på mobilen (att den lever är ett under. Inte konversatoinen alltså, utan mobilen. Det med tanke på att den åkt ner i stengolvet på Nordiska Folhögskolan två gånger och i toaletten på samma plats (parantes nummer två: tänk er en toalett på ett internat… det säger sig ganska själv hur mysigt det var att få upp den därifrån igen. Jag har nog aldrig i mitt liv sagt så många svordomar på så kort tid när fiskade upp den.))
Igår vaknade jag upp tidigt i Stockholm. Det var min femte tur till huvudstaden och kursen Att arbeta som fotograf den här hösten. Allting har gått väldigt oväntat bra de där måndagarna jag åkt in och Stockholm är inte längre en komplicerad, farlig och gigantisk (okej, JO – det ÄR den) som jag en gång befarade.
Jag får låna sovplats hos vänner och bekanta. Några utav dem har jag aldrig träffat tidigare utan bara konverserat på nätet med, andra är vänner från långt tid tillbaka men som man inte träffat på år och dagar. Det är kul. Till och med kurskamrater erbjuder plats (”Det är BARA att säga till så fixar vi det!”). Fantastiskt fint. Då blir man glad i magen.
En gång har jag tagit in på hotell. Min första tripp själv till stan, och det var nog det bästa jag kunde göra då, faktiskt. Det var ju så mycket nytt och jag behövde bara vara för mig själv och ta in allt. Låter klyshigt, men det var så. Det behövdes.
Känns märkligt att vakna upp och höra bussar, tunnelbanan (förvisso, den är underjordisk. Vi säger centrumhetsen dåh…) och spårvagnarna (de är mycket större i Stockholm jämfört med i Göteborg. Ser ut som världens sci-fi-vagnar i denna stad. Läskigt.) precis utanför fönstret. Även om jag vet att majoriteten utav er som kanske läser det här inlägget är från Göteborg, för er är ju inte spårvagnar en big grej – men för mig som bor kvar i byn och har två-tre kilometer ner till byns busstationen så är det inte lika vanligt.
Men, samtidigt så känns det så självklart och fantastiskt fint att ha både de där delarna. Att få vakna upp i storstan, strosa på kullersten och fotografera mäktiga kyrkor och innegårdar,
för att sedan komma tillbaka till byn och låter höstlöven agera röda mattan när man är ute och går ut i skogen och hittar gårdar och torp från 1800-talet.
Samtidigt,
ju fler vändor jag gör fram och tillbaka till och från Stockholm och träffar alla de här människorna som jag får låna husrum hos så blir jag både mer självsäker OCH osäker på framtiden. Oj så motsägelsefullt det låter, men vad jag menar är att jag inspireras så oerhört utav kursens lärare Emma Svenssons och alla föreläsare, bland andra fotografen Anna Clarén och Art Directorn Sofia Rastbäck från Elle. Jag inspireras också utav mina tillfälliga ”husvärdar” som pluggar litteratur, är studievägledare, författare, promotion manager på EMI, radiopratare och mycket mer. Jag blir så taggad och sporrad att fortsätta med allt det där som man själv gjort länge i mindre skalor,
men…vad exakt är det jag vill göra? Och vart vill jag bo?
Det är svårt. Jag vill ju så mycket. Allt på samma gång. Jag vill vara ”flugan på väggen”, betraktaren och skaparen till de tysta fotografierna, men jag vill också vara den utåtriktade journalisten både framför och bakom kameran och mikrofonen.
Det är inte bara kursen som jag lär mig saker ifrån, utan det är även om mig själv. Som det så fint heter; den inre resan. Den inre resan som just nu befinner sig i en loop. Det är upp och ned, men det rör sig ändå. Det går framåt, även om det är jävligt läskigt ibland och jag vill bryta ihop. Ibland så fastnar man där, i den där oron och vill knäppa upp bältet som hoppa av. Det är Då det är skönt att ha sådana som ibland känner en själv mer än vad man själv gör.
Men jag tror att det är bra, det där läskiga. Jag tror att det ska vara läskigt, that’s the point. Och att allting kommer när det ska, och försvinner när det är mening att det inte längre ska vara med. Och hur jag än gör så tror jag inte på misslyckande. Varje ”misslyckande” har något skitbra i sig. Ibland så är det lite svårt bara att tro på det själv,
men det går. Om man vill.
Nu är frukosten uppäten. Madonna på TV:n har bytts ut till Jan Guillou som pratar Andra världskriget och böcker. Mina ben börjar göra ont efter att ha suttit i den jobbiga skräddarställningen lite för länge. Det är dags att röra på sig och förbereda inför kvällens radiosändning och morgondagens lektion med mina fotoelever på en högstadieskola i Göteborg.
Det händer saker.
Hey och ho, let’s go!
Puss och kram, fred och kärlek!
Med vänlig hälsning Josefine.