Klockan är 14:00, dörrarna har stängts och tåget har precis börjat rulla från Alingsås station. Jag sitter i ett dubbelsäte med näsan i samma färdriktning som tågets och mitt emot mig har en mamma och hennes son år slagit sig ned. Han är så liten att han måste klättra upp på sätet för att sätta sig ned. Ser ut som om han bestiger mount everest. Faen vad spännande det måste vara för honom, en sån känsla att ha lyckats kravla sig upp på det där tågsätet på egen hand. Winning liksom.
Tippar på att han är två år eller något sådant. Mamman är nog i 40-årsåldern. Strax innan tåget hade åkt hade de vinkat av pappan i tågdörren. Jag såg honom aldrig, men hela verkade vara väldigt kärleksfullt. Mamman skickade dessutom en slängkyss till honom. Det var fint, för det känns inte som mammor och pappor hinner med varandra särskilt mycket när barn kommer in i bilden.
Alla de där känslorna hinns inte med och därmed avtar.
Hon verkar vara en väldigt snäll och fin mamma, men också väldigt stressad. Stressad över att hinna med honom och sig själv. Inte det att sonen är särskilt jobbig eller så, tvärtom så verkar han vara en väldigt fin grabb han också. Dessutom är han söt, barnasöt liksom. Någon blandning av Paul McCartney, Ron Weesly och Justin Hawkins. Med cendréfärgad pottfrisyr då
(haha, det där låter ju som världens o-sötaste unge med den där korsningen mellan Paul, Ron och Justin + pottfrisyr. Herregud…nåja!)
Men det hjälper inte att ungen är söt. Hela tiden måste mamman se till honom. Se till så att han inte ramlar, att han sitter still i sätet, att han inte sätter bananen i halsen, att han dricker ordentligt av den vattenflaskan hon gav honom och inte spiller allt på sig själv…
Så fort hon lämnar honom med blicken är det något som händer. Han spiller exempelvis vatten på sin röda tröja och blåa bomullsbyxor, och när hon upptäcker det skrattar hon vänligt.
”Oj då, hehe, det gör inte så mycket duh…” säger hon och försöker torka bort lite av vattnet med en pappersservett hon har i sin handväska som mer blivit till en First Aid Kit för sonen-väskan.
Jag betraktar allt bakom mina pilotglasögon som åkt ned en bit på nästippen. Det ser ut som jag läser i Fredrik Lindströms bok ”När börjar det riktiga livet” och lyssnar på musik i hörlurarna, men i själva verket betraktar jag mamman och sonen. När jag kommer på mig själv att jag tittat lite för länge på dem höjer jag volymen i hörlurarna och sänker blicken ned i min bok för att fortsätta läsa om den där ”Knullbåten” som Fredrik berättar om i boken, men jag hinner inte med många meningar förrän ungen börjar sparka mig lite löst på mina breda knän med sina småsmå fossingar. Ännu en gång skrattar mamman till nervöst:
”Näej men så gör man väl inte?!” säger hon till sin son, vänligt men bestämt. Sedan tittar hon upp på mig.
”Du får ursäkta oss!”
”Det är ingen som helst fara!” försäkrar jag och ler mot grabben med pottfrisyren.
”Jag sitter bara här och läser en novell om en knullbåt…” säger jag inte, men tänker i mitt egna huvud.
Han sparkar till mig igen och då säger mamman till på skarpen. Han slutar, men ler fortfarande mot mig. Jag ler jag också. Kan inte bli arg på honom. Han är ju för göllig.
Sedan flyttar de på sig för att titta ut genom fönstret på andra sidan, det är mer att titta på där än här på ”min” sida.
Nu sitter jag själv i mitt fyrmanna-säte. Tittar ut genom fönstret jag också samtidigt som vi passerar Norsesund.
I min Spotify-lista har Artic Monkeys Fire and the thud (…”the day after you stole my heart,
everything I touched told me it would be better shared with you.”) precis övergått till Ladida’s Mercy Fuck (fantastiskt bra låt, Britta & Co!) och jag känner att tåget luktar McDonalds. Är sur på mig själv att jag bytte om från min fina maxiklänning i leopardmönster till jeans och en svart tröja för att det regnade tidigare under dagen, men som nu övergått till strålande solsken och blå himmel. Kommer sedan på att det är grillfest hos Kent imorgon så att jag kan ha den där klänningen då istället. Ja, vilken bra idé.
