Jag tittar ytterst sällan på filmer och serier. Att dra filmcitat för mig för att ”skoja till något” eller liknande funkar liksom inte. Jag ser mest ut som ett frågetecken och gör en såndär ”Hehe…he?”-min som säger allt om hur lite jag faktiskt har sett.
Iår däremot tänker jag att det ska bli lite ändring på det där. Att det faktiskt kan vara både nyttigt och skönt att kolla på en film då och då. Tidigare har det varit så att jag liksom varit för rastlös för att kolla på film. Tröttnar efter en kvart och kommer på att jag vill göra någonting annat istället. Dåligt.
Men som sagt, nu blir ändring.
Och jag började häromdan.
”Josefine – du kan aldrig bli en hipster för du är så efter med allting!” sa en kompis till mig en gång.
Heh, ja – det är väl lite så. Kanske. Nu har jag sett hela High Fidelity. Äntligen. Varför har jag inte sett den tidigare?!
Redan när jag sätter på filmen och 13th Floor Elevators ”You Gonna Miss Me” strömmar ut ur högtalarna vet jag att det här kommer bli en bra film.
Filmen handlar om Rob Gordon (John Cusack). Han är skivbutiksägare och är en riktigt jädra stor musiknörd. Vi kommer in precis när han blivit dumpad av sin flickvän Laura (Iben Hjejle), och där börjar han berätta om sin ”break up”-list.
Rob tittar hela tiden in i kameran och pratar verkligen till tittaren. Först tänkte jag ”Naj, faen vad jobbigt!”, men sedan var det så självklart och det blev heller aldrig konstigt.
I skivbutiken jobbar han med Barry (Jack Black) och Dick (Todd Louiso), också två musiknördar på sitt extrema vis. Varje dag är det riktigt nördiga diskussioner om musik. Det går inte så bra för affären. Kan bland annat ha med att Barry vägrar sälja vissa skivor som kunder frågar efter. Varför? Jo, ”It’s sucks!” och ”It’s crap!”. Älskar’t.
Till skillnad från Barry så är Dick den stammande, extremt osäkra och nervösa lilla pojken som ser ut som Iprensmannens lillebror.
Kom på mig själv att skratta många gånger åt Barry. Tycker väldigt mycket om Jack Black. Kan ha med den där Fredde Granberg-magen att göra. Det är mysigt.
Uppbrottet med Laura får Rob att tänka tillbaka på sina föredetta relation. Alla relationer han haft är bara en variant av den första. Han har en period då han ifrågasätter mycket och börjar därför höra av sig till sina x igen. På bilden ovan sorterar han sina vinylskivor i självbiografisk ordning. ÄLSKAR’T.
Flashbacks bakåt i tiden till hans gamla flickvänner; en tidsresa från college till idag. Den ena bruden olik den andra.
Lite halvt pinsamma scener dyker la upp då och då, plötsligt pratar han till ”The Boss”, Bruce Springsteen som sitter på nå högtalare i hans dagdrömmande och ser sådär typical spännis-Bruce Springsteen ut att han nästan blir en parodi på sig själv.
Jag gillade filmen väldigt mycket. Konstaterade att ”I’ll make a cassette for you” är den mest romantiska frasen man säga och göra till någon. Som att fråga chans, fast bättre. Den slutade dessutom himla fint, och är ganska less på deppighetsslut nu. Läste en ganska halvmunter bok för ett tag sedan som jag gick och va deppig över ett par dagar efteråt.
Men som sagt, High Fidelity – feelgood film.
Gillar man musik så måste man ju också se den. Förstås. Den är inte sådär jobbigt nördig och drar musikreferenser och låtcitat i var och varannan mening, no no. Det dyker upp…alldeles lagom. Och gillar man inte musik sådär jättemegamö så kommer man nog gilla den här filmen ändå.
Puss och kram, fred och kärlek!
Med vänlig hälsning Josefine.