* På väg till jobbet och jag får ett sms: ”Hej Josefine! Det var så himla längesen nu. Jag är hemma från England och är i Göteborg nu. Kan vi inte ses på en kaffe eller bara ta en promenad? // H”. Och det första jag tänker är ”Jag känner ingen H?!”.
Men vi bestämmer oss ändå för att styra upp ett möte. Jag känner inte igen honom, kommer inte alls ihåg hur eller när vi kan ha träffats förr. Men när han visar en sms-konversation han och jag haft faller alla pusselbitar på plats. Det visade sig att vi hade bytt nummer en gång sommaren 2012, men aldrig träffats någon mer gång efter det.
Vi hade en väldigt trevlig ”återträff” häromdan, trots det så tror jag inte att vi kommer att ses något mer. Varför vet jag inte, bara en känsla jag har. Kanske är bra så? Vet inte.
* Vi har skickat en specialgjord bild till Ralf Gyllenhammar på hans födelsedag. Bilden föreställer en gammal jesusmålning där vi klippt in hans huvud i Jesus kropp. ”Jag vill ha en stor plansch!” säger han. Han får bilden inramad och sedan bilden via mail.
Några månader senare ser vi Mustasch live i Lisebergshallen och vid sidan av scenen har bandet två storbildsskärmar.
Plötsligt, i mitten av konserter spelas ett fint bildspel med massor av gamla bilder från tidigare turnéer och forna bandmedlemmar upp…
och plötsligt kommer även vår Jesus-bild upp! Jag skrikgråter till Louise. ”TITTA! TITTA DÅ! DET ÄR VÅR BILD! VÅR BILD!”.
* Jag pratar i telefon med min före detta chef på ett ställe jag spelade skivor på ett tag. Jag gråter, är trött på att bli behandlad som en trasa som man slänger med lite hit och dit. ”Jag tänker inte acceptera att du håller på såhär. Du har så jävla dålig attityd! Du lyssnar inte på mig!” gapar och gråter jag i telefonen medan tårarna sprutar. Han blir tyst, och när jag fått ur mig all aggression och ilska är det enda han säger ”Har du gråtit färdig nu lilla gumman?”.
Jag spelade där en sista kväll, kom inte tillbaka och kommer inte göra det något mer heller.
Efteråt går det rykten att jag fått sparken. Såhär i efterhand känner jag att det där telefonsamtalet var bra för mig.
* Jag är trött efter att ha jobbat som servitris en kväll. Klockan är närmare 01:00 och jag har precis hoppat av mitt tåg i Surte. Utanför stationshuset cyklar en liten grabb på sisådär tio bast runt, runt, runt alldeles ensam. Det finns inga andra människor däromkring, inga som han leker med eller någon föräldrar som håller koll på honom. Tänker inte så mycket mer på det där och då, utan ville bara komma hem. Hem till mig. Sova.
Kilar vidare över parkeringen och mot mig, då cyklar ungen efter och upp bredvid mig.
”He…h…he..he-hej!” stammade han fram nervöst.
”Ah, hej…” svarar jag trött och kastar en snabb blick på honom.
”Du…f…fö…förlåt mig men…du får inte bli arg på mig nu?”
”Näe okej.”
”Lovar du det? Du får inte bli arg på mig…”
”Nej, jag ska inte bli arg på dig.”
”Vi…vi…vill…vill du ha s…se…sex med mig?”
Reagerar knappt. Ville bara hem. Förstod bara att det inte var något bra.
”Nej det vill jag inte. Cykla hem nu.” sa jag lite småirriterat.
”O…ok…okej. F…förlåt.” sa han och cyklade iväg.
Morgonen därpå var han de första jag tänkte på. Vafan var det där för något egentligen? Vet inte om det var komiskt eller om det var… tragiskt. Var försegår egentligen i den där pojkens hjärna? Vad har han för liv där hemma? Vill jag veta det?
* Jag råkar springa in i Pugh Rogefeldt på Avenyn en skéten söndagsförmiddag. Ingé megagrej så, men ändå lite kul eftersom jag tycker om hans musik och ville där och då gärna säga det.
”Mäh, det är ju du…eller?” säger jag. ”Ja, det är väl jag.” skrattar han. ”Jag vill bah säga att jag tycker du är bra! Alltså, du gör jättebra musik. Fast du är ju bra du med. Eller…ja.” svamlar jag. Han bara ler,
och ger mig en kram.
* Jag har fotograferat J’s nya bil under förmiddagen; en riktigt monsterbil som man kör fort, riktigt fort med. Åker sedan in till stan för ett möte. Känner plötsligt att mobilen vibrerar. Det är mamma som ringer.
”Hallå?” svarar jag. ”Oh herregud, BRA att du svarade till slut! Det är en bilolycka i Surte. Det är ambulanser, helikoptrar och allting där borta nu! Jag trodde det var du som var i med i bilen!”. Blir alldeles kall. Hinner tänka så mycket på så kort tid. ”Jag måste ringa J. Nu.” säger jag och avslutar samtalet. Ser sedan att både mamma och Louise hade ringt och sms:at flera gånger utan att jag hört det. Dåligt samvete blandas mer oro för J.
Ringer J. Signal. Hinner tänka ännu mer. Signal. Det må bara vara fyra månader som jag känt honom, men de fladdrar förbi framför ögonen på mig och jag blir kall. Signal. ”Vafan, J…” Signal.
”Hallå?” svarar han, och plötsligt vet jag inte riktigt vad jag ska tänka eller säga längre, det blir mest en suck av lättnad. ”Heh, heeej…du lever.”. ”Heh, jo – jag lever. Vadå’råh?”.
”Näej inget speciellt, du var död för mig ett par sekunder. Död, på riktigt-död.” ville jag säga.
Puss och kram, fred och kärlek!
Med vänlig hälsning Josefine.