Vi är fortfarande bara inne på dag 1 i mitt bloggande och tillbakablick över Way Out West i Slottskogen förra veckan.
I förra inlägget tittade vi på band som Junip och Crystal Fighters. Den här gången är det Daniel Adams Ray, Alabama Shakes och Johnossi bland annat.
Och massa publik förstås.
Junip spelade på Linné Stage och det uppriggade cirkustältet var smockat med folk. Nog hade Junip dragit folk oavsett väder, men att spela inne i ett tält under dessa dagar var ingen dålig grej. Folk kom gärna in, oavsett vilket band som spelades, för att skydda sig från regnet och värma sig lite i trånga folkmassor.
Fast…under Daniel Adams Ray spelning så kvittade det vilket väder det var. Publiken hakade på under både Snook-hitsen och Daniels egna sologrejer. Petter klev in som the special guest med världens fetaste guldkedja runt halsen och ett slimmat vitt linne som visade varje muskelmassa på hans kropp. Daniel såg ut som en liten Emil i Lönneberga-pojk brevid honom. Vad Daniel hade på sig vet jag inte riktigt. En heltvit rymddräkt med strumplångkalsongbyxor under vita shorts och en lite för hård matchande skjorta.
Men det är la skit samma vad människan har på sig. Nog var det mycket roligare med den vita rymddressen än ”The Cool High School since 1982″-tröjan och färdigsletna jeans från JC.
När Daniel river första orden i Gubben I Lådan tycks jublet aldrig vilja sluta. Och alla kunde verkligen texten.
Dans, dans, sång, sång. Knappt att Daniel själv behövde sjunga, publiken gjorde det ju så bra själva.
”And naow då?!”
Inte alltid så jädrans lätt att hitta sina vänner efter en sån spelning där alla dansa, flyger och far lite varstans.
Fast alla visste ju ändå vart man skulle ta vägen: Alabama Shakes på Azalea Stage.
Fantastisk sångerska. Gåshud. Oj oj.
Men, jag ska vara ärlig och hade faktiskt ingen som helst aning om hur det här bandet såg ut eller var live. Jag hade bara lyssnat väldigt intensvit på dem. Älskar den där typen av soul- och bluesinspirerade rocken de kör. Oerhört skön musik.
Jag var bergsäker på att det var en kille som sjöng. Trodde att det var en såndär Supertramp-grej liksom; vem trodde allra första gången man hörde Logical Song att det var en kille som sjöng?
Men så kom hon, Brittany Howard in på scenen i sin mönstrade klänning och sopade banan. Jäklar, återigen. Fantastiskt. Jag kunde inte sluta le där jag stod i fotodiket och sjöng halvt med i hits som Hold On och Hang Loose.
Superbra. Tack!
Senare blev det tillbaka till Flamingo Stage för att titta på par som myste…
…och bästa bompisarna John och Ossi i ett utav Sveriges bästa band, Johnossi. Jag hade höga förväntningar på gruppen. Senaste albumet imponerade verkligen och Gone Forever må vara en aning uttjatad nu – men faen vad bra den är.
Den här gången blev jag dock lite besviken. Det kändes inte som det kom igång någon gång, eller så var det publiken som var lite seg och inte släppte loss som Johnossis musik faktiskt är till för att göra.
Men, jag har sagt det förr, det är fantastiskt att ett band på två pers kan låta så mycket. Nu hade de med sig en organist – but still. Det är så mycket som händer på en och samma gång och Johnossi förtjänar all uppmärksamhet. Även om jag den här gången blev…lite…besviken.
Men, det var inte bara jag som var besviken den här kvällen. Ungefär kring den här tiden fick samtliga det olyckliga beskedet att en utav festivalens allra största artister skulle ställa in. Neil Young and The Crazy Horses. Jag satt i pressrummet när beskedet kom. En funktionär gick runt i lokalen och satte upp lappar om det hela. Inte om vad som orsakade den inställda spelningen, men att den inte skulle bli av och att det skulle komma till att påverka hela deras turné i sommar. Det blev, inte helt oväntat, en oerhört spänd och konstig ställning i hela pressrummet.
”Vafan gör vi nu då?” satt Anders Nunstedt och en kollega på Expressen och diskuterade. De var inte de enda som såg frågande ut.
Ja, vafan skulle de skriva om nu? Det här skulle ju vara festivalens höjdpunkt. Eller?
Många ute på festivalområdet grät. Men mest lät det som Johan Falk-epidemin hade spridit sig:
”Amhäh vafan…”
Men, alla var sin ledsna. På kvällen, när solen hade gått ned och mörkret lagt sig som en filt över hela festivalområdet sökte de allra flesta sig till Linné Stage igen för att höra på ett utav kvällens allra sista akter, nämligen Beach House.
Bandet bjöd på en fantastiskt fin ljusshow.
Och publiken njöt. Den här glada tjejen i glasögon var söt. En aning hysterisk men ändå väldigt fin på något vis ändå.
Beach House gör ju väldigt mjuk och lugn musik, men hon var helt lyrisk över framträdandet.
Hon greppade tag i mig när jag var påväg ut från fotodiket.
”Duh! Jag känner hon där framme. Kan du säga till henne att komma hit? Alltså hon med den långa kameran…!” sa hon och pekade längre bort i diket.
Hon…med…den långa…kameran.
Det var några honor där, och ännu fler kameror.
Jag gjorde henne nog en aning besviken när jag sa att jag var tvungen att gå.
Jag lämnade henne åt Beach House igen.
Folk började lämna festivalområdet framåt småtimmarna.
Innan jag lämnade området gick jag in på öl-området för att träffa lite vänner. Jag snubblade in i den här killen och reagerade direkt på hans t-shirt. Ms. Henrik, förstås.
”Åh! Döh! Kan inte jag få ta en bild på…din fina tröja?”
”Haha, jo det kan du få. Men du, jag känner igen dig!” sa han, varpå jag såg väldigt frågande ut.
Det visade sig att jag hade fotograferat hans band, The Tranq i Music A Matic-studion förra sommaren då de höll på att spela in sitt kommande album. Lustigt att stöta på varandra här. Ms. Henrik förenade oss.
Så, kom ihåg det - The Tranq.
Och det där, mina vänner
var min första dag på Way Out West.
Men ni vet att det definitivt inte var min sista. Nästa inlägg kollar vi in bland andra Rodriguez och Håkan Hellström. Vi dansar i solen, svettas ihjäl i gummistövlar och dricker för mycket fanta.
Myz.
Puss och kram, fred och kärlek!
Med vänlig hälsning Josefine