Vaknade upp tidigt onsdagsmorgonen. Klockan kanske var runt 05:30 och solen lyste in genom fönstret.
”Faen vad gött! Idag blir det bra väder!” tänkte jag och lyckades somna om några timmar till.
Nästa gång jag vaknade var det gråmulet och duggregnade.
”Hopp…” tänkte jag nu, men blev inte megaledsen för det, utan steg upp klockan 08 för att äta frukost. Som ni ser på bilderna nedan så bodde vi väldigt fint med lummig och grön trädgård och retro-vardagsrum. Älskar den där stora postern ang. Stockholms utställningen. Superfin är den!
Onsdag den 4 juni; första riktiga festivaldagen. Att gå upp så tidigt som klockan 08 kanske inte var det absolut smartaste draget, men som jag redan skrivit om här förr, den där känslan inför någonting likt dagen innan födelsedag och julafton när man var mindre så är dagarna innan Sweden Rock helt amazing-jobbiga. Vad nu ”amazing-jobbiga” är för uttryck vet jag inte, har aldrig använt det förr kände jag nu när jag skrev det.
Men vi kan väl säga att det är…fruktansvärt nervösjobbigtojojherregud-känslor samtidigt som man är så jädrans gó och glad att det faktiskt HÄNDER nu. På RIKTIGT.
Och jojomen, nog hände det på riktigt. Denna dagen slog festivalen upp portarna till området och första dagen på Sweden Rock Festival 2014 var igång.
Trots att jag hade gått upp tidigt på förmiddagen så var jag liiite stressad. Hur könstigt det än låter så hade veckotidningen Allers bokat tid för intervju med mig och morsan. De tyckte att det var så väldans intressant (en udda parantes här, men är det inte en barn-elefant-låt som går så? ”Det tyckte han var så intressant…”? Eh? Nä. Okej, f’låt…) att mor och dotter åkte på festival ihop. En utav frågorna vi fick intervjun var:
”Och hur länge hade ni tänkt att ni ska hålla på med det här?”
Mamma och jag bara tittade på varandra.
Inombords kände jag mest ”Det här har ju bara börjat…”
Sedan fotograferades vi i närmare tre timmar. Jag var sur och grinig, hade mens, frös, var hungrig, stressad för att jag skulle plåta ett band en viss tid inne på området och så vidare. Dessutom sprack mina favoritjeans när vi skulle posera vid en stenmur och jag hade försökt hoppa upp på muren på något snyggt sätt (att jag haft jeansen sedan gymnasietiden är en annan femma…).
”Näe, jag vill gå hem nu! Jag har mens!” sa jag till slut när jag hade fått nog.
”Oj då…” sa reportern.
Men, trots det, byxor som sprack och grinighet så tror och hoppas jag att det gick bra med reportaget.
Nu fortsätter vi med onsdagen!
Efter att ha svidat om till superhjälte-dressen (nästan i alla fall, ni får se bilder på det några inlägg framåt) tog jag ner mot festivalområdet med mina kameraprylar och gjorde mig redo för festivalmingel- och konsertfotografering.
Dessa två brudar poserade vant framför kameran, och fick göra det många gånger till för flera andra fotografer under festivalen.
Vettefaen om den här bruden var lika pigg på att posera som tjejerna ovan.
Hon gav mig inte fingret efteråt i alla fall,
mer ett svalt leende som mer sa ”Ja, varsågod – jag är inte så himla gó idag men jag ställer upp ändå för att det är Sweden Rock.”.
Tacktack.
Första bandet jag plåtade var göteborgsbandet Freak Kitchen. Jag har sett dem live en gång förut, fast det var över tio år sedan och då var det nog ett aukustiskt gig på i en musikaffär i Alingsås.
Tiden, minnen…
Väldigt stor skara publik framför Rockstage som trotsade regn och blåst denna onsdag framför Freak Kitchen.
Det gillar vi. Jättemycket.
”Vi har precis spelat in en jättehäftig musikvideo för närmare en miljon kronor! Den är som en disneyfilm!” berättade sångaren och gitarristen Mattias Eklundh från scenen.