Tittar på mamman och sonen som bytt plats. Han sitter i hennes knä nu och pekar ut genom fönstret.
Tänker att det verkar vara stressigt att vara mamma. Så mycket som ska klaffa hela tiden. Funderar på om jag ens ska bli mamma, om jag verkligen vill ha barn. ”Måste man det?” dyker upp i mitt huvud och det känns dumt att jag ens tänker så. Man sig nästan lite dum om man går i de där tankarna. Alltså; är jag dum om jag inte vill ha barn?
Av ren nyfikenhet och ”prata livet och alla dess så kallade måsten” frågade jag ett par killkompisar om just det där när vi satt och käkade middag ihop för ett par dagar sedan.
”Har ni tänkt någonting på det där med…barn och så?” frågade jag.
Pinsam tystnad.
”Alltså, inte det att jag ville stressa er så eller något men jag…ja, tänkte bara om ni tänkt nåt på det eller så liksom…” försökte jag, men det var liksom redan försent. Efter en stunds tystnad sa en utav dem:
”Jag ska verkligen inte ha en dotter i alla fall!”. De andra skrattade. Jag förde inte vidare diskussionen.
Det är ju inte barn i sig jag är intresserad av. Jag är inte nyfiken på vad hen ska heta, ha för färg i barnrummet eller liknande.
Det är nog mer den här ”borde”-grejen jag är nyfiken på. Vad tänker andra om det? Borde man någonting?
För två år sedan hade jag och två par gamla tjejkompisar till mig samma diskussion. Det var inte jag som tog upp ämnet den gången. Jag hade inte tänkt en tanke på barn vid det där laget.
De ville absolut ha barn innan det blev 30, annars skulle det liksom vara ”försent”.
”Jag vill inte bli en gammal morsa!”.
Inget fel på det, klart de får tycka så. Samtidigt så var det så långt från de tankarna man själv hade, därav blev man lite ställd.
Tror på något vis att det där sådde ett frö inom mig, just tanken på barn. Eller, återigen
- ”borde” jag tänka på barn nu?
Tror att just den där grejen är som jobbigast när man är i 20-årsåldern, då blir ju allt så mycket mer på ”riktigt” känns det som. Vuxen, liksom. Vad det nu är.
Egentligen så vet jag att…man vet ju bäst själv, allt sånt där – när och hur och var saker och ting ska komma till en och när man är redo. Samtidigt är det är så fruktansvärt inviduellt allt sånt så det går inte att dra alla över en kam, det vet ju jag också. Att allt kommer när det ”ska” komma.
Att gå efter någon mall, följa strömmen, jobba med det och det för att större delen av kompisgänget gör det – det är inte min påse, men kanske någon annans. Tyvärr tror jag att väldigt många idag känner efter alldeles för sällan och gör saker och ting som ser och låter bra utåt. För att uppnå någon slags status.
Därför vill jag inte tänka så mycket på just den där borde-grejen, utan låta det komma.
Vill tro att det som ska komma, det kommer till mig.
Lika så väl som det som försvinner – det ska försvinna.
Detsamma gäller människor som kommer och går i ens liv; de ska vara här just nu för att jag ska lära mig någonting utav dem eller tvärtom
- och när de lämnar så är det så det så det ska vara. Det är meningen.
Och ju mer jag tänker på det och försöker intala mig det – att allt och alla liksom har en mening i ens liv, desto lugnare blir jag.
Om jag kom fram till något svar i mina tankar på tåget vet jag inte, jag lämnade barntankarna kvar där innan jag hoppade av i Partille.
Däremot läste jag färdigt novellen om knullbåten.
Det blev inga barn ombord på den där båten. De kanske inte var redo för det just då.
Kanske någon annan gång.
Puss och kram, fred och kärlek!
Med vänlig hälsning Josefine.