Anders Olsson och jag träffades för första gången på Sweden Rock 2010 när jag följde med ett par vänner ner för att sälja tröjor på festivalen. Det året hade jag ingen festivalbiljett, utan fokuserade istället på rollen som quizmaster. Vi anordnade musikquiz och introtävlingar längst in i vårat merchandies-tält utanför festivalområdet och höll igång alla dagar som festivalen pågick.
Det var kanonkul!
Jag hade förberett hundratals olika intron på flera olika kasettband och spelade upp sisådär 20 sekunder in på varje låt, för att sedan låta deltagarna gissa band/artist och låt. Att vara tävlingsledare var intensivt i regn och kyla som 2010′s festival bestod mestadels av.
Det var då Anders dök upp tillsammans med två kompisar. Vi hade en gästbok som alla deltagare fick skriva i efter att ha deltagit i quizet. När Anders skulle signera skrev han ”Alingsås” efter sitt namn.
- Näej men! Jag är från Sollebrunn, berättade jag.
– Nä?! svarade han.
Sollebrunn ligger två mil utanför Alingsås och jag gick även Alströmergymnasiet där. På så sätt började vi prata mer och har sedan dess haft kontakt.
Det blev ingé quiz det här året, men Anders och jag träffades på festivalområdet.
Anders hade vunnit en träff med Rick Springfield. Tyvärr fick jag inte följa med honom in under sitt möte med Rick, men jag kunde hänga med honom minuterna innan. Från diket betraktade vi 64-åringen, och jag tappade räkningen över hur många flickor, tjejer och damer som sa
- Gud vad sexig han är!.
Sexig är väl att ta i.
Överhuvudtaget så använder jag aldrig ordet ”sexig”.
Eller, jo – om jag vill jävlas med hjärtat mot någon. T ex om man följer med en kompis ut på en shoppingrunda och ska vara smakråd.
- Passar den här mig? frågar hen och snurrar runt i provrummet med en vit t-shirt, varpå jag svarar:
- Ja, gud – du är göörsexig i den.
- …vad sa du?
Jag ropade aldrig till Rick Springfield att han var sexig,
men jag kan tänka mig att den främre raden tjejer som stod med ett plakat med texten ”We’re Jessie’s Girls!” ropade det en eller två gånger.
Men, det ska sägas – den mannen har energi som en springpojke likt barnen i Bullerbyn.
Herregud.
Rick Springfield är både musiker och skådespelare. Mellan 69 och 71 va han med i gruppen Zoot, men hoppade av och satsade på solokarriär oh släppte sin första egna singel 72; Speak to the sky.
Jag har aldrig riktigt lyssnat på Springfields material…
…men som sagt, energi har han
och nog bjöd han på en show.
Fem minuter efter konserten skulle Anders och alla de andra vinnarna i Meet and greet-tävlingen samlas höger sida om scenen för att vänta på att få komma in backstage. Jag stod och pratade en stund med Anders.
- Jaha, har du förberett ditt fan-tal nu då? frågade jag.
– Hehe, näe…
– Har du något han ska signera eller så då?
Anders drog upp tröjan och visade manstuttarna och log brett,
för att någon halv minut senare se lite orolig ut:
- Jag har fan ingen penna på mig!
Jag rotade förtvivlat i min kameraväska. Någonstans visste jag att jag skulle ha någon typ av penna.
Jojomen, längst ned hittade jag lila tuschpenna. Jag överlämnade den till Anders och situationen var räddad.
Sedan försvann han och de andra fanskapen backstage och jag gick åt ett annat håll.
Jag ställde mig rätt upp och ned på området och började gå igenom korten från de senaste dagarna. Jag hinner inte bläddra länge förrän någon kommer och ställer sig tätt intill mig och viskar i mitt öra.
- Du må ha kort på allting…
MEN du har INTE på Angus Young!
Jag tittade upp från min kamera, och där stod han. Live and alive. Livslevande.
- Och där är du juh! svarade jag och bugade mig för herren som hade visat sig. Han poserade vant framför kameran och jag tryckte av.
Sedan skiljdes vi åt, Angus och jag.
Festivalmodet varierade.
…och matutbudet uppskattades olika av besökarna.
Som jag berättat om i tidigare inlägg så pågår ju inte festivalen bara inne på själva ”festivalområdet”, om man säger så. Redan utanför entrén finns mängder med affärsstånd som säljer smycken, kläder, posters, sådana där fräna indianhattar med fjädrar som säkert heter något speciellt som jag inte kommer ihåg just nu, instrument och massor av andra saker och ting.
Har man inte råd med en festivalbiljett behöver man alltså inte hänga läpp för det. Vissa dagar har man till och med tur att få lite gratiskonserter också, som de här pojkarna som så klämkäckt kallade sig för Goda Grannar.
Fina pojkar. Jag blev fascinerad över den där killens bananväska.
Frågan är bara vad han hade i den. Jag är tveksam om det verkligen var bananer.