”Freak Kitchen är liksom som herpes. Precis när man tror att man blivit av med det så kommer de tillbaka igen. Och NU är vi tillbaka! I höst släpper vi nytt album!”.
Bra eller dåligt att jämföra sitt band med en sådan sjukdom är ju en annan fråga, men det var ändå på något vis en fin liknelse…
Efter att ha fått publiken att försöka ”frasera underdelarna” i några av bandets nya låtar var det dags för mig att röra mig mot motsastta scenen på andra sidan. Läste Backstreet Girls i programbladet och tänkte att
”Lite brudar måste jag ju plåta också!”
Fast några brudar var det ju inte, bättre än så – norrmän! Såg ut som New York Dolls och påminde även lite om Turbonegro. Så jädrans snygga och så jädrans bra! Borde ha varit mer påläst om dessa herrar då de bildades redan 1984 och släppt 14 album!
Positiv överraskning, verkligen. Gitarristen Petter Baarli såg ut som Andy McCoys (Hanoi Rocks) lillebror.
Och sångaren Bjørn Müller var lik en lite yngre Alice Cooper.
Dock tror jag att det här är ett sånt band man måste uppleva live för att fatta THE sväng för att verkligen fastna för det.
Så mycket attityd och röj. Älskar’t.
Det var fler än jag som tyckte om Backstreet Girls.
Den här killen hade för övrigt världens häftigaste fallsett som ekade i öronen ett bra tag efteråt.
Jag hoppas att ha någon dag bildar ett The Darkness-liknande band och där är sångare.
De hade blivit världens mest kända band tror jag.
Och jag deras största fan.
Sprang in i dessa två; världens snällaste programledarduo!
Melker Becker och Mattias Lindeblad agerade konferencierer under årets festival. Det gjorde även TV4-profilen Ronny Svensson och OKEJ-grundaren Anders Tengner.
Tog en sväng in bland alla husvagnar på Örjans Camping också för att hälsa på ett par vänner. De beklagade sig över sina grannar.
”Kolla bah! De är så jävla många!”.
Och nog var de många som satt kring de där gigantiska långbordet samtidigt som de spelade Guns’n Roses på hög volym och sjöng helt andra låtar med Nationalteatern.
Rosa peruken-mannen sjöng: ”Thinnertrasan vandrar mellan husen, thinnertrasan tänder alla ljusen…”
Varpå jag svarade: ”…så kan vi segla på molnen tillsammans!”
Barn av vår tid, det är vi det.
Haffade Mikael Stanne från Dark Tranquallity som stod omringad mellan två ordentliga ljusajeansjackemän. Jag störde dem nog mitt i en väldigt viktig diskussion angående ett album från 1987 och ett annat från 1976, vilken som var bäst, jaha, varför då, du säger det, ja det var värst…
Ungefär precis här upptäcker grabbarna att jag hade en Ralf Gyllenhammar på framstjärten och visste inte riktigt om de skulle kolla in i kameran eller mellan benen på mig.
Hur det såg ut med Ralf där fram? Tja, ta ut händelserna i förväg – gör ni det bara. Klicka här!
En bättre beskrivning till just den där länken och bilden får i inlägget om fredagen, 6 juni.
Och här kom han igen! Sångaren i Backstreet Girl kom schleten, svettig och gó från 4Sound-stage. Som jag skrev tidigare kommer de ju från Norge och efter min tid på Nordiska Folkhögskolan där jag hade flera vänner från hela Norden och speciellt Norge som jag pratade dagligen med så tänkte jag att ”Äh, jag fattar la vad han säger!”. Men när jag går fram till honom för att berömma dem för deras spelning tidigare samma dag fick jag till svar:
”Öughe guhe göh göhöö!!?”
Eftersom han var norrman så lät han ju såklart inte arg. Norrmän låter ju alltid glada. Hade varit annat om det varit en tysk.
”Ehe…aah, heh. Får jag ta en bild på dig?”
”Egöh ueh hagö!” sa han.
Jag tog för givet att det var ett ja.
Och ungefär här känner jag att vi delar upp onsdagen i två delar. Nästa inlägg fortsätter vi med eftermiddagen från den första dagen på Sweden Rock Festival.
Puss och kram fred och kärlek!
Med vänlig hälsning Josefine.