Det här är ett inlägg långt ifrån
andra långgatan, releasepartyn, efterfester och premiärer.
Det handlar mer om det som rubriken redan förtäljer.
Så, nu vet ni det. Nu börjar jag berätta om helgen som var…
Lördagmorgon och jag vaknar upp hemma hos Anton i Jörlanda. Som vanligt är det första jag göra att sträcka mig efter mobilen. Klockan är snart 10:00 och jag har fått fyra nya likes på en Instagram-bild föreställande entrén till Biopalatset. Jag tackar, ja.
Jag lägger undan luren. Stretchar och vränger ut och in på mig själv samtidigt som jag gör de klassiska ”jag har just gått upp och känner mig stel, därför låter jag såhär”-ljudeffekterna. Anton vaknar också. Gör också några ljudeffekter innan han frågar det där alla goda vänner gör när man sover över…
”Gillar du makrill?”
Några minuter senare kommer han med världens bästa frukostbricka. Jag blir glad i magen och får de där engelska, runda pubkinderna. Ännu en gång blir jag påmind om att jag faktiskt har
världens bästa vänner.
Under frukosten lyssnade vi på gemensamma spelningsslistor och diskuterade liveplattor, hurvida David Bowies kommande album har världens fulaste omslag eller inte och begravningslåtar.
Efter frukosten körde vi iväg på småvägarna i Jörlanda. In i skogen till de smalaste grusvägarna, sedan var vi framme vid något jag länge saknat…
…havet. Källsnäs hette det visst.
Jag var så fashinerad av det frusna vattnet och de flytande isblocken som sakta men säkert smälte i solens sken. För, jo – det var sol och den värmde som en vårdag i mars-april. Kändes nästan lite overkligt. Det var så fint. Vår. Hade glömt av hur fantastiskt skönt det var med riktigt värmande solsken.
Men det är klart, än är vi inte där. Ännu kan jag inte slänga vinterjackan, som numera luktar öl efter att jag pantade en kompis på internatets burkar efter fredagens galej.
Men, det gör inget. Jag är glad ändå, och jag fick pantpengar.
Gladast var jag förstås över att jag äntligen fick se och känna på havet igen.
Den här dagen var det bara jag och Anton där (och någon fågelskådare/fotograf tillsammans med sin hund på en klippa lite längre bort). Om några månader kommer de här klipporna vara fulla med badgäster och turister. Får göra ett återbesök då (och förhoppningsvis innan dess också!) och jämföra de olika tillstånden. Har nog inte sett en badplats så stillsam och ödslig, inte heller hört någon så…tyst.
Eller, vad var det där? Låter som Malou på TV4′s Efter Tio.
”Lars, jag har aldrig hört dig så tyst…”.
Tss.
Vi lämnade den tysta stranden och fortsatte vidare ut på vägarna.
Vi stannade till vid Timmervik och tittade ut över havet. Anton pekade bort mot klipporna och berättade om hur han hade tältat där borta, och att han en morgon blivit väckt av en ko som stirrat ner på honom.
Tyckte jag lät som ett fint uppvaknande.
Vi vågade inte gå ner till bryggan…
…däremot tog vi oss mot Spekeröd för att hälsa på Antons farmor. Hon bodde ensam i världens minsta lilla sommarstugehus in på småvägarna. Det var lite kallt inne hos henne och hon blev bekymrad över mina strumpbyxor jag hade på mig. Hon gick in i sovrummet och plockade fram ett par lila stickade sockar och gav till mig. Det var så fint. En riktig farmor…
fast med lite extra coolhet då hon både mailar och surfar lätt som plätten med sin iPad med hela dagarna. DET är rock’n roll.
Hon ställde sig vid spisen och förberedde fika med baguetter, olika sorters pålägg, köttbullar och, inte minst…
semlor. Lyckan. Glädjen. Kärleken.
Vi satte oss till bords och hon började berätta allt, ALLT om hennes grannar och livet kring Spekeröd. Vad som hänt, vad som varit, det som är och det som komma skall. Jag lyssnade, åt, lyssnade lite till och åt ännu mer. När jag svalt min sista köttbulle sa hon:
”Du äter ju inget! Här! Det finns massa kvar!” och räckte över skålen med köttbullarna. Jag tog emot och lassade på några till, och hon fortsatte att berätta. Anton bara satt och skrattade, jag med till slut.
Fina farmorn.
Efter fikan tackade Anton och jag för oss, dags att börja bege sig hemåt. Jag hade planerat en liten mini-födelsedagsfest för en kompis på skolan, så jag fick skjuts tillbaka till Kungälv och började genast röja undan inne i vårat hus, nummer 4.
Hemma i Kungälv var det mesta sig likt. Här ovan sitter t ex värmlänningen Peter i hus nummer 10 och styckar kött i ett kaotiskt allrum där det kvällen innan hade varit 90-talsfest. Det var en fin syn tyckte jag.
Jag sprang runt till flera hus och berättade om den planerade födelsedagskalaset med tårta, kaka och kaffe. Alla var på!
Klockan 18 hade jag och mina husgrannar dukat fint i allrummet med koppar och fat, levande ljus och målningar på väggarna. Kakor från Bräckboden förstås, och den omtalade kladdkakan jag redan andra veckan på skolan hade lovat att födelsedagsbarnet Ejvind skulle få.
En sån fest vi hade!
Vi var ungefär tolv personer som sjöng och firade Ejvind. Kramar, kakor, tårta, kaffe, te, mjölk och öl.
Musik spelades ur högtalarna och snacket gick. Vi bestämde oss för att köra Galenpanna, något som jag själv aldrig hade kört men hört att det skulle vara göörkul.
Trots att jag var skitdålig på det så skrattade jag nog mest utav alla.
Berodde nog mest på att jag var med de snällaste och finaste klasskamraterna utav dem alla.
Söndagmorgon. Anton (vi kan kalla han ”den andra Anton”) och jag är som vanligt de enda från internatet som pallar sig upp klockan 08 på helgen för att käka frukost.
”Öööh vad gött med söndag! Idag ska jag bara ligga och kolla på serier och dricka cola!” sa han under frukosten.
”Äh, vad tråkig du är. Vi gör något! Typ…går ut och går!”
”Gå? Aja, okey…”
Några timmar senare tog vi en långtur ut i skogen.
Jag hade aldrig promenerat någon av de där vägarna förut, så Anton fick lära mig allt. Det kunde låta lite såhär:
”Jaha, vart vill du gå nu då? Dit eller dit?”
”Men…jag har ju inte varit här förut. Vart går den vägen?” frågade jag och pekade åt höger.
”Suck… tja, den går ju åt någon himla barrskog och något träsk som ser göörsumpigt ut och…”
”Okej, du lät så grinig när jag frågade så då går vi till vänster!” sa jag och tog täten.
Efter en stunds promenerande hittade vi den ultimata utsiktsplatsen över skolan och Kungälv. Här satt vi en stund och planerade kommande grillningar på våren och allt vi vill göra innan vi slutar på skolan.
Det blev en fin bucket list ska ni veta….
Så, det där var min helg i bilder och några ord.
Dags att ta tag i den nya veckan och fylla den med göörbra saker.
Puss och kram, fred och kärlek!
Mvh Josefine