Sedan jag började sända på Radio 88 för drygt fyra år sedan (jag vet, det känns som jag började igår?!) så har jag blivit mer öppen för all typ av musik. Innan var jag ganska inkörd på enbart 60- och 70-tal. Jag hade liksom ”mina” band som jag enbart lyssnade på. Att tycka om en låt som spelades på radio var lika med en synd, det fick man inte göra. Det var pinsamt. Usch usch.
Det känns fortfarande pinsamt ibland. Är så jädra känslig när det kommer till musik, medan andra inte bryr sig totalt.
Känner därför att jag blottar mig totalt i detta inlägg.
Nu lyssnar jag verkligen på a-l-l-t-i-n-g. Som är bra, förstås.
När jag är ute och spelar skivor samt sänder radio är det främst 60- och 70-tal. Det känner jag mig absolut mest hemma med och tycker allra mest om, men när jag grejar i min lägenhet eller åker med kollektivtrafiken är det väldigt sällan det jag lyssnar på, utan då mer touch av electroindiepop (heh, tror jag?).
Eftersom jag 2014 var ganska halvkass på att dokumentera vad jag egentligen gjorde, lyssnade på, vilka jag hängde med and so on så har jag börjat sammanfatta månaderna på Spotify med låtarna jag lyssnade mest på just då. Så, hädanefter tänker jag presentera dessa listor, och jag skiter fullständigt om de kom för 3 eller 30 år sedan eller förra veckan – ”en bra låt är en bra låt” som en vettig person sa en gång i tiden. Oerhört blandad lista.
Det här är 10 utav de låtarna jag har lyssnat mest på under januari.
1. St Paul & The Broken Bones – Call Me, 2014.
Detta souliga sjumannaband från Alabama upptäckte jag av en slump när jag såg någon som jag följer på Spotify lyssna på dessa i den lilla ”händelserutan”. Jag följer ganska många på Spotify, både vänner och sådana jag inte har någon blekaste aning om vem hen är – men det är kul, för på så sätt snappar jag upp ny musik jag inte hört tidigare.
St Paul & The Broken Bones påminner väldigt mycket om Alabama Shakes, fast lite svängigare. Blir så fruktansvärt glad att se sångaren Paul Janeway bjuda på sig själv så mycket med sina sjysta dansmoves och hur han lever sig in i varenda liten takt och ton när de spelar live (näe, jag har inte sett dem live, desto fler youtube-klipp). Och så älskar jag att alla ser lite sådär…småtöntiga ut, in a right way. Inga magrutor eller solbrända kroppar här inte. Underbart!
Titta på videon till Call Me här!
2. Kite – True Colours, 2014
Satt och slökollade på Nyhetsmorgon på Tv4 en morgon i julas när Fredrik Strage var gäst. Han pratade om musikvideos och jämförde olika produktioner. Han lyftde bland annat fram den här låten med Kite, vars video jag tyckte var helt bedrövlig…men låten däremot, den satte sig. Var tvungen att gå in på Tv4′s hemsida och leta bland klippen för att få fram låten igen. Den är mörk, elektro-tung, rösten desperat och sådär ”ful-snygg”. Skiljer sig mycket från var jag brukar lyssna på, men jag gillar det. Titta på videon till True Colours här!
3. Hanoi Rocks – Tragedy, 1981
Körde den här låten i Radio JoJo för några veckor sedan. Blev liksom arg på mig att jag inte gjort det tidigare. Finland leverar (och så kommer Michael Monroe alltid ha finaste frillan!).
4. Ms Henrik – Slow Dancing, 2015
Är så glad att det går bra för Henrik. Han var en av de första som jag lärde känna när jag började spela skivor på Late Night Club på Henriksberg 2012. Tyckte om vad han gjorde redan då, och även om det har förändrats mycket sedan dess är det fortfarande väldigt mycket Henrik över det hela.
Slow Dancing är Ms Henriks senaste singel efter Bullshit Baby (som ganska snart efer releasen började snurra på P3. Hurra!). För ett tag sedan var gänget nere i Milano och spelade in en musikvideo till den här låten. Fett med najs på det.
5. Pink Floyd – Time, 1973.
Den 31 januari kom jag hem från mitt extrajobb i Sollebrunn. Jag var trött och grinig, klockan var 21:30 och jag skulle upp och jobba igen nästa dag. Innan jag gick och la mig zappade jag lite på TV’n – även om jag visste att ”Jag ska juh inte kolla på något” liksom.
Men så hamnade jag framför en dokumentär om inspleningen av The Dark Side of the Moon. Att det är världens bästa skiva, det visste jag juh redan – men jag satt som klistrad framför TV’n med uppspärrade ögon och blev så tagen. Alla låtar på plattan fick nytt liv igen. Satt och grät i soffan när David Gilmour och de andra medlemmarna berättade om hela idén, processen, inspelningen, körtjejerna, intervjukorten, megathiten Money, klockorna i Time, ekot i Us and Them…
asså. Fan vad fint det var. Hela skivan gick på repeat i mitt huvud när jag skulle gå och lägga mig någon timme senare.
