Lördag. Jag har träningsverk i vaderna och hela Håkan Hellströms diskografi går som ett eko i mina öron. Allt det där på grund av fredagens dans på Scandic och sedan häng hos en vän i Surte där vi råkade somna på soffan med Spotify i rullning (Håkan Hellström tjänade nog miljoner på oss den kvällen på såndär Spotify-stimpeng eller vad de nu får för varje lyssning), men det var fint.
I kommande inlägget nedan får ni läsa och titta på lite bilder från min lördagskväll när jag såg Mattias Hellberg på Oceanen.
Förvänta er inte konstnärliga och storslagna, actionfyllda och perfekt ljussatta fotoverk. Så. Nu vet ni det.
Image may be NSFW.
Clik here to view.
Efter att ha sovit några timmar, lagat nå lunch av schlumpen i kylskåpet (inte värd en haschtagg a’la #foodporn för fem öre där inte) och en liten koll på gårdagens bilder från Henriks spelning i stan så var jag redo att bege mig in till Göteborg ännu en gång.
Jag var tidig in till stan. Träffade en kompis och fick tillbaka saker som hon lånat till ett fotouppdrag, promenerade sedan med denna där ett tag på Göteborgs gator och andades in den ljumna höstkvällen då temperaturen var liksom…varken eller. Utan bara lagom. Varken särskilt varmt eller kallt. Det var, återigen, alldeles lagom (som jag precis fått lära mig att norrmän aldrig hört talas om – att de inte har något ord för ”lagom” där borta. Det är antingen eller. Typical svensk grej alltså…).
Image may be NSFW.
Clik here to view.
Vinkade av min vän och promenerade sedan från Vasaplatsen vidare upp till Stigbergstorget. Nog hade jag kunnat ta en spårvagn, men eftersom det var en så fin kväll och jag hade fortfarande tid på mig innan det skulle börja borta på Oceanen så valde att gå istället. Pluggade in hörlurarna och lyssnade på The Band och Johnossi genom Haga, Tredje Långgatan och Stigbergsliden. Råkade dessutom gå rakt in i Kleerup när jag passerade Hagakyrkan.
Om det är någon jag vill intervjua så är det Kleerup. Det är något med honom jag tycker väldigt mycket om. Vad vet jag inte. Och just för att han är så ”egen” i de intervjuerna jag hört honom i. Speciell. Väldigt speciell.
Image may be NSFW.
Clik here to view.
Kliver in på Oceanen sisådär 20:15. Det är mycket mindre än vad jag minns det som, men det var förvisso typ sex-sju år sedan, Den gången spelade The Movements och jag minns att jag blev uppdragen på scenen och fick skaka maracas och andra shake-instrument tillsammans med bandet och nå’ annan tjomme de släpat upp.
Jag skulle vilja länka bilder från den spelningen när syrran fotograferade när jag stod uppe på scenen och shakade, men då snackar vi liksom…Bilddagboken-tiden. Och det hade tagit ett halv dygn att hitta dem bilderna. MEN – de finns någonstans.
Image may be NSFW.
Clik here to view.
Som sagt, inte så konstigt att jag tyckte att det kändes litet. Fick reda på av en kompis som var där att de hade byggt en ny vägg i mitten av hela lokalen så att de var hälften så stort som tidigare. Varför vettefaen. Scenen vad också mycket mindre än vad jag kommer ihåg den som. Tänkte för att det berodde på att…jag själv var mindre då, och att allt kanske kändes större. Eller…tja
(kom för övrigt på i samma stund som jag skrev det att jag använder i nuläget mina Converse som jag köpte är jag gick i 6:an eller 7:an, så…så himla mycket större kanske jag inte blivit, ehe…).
Image may be NSFW.
Clik here to view.
Som sagt, det var ju en spelning som ägde rum på Oceanen. Eller två rättare sagt. Norrmannen (mycket Norge hit och dit har det varit den senaste tiden, känner jag) Erlend Ropstad inledde hela kvällen med sin väldigt snälla akustiska folkpop på norska. Myz.
Image may be NSFW.
Clik here to view.
Sedan tittade den här Kotten fram; Biffen.
Jag känner inte honom. Möjligtvis känner igen honom, och kanske märkte han det också då jag råkade titta lite för många gånger på honom i början av kvällen när jag äntrade baren. Systern min var världens största Hardcore Superstar-fan när vi var mindre och automatiskt blev det så att jag följde med på ett par spelningar som hon gick på. Biffen var turnéledare/roddare för dem då. Så, man såg ju Hardcore live lika ofta som Biffen. Så. Ja.
Hur som helst – han ville vara med på bild och det fick han juh. HÄJ HÄJ BIFFEN!
Tänkte gå fram och säga ”SÄG TILL DRÖMRIKET ATT DE SKA KOMMA OCH SPELA I GÖTEBORG SNART FÖR BÖVELEN!”, men jag gjorde aldrig det. Får göra det nästa gång.
