Så länge jag kan minnas så har jag tyckt om att skriva.
Men, jag har inte alltid varit så bra på det. Jag säger inte att jag är någon briljant skribent idag, men jag är bättre på det än vad jag var då.
När jag var mindre, under lågstadiet någon gång gick jag hos en specialpedagog som fick lära mig att både stava och uttala bokstaven R ordentligt. Jag hade svårt att skriva och var bedrövlig när det kommer till vissa uttal. Det är jag fortfarande ibland. Tro mig, det kan bli världens underhållning när jag sänder i Radio 88 och ska uttala konstiga band och artister från tjottahejti. Kanske därför folk tycker det är skoj att lyssna, för att höra vad jag ska säga för något lustigt bandnamn den här gången?
Jag kände mig ganska speciell när jag fick gå ifrån klassrummet för att följa med pedagogen där under lågstadiet. Mina klasskamrater såg bara efter mig med lång näsa. Precis innan dörren stängdes igen hörde jag flera i kör fråga vår fröken:
”Vart ska hon någonstans?”, ”Varför får hon gå ut?”.
Jag kom ihåg det där rummet där hon (vi kan kalla henne Birgitta) och jag satt och tränade, skrev och pratade. Det var lite utav ett genomfartsrum med två dörrar om varsin kortsida och ett fönster inklämt i det högra hörnet på långsidan. Det såg ut som det inte skulle vara där egentligen, men det var enda platsen det kunde sitta för att få in lite solljus. Utsikten var mot en ständig skuggig rabatt och tegelvägg.
Det var alltid mörkt där inne då det låg i en sådan konstig vinkel av på skolbyggnaden som var format som ett…krokigt S?
Inredning var sparsam. Tänk skolinrednig från det sena 90-talet från typ IKEA eller något. Ljusblåliladörrar, ljusbrunt golv, ljusa träbord med svarta bordsben i stål och matchande stolar. Hade man tur kunde man få en stol med tillhörande blåa dynor.
I det där mörka lilla rummet, på varsin sådan där ljus trästol med svarta stålrör framför fönstret som satt på fel sida, satt vi och övade.
Vi satt och kollade i bilderböcker med massor av blandade motiv. Väldigt blandat. Det var alltså inte bara saker som hade bokstaven R i. På så sätt skulle jag inte bli lika fixerad och stressad över att det var R jag hela tiden skulle säga och fokusera på.
Jag tror jag fick glosor i läxa. Jag skulle både stava och uttala det där hemma. När jag kom tillbaka en vecka senare var det förhör. Det var det värsta med att gå till Birgitta. Läxförhör. Jag hatade förhör, prov, glosor, tester och undersökningar av alla de slag och gör det fortfarande. Oavsett vad det handlar om. Jag ger nästan upp innan jag ens fått svarsformuläret. Känner mig bar, rädd, naken, exposed…
Det var som den där rektorn på Nordiska pratade om: under förhören skulle jag bli avslöjad som den stora bluff jag var.
Jag vet inte hur många gånger jag gick till den där pedagogen. Kanske en halvtermin, eller mer? Det tog abrupt slut efter att hon fått stanna hemma hos sin sjuka son två-tre dagar som hon och jag egentligen skulle ha träffats. Jag kommer ihåg det, när min mentor kom in i klassrummet mitt under en svenska-lektion och gick fram till mig där jag satt längst bort på den främre raden. Hon satte sig på huk framför, återigen, de där ljusa träborden som vi alla hade som skolbänk.
”Du ska inte till Birgitta idag.” viskade hon och tittade på mig sådär förlåtande och skamset som en liten hund, som om jag skulle bli besviken. Det gjorde inget, kände jag direkt. Jag kunde koppla bort R- och stavningsproblemen för ett slag.
Efter lektionen ville alla mina klasskamrater få reda på vad det var vår lärare viskade till mig mitt under lektionstid. T o m ”tuffishjältarna” i klassen; de där som spelade fotboll, hade dyra gymnastikskor och fotbollströjor med italienska fotbollsspelares namn på ryggen under gymnastiken.
Men…
när de fick reda på vad det handlade om var det ju inte så himla fräckt längre.
”Jaha…” sa de lite besviket och lämnade mig igen.
Jag skämdes inte så mycket för mina stav- och uttalningsproblem. Det jobbigaste var som sagt läxförhören. Jag kunde börja storlipa om jag tvekade vid något ord. Då fick jag tröst av Birgitta och efter två minuters intensivt jättelip var jag som ny och klarade mitt läxförhör.