Fan vad bra det är. Det är så genialiskt. Jag finner inte ord.
Fan.
Image may be NSFW.
Clik here to view.
St. Paul & the Broken Bones.
6. The Avener – Fade Out Lines, 2015.
Jag älskar den här låten! Så tom och enkel, samma riff och takt hela tiden. Lite Moby-vibes över det hela. Stencool. Jag skulle vilja göra sånhär musik ibland. Eller, ha en ”klubbpub” som spelade sånhär skön bakgrundsmusik hela kvällarna (har en hel lista på bara lämplig bakgrundsmusik som passar när man har besök och sitter och pratar alldeles för länge eller liknande- måste uppdatera den och länka ut här!).
7. The Waterboys – All the Things That She Gave Me, 1984
80-talsbandet The Waterboys har jag kanske känt till i något här. Första gången jag hörde talas om det var på gymnasiet. Jag brukade hälsa på min fotolärare inne på hans kontor för att bara sitta och prata lite. Han lyssnade alltid på musik, oftast Jerry Williams, Elvis eller något annat från 50- eller 60-talet. En gång nämnde han Waterboys, ett 80-talsband som var helt fantastiska enligt honom. Jag skrev upp namnet på en lapp, men den lyckades jag tappa bord så jag lyssnade inte något mer på dem.
Nu har jag snubblat över dem igen, mitt under mitt radiomanusskrivande till Radio JoJo. Deras främsta hit är The Fisherman Blues (en väldigt bra låt även den!), och när jag lät en skiva med bandet snurra hemma hos mig fastande jag för den här, All the Things That She Gave Me.
8. Joy Division – Love Will Tear Us Apart Again, 1980
Ja, jag vet att jag är lite efter med den här låten, eller det känns så i alla fall när jag lägger ut den; att den är så uttjatad – men det får väl va då.
Har alltid tyckt att den här låten har varit jättedålig, fram tills nu. Den är så filmisk på något vis. Hisnande. Man åker, fortfare och fortare och fortare hela tiden. Discotakt är underskattat.
9. Rae Morris – Do You Even Know, 2014.
Jag är snabb som faen med att snappa upp bra låtar jag råkar höra på radion, inne i en affär, på TV’n, en reklamfilm, på en playlista på en hemmafest eller liknande. Soundhound har på kort tid blivit en utav mina mest använda appar i telefonen.
Rae Morris spelade utan påa på P3 för ett par veckor sedan och presenterades strax efteråt som en het nykomling i Musikguiden. En halv minut in i låten hade jag lagt in den min på min playlista. Fastande direkt!
Do You Even Know spelas alldeles lagom flitigt på P3 numera – och jag har inte hunnit tröttna på den.
10. I Monster – Daydream In Blue, 2001.
Ännu en låt som jag fick syn av på en slump när en kompis till mig lyssnade på den på Spotify. Låter märkligt när man säger att man känner en sån dragningskraft till vissa låtar som kommer upp där i flödet – men det var verkligen så. ”Den HÄR låten ska jag klicka på!” och så bah…var det bra.
Lyssnade på den och jag VISSTE att jag kände igen den här låten från något. ”Det kan inte vara originalet!” tänkte jag.
Nope, mycket riktigt är det ju inte det – men att den var från 1969 fick mig verkligen att höja på ögonbrynen, och när jag sedan lyckades söka upp den på nätet blev jag ännu mer förvånad. Väldigt psykedeliskt a’la Beatles Mr. Kite från Sgt. Peppers-plattan och ”gammeldags-pampigt” som i en film från 40-talet. Inte alls vad jag hade förväntat mig. Lyssna på den här!
Upptäckte att den gjorts i så jädrans många versioner den här låten, olika språk och faen hans moster
- men det är I Monster’s version (då ”Daydream in Blue”) som fått mest uppmärksamhet.
Jag tycker om båda versionerna, originalet och I Monster, på två helt olika vis. De skiljer ju sig ganska mycket om man säger så.
Image may be NSFW.
Clik here to view.
Hela januarilistan, som totalt innehåller 17 låtar och är strax över en timme lång hittar du
på den här länken. Den innehåller, förutom dessa låtar, bland annat Iggy Pop, James Bay, The Hawk in Paris och Tove Styrke.
Även om jag själv är en sån som blir oerhört irriterad på folk som på frågan ”Vad lyssnar du på för musik?” svarar väldigt kort
”Det är blandat.”
så måste väl även jag titulera mig som ”en av dem” numera.
Puss och kram, fred och kärlek!
Med vänlig hälsning Josefine.