”Det skulle visst vara nötigt!”
säger gubben lite småsurt. Han som just satt sig ned med sin stora kaffemugg på en utav trästolarna vid de låga borden. Han försöker hålla den stora kaffemuggen med en hand medan han sörplar. Det ser svårt ut. Inte ens jag kan göra det med de där stora kopparna.
”Vasa?” frågade damen mitt emot, som jag tror är hans fru. Jo, det måste vara hans fru. Det beter sig som ett äldre herr- och frupar. De pratar inte mer än nödvändigt och har inte några djupa diskussioner kring livet eller samhället. Inte för att äldre par inte kan ha det, men det är något annat som utstrålar att de har hängt ihop ett tag.
De har beställt varsin varm bagel också. Jag ser på dem att de tycker att det är lite besvärligt att få ut den varma brödbiten ur påsarna.
Hur ska man hålla utan att bränna sig? Ska man…jaha…så skulle man visst…nej, det gick inte. Jo. Jaha ja…
Tycker lite synd om dem. De är inte som förr att man kan beställa en kaffe och bulle för tio kronor, eller få en enkel ostfralla för samma peng. Vill du fika nu för tiden måste du köpa en limpa med fikonmarmelad, chevreost och ruccolablad på för 80 spänn.
Inte alltid, kanske. Men tyvärr ganska ofta.
Jag befinner mig på Espresso House på Centralstationen. Det är fredagförmiddag och jag kommer just från ett möte på Världskulturmuseet. Där ingår jag i ett större projekt som ska äga rum under 2014 till 2015. Ganska stort projekt faktiskt och jag är lite nervös. Men det ska man väl vara, det är ju bara ett bevis på att man vill att det ska gå så bra som möjligt.
Vad det hela om tänker jag inte berätta så mycket om, det får ni veta längre fram i processen.
Nu sitter jag ännu en gång på ett café och väntar på mitt tåg vidare mot Alingsås.
Har just köpt en blåbärsyoughurt med müslitopping. Äter egentligen för mycket youghurt, tål det nog inte så bra egentligen – men tänker ändå att det är ett bra mellanmål och lägger fram jämna pengar i mynt och sedlar på disken när jag betalar den.
Det är en dålig vana jag har; jag tänker inte så mycket på konsekvenserna av vissa saker. Som t ex det här med youghurten; jag vet att jag får sånt där jobbigt sug efteråt och inte riktigt känner mig mätt – men ändå äter jag det. Och jag vet att jag är lite allergisk mot nickel och vissa smycken – ändå fortsätter jag med mina stora örhängen och långa halsband. Och jag vet att russin gör att min mage värker som att jag hade ett fett brock på vänstersidan av magen – men när jag väl äter russin så äter jag det för jädra mö.
Är lite som ett barn när det kommer till vissa grejer. Inte alla grejer. Bara vissa. Jäkligt stor skillnad.
”Två lattar!” ropar de från kassan. Jag tittar upp från min bok.
”Sa han… två… bla… näe? Nä, nänä…”
och så läser jag lite till från boken,
innan jag tar upp min lappetopp och fortsätter skriva på massor av påbörjade noveller jag har bland mina dokument. Det låter så…jag vet inte, klyschigt kanske är fel ord att använda. Som om jag ville vara ett ”Sex & the city”-avsnitt (trots att jag bara sett ett eller två så vet jag ungefär hur det går till), Carrie som sitter på sitt hemmakontor och skriver hela dagarna, och däremellan lunchar med sina väninnor för att sedan gå ut och festa (det är väl ungefär så serien ser ut va?). Men, så vill jag inte ha det. Eller, hade jag levt ett sånt gott liv och inte behövt tänka på pengar eller något liknande så hade det ju varit helt OK så sätt – men, tja – ni förstår nog. Hoppas jag.
Snart har jag en som sitter bredvid mig, fast vid ett annat bord, i den långa skinnsoffan som sträcker sig från ena änden till den andra längs väggen i kaféet. Det är en tjej. Fin tjej. Långt blont hårsvall med de tjocka lockar. Det ser nästan lite overkligt ut. Vit skjorta och svarta byxor. Inte jeans. Byxor. Hon är nog på affärsresa, eller så ska hon iväg på en. Samtidigt skulle det inte förvåna mig om hon är en ”utklädd buisness-woman” och i själva verket bara är 17 år. Det förekommer ofta sådant nu för tiden känns det som; så många yngre tjejer som känns dubbelt så gamla som en själv. Att jag skulle vara äldre än dem är svårt att förstå, och acceptera.
Men det finns inga ”Amäh det är bah för att…”, går inte att skylla på nåt. Det bah är så.
Sedan så är det ju så att…
ålder är bara en siffra. Inviduellt som faen asså. Det går inte att dra alla över en kam. Men ibland glömmer man bort det.
Hon tar upp sin MacBook Pro. Kryper försiktigt under sitt bord för att komma åt vägguttaget så att hon kan ladda sin iPhone.
”Jaha, typisk Macen på café med en Frappe-grej, tänker jag snabbt. För nog kan man inte undgå att kaféer har blivit macens andra hem. Plötsligt plingar det till i min telefon. Är lite ovan med mina nya signaler sen jag bytte min iPhone 4 till 4S häromdagen. Abonnemanget gick ut, min gamla telefon sjöng på sista versen så jag bytta hela grejen.
Det är då jag kommer på mig själv;
att jag är minst lika mycket Frappe som henne, fast jag äter youghurt fastän min mage inte pallar’t.
Jag har också en MacBook Pro. Jag har också en iPhone (som till och med har rosa skal som man kan ha sina viktiga kort i, om man skulle vilja det…).
Hon och sina viktiga dokument, och jag och mina noveller som kanske bara förblir några dokument i datorn som först kommer att tas fram av någon släkting när jag dör (säger det redan nu om det skulle hända något hastigt och lustigt; om jag dör så är det min mamma som ska få min dator. Punkt slut.).
Kanske hennes dokument inte är så jädrans affärsmöte-viktiga som jag tror att dem är. Det känns alltid så när andra tar upp sina lappetoppar på kaféer; att jag bara sitter och leker medan de andra gör superviktiga och avancerade grejer. Men, vad vet jag – hon kanske tänker likadant om mig. Hon kanske bloggar. Eller så skriver hon sista utkastet till sin novellsamling som snart kommer att säljas genom Bonniers Förlag om ett litet tag.
Skulle inte förvåna mig om jag snart kan läsa om henne i tidskrifter eller se henne i Babel prata om sin nya bok, varpå programledaren Jessika Gedin säger:
”Du är bara sjutton år och har redan gett ut en novellsamling!”
”Amäh det är bah för att…” kommer jag inte säga då.
Då kommer jag säga ”Amäh kan hon så kan banne mig jag med!” och så gör jag det bah.
Sen så blir vi kollegor. Och så peppar vi varandra och fortsätter skriva tills vi blir gamla som det där paret längre bort i lokalen.
Fast en sak är säker.
Nog tänker jag bli gammal, men jag tänker inte hamna i ett förhållande där man med sin partner inte pratar om annat än kaffet:
”Det skulle vara nötigt!”
Puss och kram, fred och kärlek!
Med vänlig hälsning Josefine.