Trots mina skriv- och uttalsproblem fortsatte jag att så gott som varje dag skriva och illustrera mina små barnböcker om djungeltarzan och den hemska farmorn med två meter hög grå bullfrisyr. Likt ett band som känner sig tvungna att spela in en klassisk kärleksballad kände jag mig tvungen att även göra en klassisk saga om prinsessan som var fast i tornet och väntade på sin riddare (poängtera ”Kände mig tvungen”, som om jag hade en storslagen bokkarriär och var tvungen att få ut ett vis antal böcker, lite kul). Det var inte lika kul att skriva en sådan story, men jag gjorde det. Mamma och syster Louie fick alltid mina böcker som presenter.
Varför jag skrev?
Tja, trots att jag inte riktigt kunde, så tyckte jag att det var så fruktansvärt roligt att göra det – så jag bara fortsatte. Och fortsatte. Och fortsatte.
Jag spelade även in radioprogram med en utav mina dåvarande klasskamrater. Vi hade en kassettbandspelare hemma hos mig. Väldigt liten, men den fungerade alldeles utmärkt för våra humoristiska inslag med våra sjutton olika karaktärer med olika dialekter. Vi intervjuade varandra, hade radioteater och sjöng massor av hits som var kända från dåtidens Hits For Kids-plattor. Trots att jag hatade min egen röst, tyckte att den lät tjock och jättebarnslig, så forsatte jag att bjuda hem kompisar och spela in olika program.
Det gick ett par veckor i skolan och på något vis glömde jag bort att jag brukade gå till den där Birgitta. Hon kontaktade inte mig och jag frågade heller inte efter henne.
En rast när sommarlovet närmade sig och man fick lov att gå ut på rasten utan jacka för fröken (lyckan!) ropade min mentor efter mig.
”Josefine!” ropade hon borta vid sandlådan. Bredvid sig hade hon Birgitta. Jag sprang fram och förstod vad det handlade om och insåg att…jag var jäkligt glad.
”Förlåt. Vi har ju inte träffats på jättelänge!” sa Birgitta och bad om ursäkt för att hon inte hört av sig.
”Det gör ingenting!” skrattade jag. Hon tittade på mig.
”Hur går det med R:andet?”
”Det gårrrrrr jättebrrrrrra!” svarade jag och r:ade så mycket jag orkade.
”Näej men!” sa hon helt chockartat. Jag var också lite chockad. Jag hade knappt själv märkt att jag lärt mig säga R ordentligt. Plötsligt så…kunde jag bara det.
”Jamen…då kanske vi kan…säga att vi är…färdiga?” frågade hon lite halvt osäkert.
Så, där nöjde vi oss. Det var sista gången jag såg Birgitta på skolan. Vad hon är och gör idag vet jag inte. Kanske var det lite utav ödet att hon skulle vara just där och då under den tiden och perioden på min skola, för att bara ge mig en liten ”kick”.
Det gick ganska bra för mig under de kommande glosförhören. Jag var medelmåttig. Varken jättebra eller jättedålig. Under gymnasiet fick jag revansch och fick bra betyg i svenska och journalistik och jag började även skriva för Alingsås Tidning.
Och idag,
tja – som ni redan märkt och vet vid det här laget så är jag inte världens bästa skribent. Jag skriver ibland lite för fort och använder ord jag inte riktigt behärskar. Men, jag fortsätter ändå att skriva – just för att jag tycker att det är så roligt.
Idag får jag blogga för Göteborg Nonstop och skriver fortfarande reportage för lokaltidningen. Det känns bra. Jag är jätteglad för det och vill hela tiden komma vidare.
Detsamma gäller radion. Under gymnasiet studerade jag radio/ljudmedier tillsammans med en utav tjejerna jag under lågstadiet hade spelat in kassettbandsradio tillsammans med. Hon valde senare att studera historia på Göteborgs Universitet, medan jag hamnade i Partille och Radio 88.
Jag tror att om om man tänker för mycket på att man har någon form av ”handikapp” eller problem så förstorar man det. Spelar ingen roll om det handlar om småsaker huruvida man stavar eller talar, eller om man har en sjukdom som komplicerar det för en i ens vardag. Genom att gång på gång prata om det, hur dåligt man har det och hur jobbigt det är samt isolerar sig från omvärlden så visar man sig själv inte någon respekt.
Jag säger inte att du ska ut och vimla och mingla med folk mest hela dagarna eller låta bli att prata av det, för det måsta alla få göra någon gång ibland.
Vi alla behöver egen tid, men låt dig inte fastna i din bubbla för länge.
Vi alla behöver prata, men försök fokusera på lösningen istället för problemet.
Det var nog bra att jag, trots att jag inte kunde, fortsatte med mina barnböcker. Jag gjorde det för att jag tyckte att det var så fruktansvärt kul, och trots att det inte var några underverk i skrift och illustration så gav det mig väldigt mycket.
Man ska inte tänka så mycket, i alla fall inte på problemet. Bara gör. Går det inte första gången, så går det kanske andra eller tredje.
Varje misslyckande har något gott i sig.
Puss och kram, fred och kärlek!
Med vänlig hälsning Josefine