Till att börja med vill jag be om ursäkt om mina tidigare uppladdade bilder från Way Out West har sett lite…konstiga ut. Alltså små punkter eller prickar i bilden. Vet inte varför det har blivit så. Måste ha tryckt i någon konstig inställning på datorn vi använde oss utav i presshuset på Villa Belparc förra veckan.
Nåja. Så kan det gå.
I skrivande stund befinner jag mig hemma i Sollebrunn igen. Nu har det ju gått ett par dagar, men ändå – efter tre intensiva festivaldagar är det, som alltid, blandade känslor att komma hem igen. Känner mig både trött och rastlös, men också väldigt nöjd och glad med dagarna som varit.
Man ska ju inte vara en vecka efter alla men… i Göteborg går det ju mer ut på att vara originell än hipp, som Ebbot sa.
Så istället för att rapportera live and alive direkt på plats så gör jag såhär: nu är det min tur att berätta om min festivalupplevelse på Way Out West 2013.
Jag anlände till Göteborg torsdag morgon med mammas för stora och för tunga regnjacka och ett par gröna gummistövlar från ICA Maxi. Det regnade i stan. Mycket. Med mig hade jag min tunga rullresväska innehållande kameror, dator, ombyten i både kläder och skor och andra nödvändigheter som kunde tänkas behövas under mina dagar i stan.
Kom till den lägenheten jag fått låna utav en kompis under mina dagar i stan, lastade av packningen och begav mig sedan direkt ner till Slottskogen med buss 52.
Som den fattiga (nu ja, men jag planerar att bli stor, rik, berömd och alldeles fantastisk!) pressfotograf jag är så letade jag upp ett matstånd med käk till ett rimligt pris. Hittade ett ställe som sålde greenburger och falafel för femtiolappen. Jojomen, Way Out West goes helt vegetariskt iår igen, och jag älskar’t.
I väntan på maten hörde jag hur de två tjejerna bakom disken pratade om de kändisarna som redan hade anlänt till festivalen.
”Asså duh jag såg han…vafan heter han?!”
”Vem då?”
”Jamen du vet… han som är så snygg!”
”Menar du … ? Han den runda?”
”Nej asså han var snygg!”
Pinsam tystnad.
Mer hann jag inte tjuvlyssna på deras konversation då jag fick min falafel-rulle. Femtio spänn. Helt klart värt det, även om jag fick en liten såsig överraskning i slutet av måltiden.
”Mäh, fick jag ingen sås eller? Jag tog ju den starka!” tänkte jag. Först i slutet och i botten av rullen säger det *splash!* och min regnponcho blir halvt dränkt i röd chilisås. Samtidigt hörde jag hur första djembeslagen borta vid Linné Stage satte igång. Svalde halva rullen i ett nafs och sprang bort och mötte världens häftigaste band.
Jupiter & Okwess International blev det första bandet ut på hela festivalen. Ett genialiskt drag om du frågar mig,
för det svängde verkligen om de afrikanska rytmerna.
”No Swedish. No English. But…a Little bit deutch!” sa frontmannen bakom djembetrummorna Jupiter Bokondji. Så, mellansnacket hölls på tyska, trots att det inte var så jädrans många som förstod vad han snackade om.
Till en början såg det lite stelt ut i publiken. Kanske var det lite stela festivalnerver eller vädret som avgjorde det. Men, efter sisådär fyra låtar började samtliga framför Linné Stage köra afrikansk dans och skaka loss. Nu var Way Out West igång!
Besökare från flera håll och kanter ville vara med och fira…
Den här Djurens Rätt-björnen asså. Faen vad gó den var. Alla älskade den och ville krama den mest hela tiden.
Om våran Ozelot skulle kicka mig som pressfotograf från Göteborg Nonstop kommer jag garanterat att jobba som björn nästa års festival.
Crystal Fighters invigde festivalens Azalea Stage. Ännu ett band som jag aldrig för hade hört talas om. Kanske man borde ha gjort?
Nåväl, det såg bra ut till en början och jag fick lite Devendra Banhart-vibbar av det hela, men sedan tappade jag greppet om banden och musiken och förstod ingenting. Det blev liksom lite för mycket för mig.
Psykbrytelektronik (kände jag i a f där och då) varvat med strandhawaii-vibbar.
