Även om det är först på senare tid som jag fått upp ögon och öron för Kristian Gidlund så känns det som om det är någon som man nästan, nästan känner som har lämnat kroppen sin.
Även om alla visste att han var så sjuk, så kändes det som att han ändå inte riktigt kunde dö.
Det…gör man ju inte.
Der är ju bara ”andra” som gör.
Samtidigt vet man att…alla de där ”andra” kan även vara du och jag, vi och ni. Vi ska alla dö. Lika mycket är det åt andra hållet: att det bara är ”andra” som har pengar, drömkarriären och de bästa bästvännerna – men de ”andra” är också du och jag. Vi har chansen att leva och fylla våra liv med exakt vad vi vill.
Sedan, Cancer är för jävlig. Det finns ingen rättvisa där. Men Kristian hade en uppgift; han tog sina tankar och känslor kring sjukdomen och satte ord på allt i både en bok och blogg – något som berört hela Sverige. Hans slut fick oss att börja tänka.
Jag tror på något vis att det var hans mening med livet; ge alla någon form av tankeställare och inte vänta med att börja leva, utan istället att göra det nu, nu, nu och nu. Att ta vara på det. Han hjälpte många genom sitt skrivande och fått oss att reflektera över det livet man lever. Bild och ord har aldrig kommit så vackert tillsammans som Emma Svenssons fotografier och Kristians texter.
Jag tänker på Emma mycket också.
I måndags var jag i Stockholm och gick på första lektionen i hennes kurs Att arbeta som fotograf som håller till i hennes fotostudio på Telefonplan. Fantastiskt fint, väl organiserat och bra planerat av Emma. Hon är en jättesnäll, cool och lugn tjej som är fantastiskt duktig på det hon gör. Hon var positiv och glad.
Ingen som helst aning om vad som väntade.
Kristian dog igår, den 17 september strax efter kl 15:00.
Vid den tiden satt jag på tåget från Stockholm tillbaka till byn och var så fruktansvärt glad över mitt dygn i huvudstaden. Överväldigad och började nästan gråta över att jag var så glad över kursen, människor man mött och hur fantastiskt bra det faktiskt gick, trots min osäkerhet och nervositet veckorna innan.
Men det gick bra,
och det är nu det börjar på riktigt.
Det är jag själv som bestämmer hur mycket jag vill leva det här livet och vad jag vill fylla det med.
R.I.P Kristian – och TACK så jättemycket!
Med vänligt hälsning Josefine