Image may be NSFW.
Clik here to view.
Sedan kom Mattias Hellberg. Jag tog lite fler bilder på honom än vad jag gjorde på Biffen. Faktiskt.
I den intervjun jag gjorde med Mattias för ett litet tag sedan (läs här!) berättade han hur svårt han tyckte det var att sätta en harmonisk låtordning, alltså i vilken ordning han skulle spela sina låtar under sina spelningar. Han berättade också i intervjun att jämfört med Tom Waits så är hans egna mellansnack supertråkigt.
Men på scenen så är det felfritt rakt igenom. Återigen blir jag påmind om den där försynta Mattias, grubblaren med vecket i pannan som jag pratade med under intervjun. Den känns plötsligt som bortblåst. Inte det att han tar över scenen som om han vore Iron Maiden själv, men det är så enkelt och självklart alltihopa. Fortfarande den värmländska artigheten, men med en knorr på allting. Av alla de mellansnacken man hört sen man började springa på konserter i barnatiden så tycker jag Mattias snack var så jäkla skönt. Återigen; enkelt, självklart…och jäkligt roligt. Men om jag skulle skriva ut citat här vad mannen sa där uppe på scenen så hade det inte funkat. Det kommer inte till sin rätta i ett litet enkelt blogginlägg som det här är.
Tycker därför man ska se honom live istället.
Image may be NSFW.
Clik here to view.
Jag trodde faktiskt inte att det skulle låta och vara så bra som det var igår kväll. Jag älskar exempelvis låten Sight Supreme där ett helt band är med och spelar, men det är en av dem låtarna som Mattias valt att göra helt akustisk på senaste plattan. Den var fin på skivan, men jag saknade bandet. Fast här, ikväll på Oceanen, blev jag motbevisad. Väldigt bra ljud, en aning psykedeliskt och mäktigt och mys på samma gång.
Lokalen var lite utav paralyserad av spelningen. Såg mig omkring och alla satt verkligen blickstilla och tittade framåt. Inga pratade med varandra. Det var fint. Fast, en tjej blev förvisso i mitten av konserten utkickad från lokalen. ”Kan inte någon stänga av den där?!” var det en herre som sa och vände sig mot henne som…ja, jag vet inte vad hon gjorde. Tjoflöjt.
Image may be NSFW.
Clik here to view.
Plötsligt fick jag syn på en äldre herre på andra sidan av lokalen. Han höll upp något som jag först trodde var två menyer mot ljuset för att se dem bättre, men när jag tittar en lite längre stund så ser jag att han banne mig har suttit och målat av kvällens akter.
Var tvungen att gå dit bort och fråga om jag fick ta en bild på nära håll. Han var som en skruttig söt liten gubbe på närmare 70 bast och sa lite förvånat.
”Oj! Jo, det går väl bra…”.
Söt.
Image may be NSFW.
Clik here to view.
Det var en fin kväll på Oceanen och ännu en gång säger jag; tack ska ni ha, det gjorde ni bra!
Senare promenerade jag hemåt samma kväll som jag hade kommit. Förbi Henriksberg och vidare mot Andra Långgatan. Plötsligt blir jag lite av ”omkörd” av ett gäng på sisådär fem personer i långa rockar, chinos, boots och sotarmössor. Väldigt hipster-engelskt alltihopa. Det såg så roligt ut.
När jag av en slump fick syn på en utav dem i profil blev jag lite ställd. När jag hörde att de började prata engelska så började de gå upp för mig vilka det var.
”…Frida?” frågade jag och en av dem vände sig om.
”NÄEJ MEN GUD JOSEFINE!” säger hon och ger mig en kram.
”NÄEJ MEN JOSSE!” säger en annan tjej och kommer fram och kramas hon också.
Himla kul att stöta på gamla klasskompisar från gymnasietiden. Sådana man inte träffat sedan vi stod där på studentflaket för tre-två år sedan och vrålade och skålade till Queen’s Don’t Stop Me Now.
Som det är när man träffar gamla kompisar, som man bara har på Facebook och Instagram och man vet liksom vad den andra gör men man pratar eller skriver inte särskilt ofta till varandra – så blev det sådär ”Men vad gör du nu för tiden? Du gör ju massa saker!” ”Och du då, du bor i London – hur är det? Vad gör du där?” tralla la… Det är fint. Nostalgiskt.
De är på besök i Sverige och har med sig en engelsman som har energi som en duracell-kanin och hjular om och om igen på andra långgatan, skrattar, sjunger, kramas och ger en kindpussar PLUS den där überengelska dialekten.
Allt är så lätt när man slutar bry sig om vad andra ska tycka om en – bara gör.
Fick en liten tankeställare där.
Jag ska också bli en engelsman som hjular mitt på öppna gatan och bah är så jädra glá.
Fast sotarmössan hoppar jag.
Rocken däremot var ganska snygg!
Puss och kram, fred och kärlek!
Med vänlig hälsning Josefine Larsson.