Nog var trästocksylofonen ganska fräck, men annars så var det inte min påse. Förlåt.
Desto roligare var det att kolla på publiken som var från allra första början.
Jag gick lite längre bak och ställde mig under ett träd och tittade på regnet som föll.
Tackade gud för att jag hade haft med mitt huvud denna dag och tagit både gummistövlar och kjempestora regnjackan denna torsdagsförmiddag.
Men äh, lite regn. Blättanblä.
Jag fick tag på en regnponcho jag med som jag trädde över regnjackan (dubbelt så skyddad från regnet!). Den kom från Bengans. Tror det stod ”Kill the rain, not the music” eller något liknande på. Såg flera andra varianter av regnponchon. ”REGN ÄR BÄST!” kändes lagom ironiskt på ett par sura unga killar som stod längst bak i publikhavet.
”Om man är positiv som fan…”
Alingsåsaren Moa Ekman (höger) med vänner var glada. De hade ju sojakorv.
Andra var glada över att de hade varandra.
Ju mer vi är tillsammans, ju gladare vi blir…
Och ja, nog är det så. Ännu gladare blir man när man träffar gamla gymnasievänner från förr. Daniela och jag gick medieprogrammet och studerade radio/ljudmedier i Alingsås för ett par år sedan. Även om hon inte ser så glad ut på den här bilden fick hon smått panik när hon fick syn på mig då jag tryckte upp kameran i ansiktet på henne.
”AH HERREGUD! VAD GÖR DU HÄR?! ELLER VAD KUL ATT DU ÄR HÄR MEN….VARFÖR VAR DU INTE I BORÅS I LÖRDAGS?! VA?!”
Fina Daniela.
Det var fler kära återseende på festivalområdet.
Flera gånger om såg man samma scenario.
En liten lätt knackning på axeln. Blickarna möts. Sedan exploderar det.
”NÄEJ MEN GUUUUD ÄR DUUUU HÄÄÄÄR?!”
Kramkalas.
Jag stötte också ihop med ett par bekanta ansikten.
T e x en musiklärare från Nordiska Folkhögskolan. Han såg lika förvånad ut som jag när vi möttes på backstageområdet. Då jag aldrig hade honom under min tid på folkhögskolan och ingen utav oss vet vad den andra heter så blev det aldrig att vi hälsade på varandra. Mest ett…stirr.
Ms. Henrik och Hammarin som snart är akutella med musikvideos. Mer om det senare i augusti…
Världens bästa chef som inte längre är min chef Calle Björned. Förra årets Way Out West bytte vi solglasögon med varandra. Jag fick tillbaka mina för ett månader sedan, men inte Calle. Det var tänkt att han skulle få tillbaka sina som en julklapp i julas, men det blev aldrig så. MEN NU! Exakt ett år efter bytet möttes vi upp i ett utav öltälten och glasögonen kom tillbaka till sin rätta ägare igen. Det var vackert. Såhär såg det ut när jag kom med hans inslagna ögon!).
Slutligen, jag träffade även två utav mina radiokollegor från Radio 88 på området, varav en av dem fick mig att börja lyssna på Rodriguez. Tack för det, PO!
Självklart träffade jag flera andra bra människor. Inte minst på vip-området, men det tar vi längre fram.
”Ska du kolla Junip?” fick jag ett sms från en kompis som befann sig någonstans området. Jag märkte stor skillnad från förra årets festival då det knappt gick att påbörja ett sms pga den dåliga täckningen. Den här gången kunde man både sms:a, mms:a, ”checka in” på Facebook (jamen, det är klart…) och instagram:a (jojomen, det blev det mycket av. Följ mig här!).
Junip var en positiv överraskning. Känns ju ganska pinsamt att jag missat detta band med Jose Gonzales i spetsen (och bl a The Movements-trummisen Thomas Widholm). Inte helt oväntat låter det väldigt mycket Gonzales, fast i bandform. Det är fylligare och en aning mer space, men fortfarande samma vänliga drömmande-känsla i alla låtar som i Gonzales solokarriär.
Ungefär här tänker jag avsluta första delen i Way Out West-bloggen. Nästa del får vi om ett litet, litet tag…
Puss och kram, fred och kärlek!
Med vänlig hälsning Josefine