När jag hade en stund över mellan band och vimmelfotograferande gick jag över till Roselunds Camping. Där spelade folk kubb och solade i gröngräset…
…och några andra drack drinkar som hade fått äckliga namn jag inte vill skriva om här.
Jag satte mig under parasollet med Thomas och pratade om allt och ingenting. Han är snäll och fin, trots sitt hårda yttre.
Han var godheten själv och bjöd förbipasserande på näringsrika drycker.
När Thomas och jag satt och pratade dök den här grabben upp.
Han var pratglad. Väldigt pratglad.
- Tja fan! Fan asså! Vilken jävla buss fan! sa han och pekade på Jörgens buss.
- Ja. Den är fin… svarade Thomas och jag.
- Fan asså. Åker ni runt i den här?!
- Bussen, ja.
- Faaaan! Kan man det? Fan asså, fan va coolt!
Tystnad.
- Det här. Fan vad bra de är asså. Serru?! Iron Maiden fan!
- Ja. De är bra…
- Harru hört dem fan?!
- Jodå. Det har man ju gjort…
- Fan asså. Sett dem live också eller?!
- Jo, åtta gånger har det blivit, svarade Thomas som nu hade tagit över konversationen.
Jag lyssnade och skrattade ihjäl mig inombords.
- Ah fan, så jävla bra va. Förra gången på Ullevi eller?
- Jodå.
- Faaaaan vad bra det va fan asså! Fear of the Dark asså. Faaaaan vad grym DEN ÄR!
- Jodå, den är bra.
- Fan asså…
Och sådär fortsatte det. De hade en lång diskussion om Iron Maiden. Jörgen satt i bussen och tittade på. Han vägrade att komma ut och skakade bara på huvudet. Jag skrattade ännu mer inombords.
Senare samma eftermiddag blev det dags för ett utav festivalens absolut största dragplåster: Kiss.
Men det ska sägas;
det var minst sagt kaotiskt där framme vid scenen för min del.
Nej, jag kom inte för sent. Tvärtom – jag var där 45 minuter innan bandet skulle gå på.
Nej, jag hade inte glömt fotovästen. Den hängde på hela tiden och i min väska låg mina två kameror, fyra objektiv, fem minneskort och en extern blixt.
Nej, jag var inte kass i kistan.
Allt såg faktiskt ut att kunna bli riktigt, riktigt bra.
Tio minuter kvar innan vi spelningen skulle dra igång ser jag hur alla andra fotografer står och fipplar med papper.
”Det kanske bara är vissa som har sånt…” tänkte jag och såg mig om.
Men oh nej, alla fotografer – utom jag – stod med varsitt papper. Nu blev jag riktigt nervös.
Jag gick fram till två fotografer och frågade dem vad det var.
- Oh? Sorry? No…no…swedish.
Nähä, nänä. Jag frågar någon annan.
- Ursäkta?
– Que? No. Sweden No.
Till slut hittade jag några svenska fotografer som berättade att det var ett fotokontrakt som man behövde för att få plåta Kiss.
- Vart får jag tag på det? frågade jag och såg mig om. Nu var det snabba ryck som gällde.
Presstältet. Mot presstältet. NU.
Jag såg vad jag hade framför mig. Tusentals Kiss-fans som köat i timmar framför Sweden Stage.
Det fanns ingen genväg till presstältet. Det var bara att stånga sig genom det tjocka publikhavet och ta sig till andra sidan av festivalen för att komma åt mitt kontrakt.
Om sju minuter skulle bandet stå på scenen.
Så jag tog ett djupt andetag och började springa som om det gällde livet.
”Ursäkta…”, ”Förlåt mig!”, ”Skulle jag kunna få….komma…förbi?”, ”Ska bara…”, ”Oh tack…”.
Jag vet inte hur många gånger jag ursäkta mig för mitt ”knö:ande” genom publiken.
Jag lyckades få tag på mitt kontrakt, läste igenom och skrev på det med en trasig bläckpenna som jag fick låna utav en journalist som satt och redigerade bilder från presskonferensen som ägt rum med Kiss tidigare under förmiddagen. Det måste ha varit där och då som man fått kontraktet, och jag hade missat det under tiden jag hälsade på Angus Young och Ronny Svensson, förmodligen.
Efter att ha fått tag på kontraktet sprang jag samma bana tillbaka.
Framme bland de andra fotografer försökte jag sansa mig och andas lugnt.
”Lugn Josefine. Du har kontraktet. Du har läst igenom det. Du ska få plåta Kiss nu.”
Och det fick jag.
Men, som sagt – ett kontakt är ett kontrakt och är till för att följas. Därav publicerar jag inga bilder från spelningen här.
Å andra sidan får man se det positivt – jag fick ju en häftig story att komma ihåg en lång tid framöver.
Bland det absolut jobbigaste och mest stressande jag varit med om,
men jädrar…vilken grej.
Det kan ju bli en bok det också.
”Paniken i diket”, ”Kisskontraktet”…
Tja. Kanske det. När min självbiografi kommer så…
Puss och kram, fred och kärlek!
Med vänlig hälsning Josefine