Image may be NSFW.
Clik here to view.
* Det är september och hösten är tidig det här året. Löven är gula och luften kall. Idag är det begravning för Radio 88′s radiochef och alla programledare är där, även de som sänder från Stockholm har kommit ned till Partille för att säga adjö till Ulf.
J är en av dem.
Jag har aldrig träffat J tidigare, vi har bara pratat på nätet. Trots det känns det som att vi har känt varandra hela livet
- och därför känns det så självklart att det är hans just axel jag vänder mig mot och gråter på när hela radioligan står runt kistan i kyrkan och tar farväl av Ulf.
* Februari 2013. Efter att ha hängt med varandra i stort sett varenda dag under flera veckors tid bestämmer sig A och jag att åka till Stockholm tillsammans. Vi går i bokaffärer mest hela dagarna, länge och långsamt. Vi köper böcker till varandra och skriver små hälsningar till varandra på första uppslaget.
Han köper en bok med samlade verk av Alphonse Mucha till mig och skriver hälsningen
”I ett regngrått Stockholm syns bara solen när du går bredvid…”.
Idag vet jag inte vad A gör, var A bor eller hur A har det.
* Jag har min allra första fotoutställning i Göteborg och då på L’assasino på andra långgatan.
Har fått hjälp att hänga upp alla verk under förmiddagen. Bråk, skratt, tårar och svett – men det gick och nu satt dem där och täckte alla väggar, från golv till tak.
När man dåvarande pojkvän kliver in hoppar jag ned från barstolen och går fram till honom. Får en puss sen ser han sig om i lokalen. Plötsligt säger han
”Jaha ja…”
Tystnad
”Det känns som att logga in på Facebook. Det här har man ju sett förr…”.
* Det är en mycket grå söndag och utanför fönstret regnar och blåser det. Typiskt söndag, väldigt typiskt söndag. Jag har besök av en nyfunnen vän i Surte och vi småpratar om allting.
”Jag ska nog hem till Sollebrunn en sväng imorgon tror jag…” säger jag. Som i filmen Almost Famous, när bandet sitter i turnébussen och Kate Hudson tystar den lille blyge journalisten som förklarar att han borde åka hem, säger han:
”Men du ÄR ju hemma nu.”
* När Ralf Gyllenhammar sms:ar att han fått en dotter. ”En operasångerska av volymen att dömma!”. Klockan är 08:30 en skéten tisdagmorgon i klassrummet på Alströmergymnasiet, andra året på medieprogrammet och jag försöker diskret torka bort den där lilla lyckotåren som trängt sig fram.
* Vi är runt sju personer som kommit till på Bio Roy för att kolla på dokumentärfilmen om The Doors; When You’re Strange. Bland dessa sju är det jag, min syster och hennes dåvarande pojkvän.
När denna scenen kommer sitter jag precis i mitten av hela biosalongen
och kan inte sluta gråta – för att det är så vackert.
* Råkar springa in i en gammal kompis på Centralstationen när jag var påväg mot ett jobb. Det var säkert två år sedan som vi sågs senast. Vi kramades. Han släpar på massor av väskor.
”Men…vad, var…eller…ja, vad gör du nu för tiden?”
”Jag flyttar!”
”Flytta? Vart då?”
”Lund!”
”När då?”
”IDAG!”
Sedan försvann vi mot varsitt håll och varsitt tåg. Kändes lite som om ”någon” hade ordnat det där, att vi skulle träffas igen innan han lämnade Göteborg.
Ni hittar de andra ”Då det kändes”-delarna:
”Stod ensam kvar på torra land med något som kändes som en hel hushållsrulle mellan benen…” Då det kändes, del ll
”Då förstod jag att jag hade betytt något för honom…” Då det kändes, del l
Puss och kram, fred och kärlek!
Med vänlig hälsning Josefine.